Mannen som vägrade
låta sig tystas

I fyra egenproducerade filmer på Linkedin riktade Magnus Gisslén skarp kritik mot bristen på medicinsk kompetens i Folkhälsomyndighetens ledning. 

Ingen kunde förutse reaktionerna, allra minst han själv.

Responsen blev överväldigande – från kolleger, allmänhet och politiker – och ledde till både organisatoriska förändringar och att han tilldelades utmärkelsen Årets visselblåsare och utsågs till en av Sveriges ledande kommunikatörer. 

För HR People berättar Magnus om…

…omvärldens reaktion.

»Den var tudelad. Det ena var ju reaktionerna från kolleger inom sjukvård och forskning. Många av dem förstår precis vad jag menar, de kan relatera utifrån sin professionella vardag. Men det som var mest överväldigande var ändå reaktionerna från allmänheten. Många har berättat att de varit med om något liknande, men kanske valt att hålla tyst eftersom det varit enklast så. Därför har också många sagt att det kändes skönt att någon faktiskt gick ut öppet och berättade.«

…varför läkare har ett särskilt moraliskt ansvar.

»Att agera för patientens bästa är överordnat. Det gäller även i ett vidare perspektiv – för folkhälsan och befolkningens bästa och går inte att kompromissa med. När man uttalar sig i sin roll som läkare ska det man säger vara förankrat i kompetens och evidens, och motiven ska inte kunna ifrågasättas.«

…beslutet att inte lämna i tysthet.

»Jag hade funderat en tid på att sluta som statsepidemiolog, något jag också tagit upp internt på myndigheten. Jag upplevde att det fanns betydande problem som behövde åtgärdas, men att inget egentligen hände. Jag hade därför haft tankar på att skriva en debattartikel den dagen jag slutade. När situationen sedan ställdes på sin spets och jag, helt oväntat, fick besked om att myndigheten avsåg att avsluta mitt uppdrag, utan saklig eller för mig begriplig förklaring, kände jag att jag inte kunde vara tyst längre. De skäl som framfördes var inte hållbara, och min upplevelse var att man snarare ville göra sig av med en kritisk röst än att ta itu med de faktiska problemen.«

…anledningen till att han avsattes.

»Hela processen var för mig väldigt märklig. Jag förstår den fortfarande inte. Jag kan gissa mig till motivet men jag har inte fått det uttalat för mig och det tycker jag är oerhört svagt. Men jag vet inte säkert varför. Jag kan bara gissa.« 

…civilkurage och mod.

»Det ligger inte för mig att vara tyst när jag vet att jag har på fötterna. Jag vet ju att jag har rätt, och då tycker jag inte att det krävs något större mod att säga ifrån. Ska vi prata om mod kan vi prata om dem som demonstrerar i Teheran och riskerar sina liv. Det enda jag riskerar är att några kan bli väldigt arga.«

…sorgen över att inte få fortsätta.

»Min tanke var ju att rusta myndighetens smittskyddsarbete så att den kunde bli en toppmyndighet i ett internationellt perspektiv. Förutsättningarna finns, men det krävs mycket arbete, och det hade jag gärna fortsatt med.«

…en stark moralisk kompass.

»Den har funnits med sedan barnsben. Det är så jag och mina syskon blivit uppfostrade, att man påtalar orättvisor och hjälper den svage. I min profession som läkare har jag arbetat med hiv- och aids-patienter. Ofta handlar det om grupper som är svaga och där man också blir någon slags ›advokat‹. Man behöver hjälpa till på flera sätt. Och kanske viktigast av allt, att man vågar stå upp för sig själv… även om det kostar. «

…början till slutet.

»Att påtala brister och försöka driva förändring har jag gjort sedan jag började på myndigheten. Initialt var det under generaldirektör Karin Tegmark Wisell, som var den som rekryterade mig. Hon har en bakgrund som läkare med smittskyddskompetens. Vi jobbade gemensamt för att förändra myndigheten till det bättre. Det var inte så att vi hade en fullständig samsyn, men vi hade ett samarbete. När hon ersattes av Olivia Wigzell, som inte hade någon medicinsk bakgrund, blev min röst betydligt svagare. Jag hade inte alls hennes öra på samma sätt. Vi pratade inte samma språk. Hon vände sig mer till andra inom ledningsgruppen som inte hade medicinsk bakgrund. Då blev det svårare, för att inte säga omöjligt, att driva de förändringar som jag ansåg vara nödvändiga.«

…spelet bakom kulisserna.

»Jag fick beskedet precis före semestern 2025. Samtidigt fick jag ett erbjudande som gick ut på att om jag själv sa upp mig skulle saken stanna i rummet och endast ett fåtal personer i ledningsgruppen skulle känna till det. Det skulle i så fall inte bli offentligt att det var myndigheten som ville avsluta mitt uppdrag. Efter att kort ha funderat kände jag att det inte var rimligt. Jag hade inget att skämmas för, och jag tyckte att det var viktigt att det framgick hur beslutet faktiskt hade fattats. Under semestern ägnade jag mycket tid åt att tänka igenom hur jag skulle agera och hur jag på ett sakligt sätt kunde beskriva de problem jag upplevt.«

…en prisad kommunikationsstrategi.

»Syftet med videorna på Linkedin var att få uppmärksamhet kring de sakfrågor som jag menar är viktiga för att få till en verklig förändring. Samtidigt ville jag hitta en balans så att det inte uppfattades som någon personlig uppgörelse eller hämnd. Det var aldrig tanken och inte heller att peka ut enskilda personer.«

…mediestormen.

»Jag hade inte förväntat mig att det skulle bli så stort. Min utgångspunkt var att frågorna behövde uppmärksammas för att någon förändring alls skulle kunna komma till stånd, framför allt inom myndighetsvärlden och bland beslutsfattare. Men att det skulle få ett sådant genomslag fanns inte på kartan.«

…hur myndigheten slog tillbaka.

»Från början förnekade man allt och försökte på ett fult sätt skjuta budbäraren. Man sa att jag hade fel, att det inte fanns några problem på myndigheten utan att det rörde sig om ett personalärende. Men efterhand tvingades man backa. En viktig anledning var sannolikt att socialministern kallade till sig generaldirektören vid två tillfällen och gav i uppdrag att utreda hur den medicinska kompetensen skulle stärkas. Det har lett till konkreta förändringar. Myndigheten organiseras nu om med en samlad smittskyddsavdelning som ska ledas av statsepidemiologen som därmed kommer att sitta i ledningsgruppen. Det är fortfarande långt ifrån tillräckligt, men det är ett steg i rätt riktning.«

…ringar på vattnet.

»Jag har fått flera mejl från personer som har tackat och berättat att de själva tagit steget för att försöka åstadkomma förändring på sina arbetsplatser eller inom sina myndigheter. Att jag gick ut och att frågan fick uppmärksamhet kan kanske ha gjort det lättare för andra att agera mot sådant de upplevt som felaktigt.«

…om att utses till årets visselblåsare. 

»Jag har ju inte sett det här som en visselblåsning egentligen. Men Transparency International Sweden menar att det är en typisk form av visselblåsning, och då är det kanske så. Jag har aldrig tvivlat på att det var rätt av mig att gå ut, men utmärkelsen blev ändå en bekräftelse. Det känns mycket hedrande.«

…om den kliniska karriären

»Jag började jobba med hiv och aids innan det fanns någon effektiv behandling och har haft förmånen att följa hela utvecklingen. Vi har gått från i princip hundaprocentig dödlighet till att man nu kan leva i stort sett normala och normallånga liv med sjukdomen. Att få arbeta med och lära känna patienter från hela världen med olika kulturella och sociala bakgrunder har varit oerhört berikande. Jag har inte ångrat mitt yrkesval en enda dag.« 

…om drivkraften bakom.

»När det gäller vetenskap och forskning har drivkraften alltid varit nyfikenhet och att lära mig mer och bidra till utveckling. Att vara med och ta fram ny kunskap.« 

…om att låta slumpen avgöra.

»När jag blev färdig läkare var det väldigt svårt att få jobb, särskilt i storstadsregionerna. Jag hade skjutit upp min vapenfria värnplikt under studietiden och tog kontakt med schemaläggaren på infektionskliniken och frågade om jag inte kunde få göra min vapenfria värnplikt där. De behövde inte betala någon lön, vilket förstås passade dem utmärkt. På det sättet kom jag in på infektion. Som så ofta när det gäller avgörande vägval i livet spelar slumpen en roll.«

…andra intressen.

»Jag har spelat mycket klassisk fiol och var nära att bli musiker en gång i tiden. Jag är kulturintresserad med stort intresse för musik, litteratur, teater och konst. Jag är nog, när jag tänker efter, intresserad av väldigt mycket.«

…om att åstadkomma förändring.

»Generellt är det så – och det gäller i stort sett allt man gör – att man måste vara ordentligt påläst och veta vad man pratar om. Det går inte att gå in i en diskussion utan att ha bakgrunden klar för sig. Det handlar om att försöka åstadkomma förändring genom sakliga argument. Har man chefer och kolleger som är vettiga, vilket de är i de allra flesta sammanhang, går det att föra konstruktiva resonemang.«

…om att toppa listan över Sveriges 150 superkommunikatörer inom opinion och samhälle. 

»Det var en oväntad men mycket hedrande utmärkelse. Min tanke med kommunikationen i samband med att jag lämnade Folkhälsomyndigheten var att ta det stegvis och lyfta några centrala frågor i taget, för att upprätthålla intresset och få varje område belyst. Det visade sig fungera väl. Hade jag nöjt mig med en enskild debattartikel eller en film hade det sannolikt drunknat i mediebruset.«

…om att vara tillbaka på gamla jobbet.

»Även om det finns en sorg i att ha blivit tvingad att lämna myndigheten är jag oerhört nöjd. Jag är tillbaka på min kombinationstjänst som professor vid Sahlgrenska akademin och överläkare på infektionskliniken på Sahlgrenska universitetssjukhuset.«

…att bli igenkänd på gatan.

»Plötsligt kunde jag bli stoppad flera gånger när jag bara skulle gå de 200 meterna till affären i Stockholm. Uppmärksamheten var massiv. Det har lugnat ner sig, men det kommer fortfarande ganska ofta fram personer som vill prata eller bara säga några vänliga ord, och det är bara trevligt.« 

Text: Tommy Jepsson
Foto: Hannes Söderlund