Femtiofyra år fyllda anmodades Karin av sin chef att ta erbjudandet om frivillig avgång. Hon hade haft en fin karriär på det stora svenska bolaget, hanterat mångmiljonbudgetar, haft kund- och personalansvar. Omtyckt var hon också, ansedd som kompetent, pigg, stark. Men nu skulle det »satsas på framtiden«, vilken hon tydligen inte ansågs tillhöra. Så, ja, Karin hoppade.
Efter hundratals ansökningar, varav ett fåtal renderat i ens ett svar, och några få intervjuer där arbetsgivaren »gått vidare med andra sökande« känner sig Karin fortfarande fylld av såväl vilja som kraft, men tömd på självförtroende. Hon är i dag 61 och har gett upp om att jobba mer.
Min kompis Karins historia är inte unik. Tyvärr. Ganska länge nu har det talats om ålderism på arbetsmarknaden, vilken också drabbar män, men inte mycket har hänt. Efter 50, till och med redan efter 40, krymper chanserna att bli anställd till ett minimum. Det är förstås en sorglig sits inte minst för den oönskade, fortfarande arbetsföra personen, men nu börjar fler peka på att attityden också är idiotisk för organisationerna själva. Just vad gäller synen på kvinnlig arbetskraft.
I en stort uppslagen artikel i ledarskapsmagasinet Fast Company går författaren och HR-spanaren Laetitia Vitaud ut och argumenterar för att kvinnor över 50 är precis de som organisationer behöver fler av i framtiden. I en tid när allt går snabbare, omvärlden har blivit än mer osäker, AI-cirkusen rullar allt fortare och alla verksamheter befinner sig på ett gungfly, är det just denna grupp som besitter bäst erfarenhet och mest kompetens för att hantera det nya läget, menar hon.
Kvinnor över 50 är många gånger experter på att driva och hålla ihop team – familjen exempelvis – och de har i större utsträckning än andra tränats i att ställa om, tänka nytt, utvecklas. Och krishantera. Just kvinnor över 50 är bäst på people skills vilket kommer behövas alltmer i en AI-verklighet där möjligen fakta och kunskaper sprutas ut allt fortare, men mänskligt omdöme blir en bristvara. Eller som Laetitia Vitaud uttrycker det: »I den moderna världen kommer organisationer att behöva fler som kan hantera tvetydighet, navigera i omställningar, bevara relationer och göra sunda omdömen under press. Och det är kvinnor över 50.«
»I den moderna världen kommer organisationer att behöva fler som kan hantera tvetydighet, navigera i omställningar, bevara relationer och göra sunda omdömen under press.«
Mer förändringsvana
En annan som tittat noga på detta är John Mellkvist. Han är seniorkonsult på kommunikationsbolaget Kreab, författare, föreläsare och expert på frågor kring ålderism. 2018 utsågs han av regeringen till ambassadör i Delegationen för senior arbetskraft.
»Kvinnor över 50 är den mest underskattade gruppen i arbetslivet«, säger han när vi talas vid i telefon.
»Och det där är en djup paradox – deras potential är som störst där underskattningen är som störst. Det är en gammal kliché att människor över en viss ålder är mindre förändringsbenägna, men jag vill vända på det där och säga att, tvärtom, de är mer förändringsvana. En viktig aspekt här är att just kvinnor många gånger har en större vana vid förändring än män, de har oftare tvingats finna sig i nya situationer: slutat jobba, börjat jobba igen, ställt om och tagit ansvar i nya situationer. Kvinnor har fått återuppfinna sig själva oftare än män, helt enkelt. Så en förändringsvan, arbetssugen och motiverad kvinna med sinneslugn och ansvarskänsla är precis vad som kommer bli värdefullt för organisationer«, säger han.
Det är frestande att generalisera kring hur historien har behandlat kvinnor i arbetslivet i allmänhet. Att kvinnor, hur mycket samhället än laborerat med föräldraförsäkring och andra jämställdhetsåtgärder, i och efter medelåldern finner sig ha arbetat mer och hårdare, med fler saker, för mindre pengar. Man kan också titta på fakta: Vilka är det i dag som utvecklas mest efter 50? Pluggar, lär sig nya saker, engagerar sig socialt, bygger nätverk? Laetitia Vitaud igen: »Kvinnor 50+ har utvecklat kapaciteten att lära, ställa om, lära på nytt. Att anpassa sig och bevisa sig om och om igen. De har inte haft lyxen att bli rigida och är långt mer agila än vad många arbetsgivare som skriker efter just detta inser.«
Den här gruppen besitter resiliens, menar John Mellkvist. Man vet vad som ska göras, när det ska göras och att inte vika ner sig. Det som psykologiprofessor Angela Duckworth har skrivit om i boken Grit. Konsten att inte ge upp. Alltså: kvinnor är mer stryktåliga. De har haft könsnormer emot sig under hela arbetslivet, de har böjts men inte knäckts.
»Intressant här är att tillfredsställelsen med livet ökar efter 50, det visar en rad studier. Då har man sorterat bort en massa som så att säga ›stört‹ arbetet, man har större fokus på att göra nytta, man är mer medveten om sin tid och man vill att den ska gå till något meningsfullt. Drivkraften är starkare«, säger John och fortsätter.
»Rekryterar man människor på väg uppåt i sitt mående så blir dessa självklart en tillgång. Det här är egentligen helt logiskt, vi vet att det ser ut så här, ändå lever vanemönstret kvar att gravitera mot ungdom, att det är de unga som anses ska driva organisationen framåt.«
Ålderskartan ritas om
Man kan också titta på demografin i stort. Alla torde veta att vi lever i en åldrande värld, de som vi kallar »äldre« är den grupp som växer mest medan barnafödandet befinner sig på bottennivåer. Då kan man fråga sig vilka det är som ska arbeta framöver och – framför allt – vilka det är som ska förstå den åldrande gruppen kunders behov. De som organisationerna finns till för.
»80-plussarna är den snabbast växande åldersgruppen, tänk på det«, säger John Mellkvist.
»I dag blir kvinnor bortsorterade för att de har gjort för mycket. Fler borde titta på de kvaliteter som mogna kvinnor helt naturligt har från det liv de levt och varit med om.«
Och de är inte längre några inaktiva gamlingar, de har helt andra beteenden än vad tidigare generationer har haft. Detta gäller hela spannet ned till 50. Och det ställer förstås nya krav på såväl kundkännedom som försörjning jämfört med tidigare.
»Det är så enkelt som att man inte kommer att hitta ung kompetens längre, utan man måste söka rekrytering högre upp i åldrarna. De som har förstått det i dag är större arbetsgivare på mindre orter, där finns inte folk nog i närområdet att plocka russinen ur kakan med, utan man måste vara mer öppen för alla som söker jobb. Så kommer det se ut över stora delar av arbetsmarknaden framöver och alla behöver förstå det: förmågan att omsätta potential, just den som mogna kvinnor har, kommer med mycket hög sannolikhet att bli lönsam. Och de som inte besitter den kommer att få det tufft.«
John Mellkvist påpekar att problematiken också gäller män över 50. Och detta trots att många når sin högsta kapacitet just efter 50. Man har ofta saker och ting i livet på plats, barnen behöver inte längre tas om hand, man har ett stadigt boende. Enkelt uttryckt: det finns en stadigare kringtillvaro i mer mogen ålder, och en säkerhet i det man kan professionellt, i kontaktnät och i rutin. Man har många gånger jobbat upp ett momentum.
»Men det finns definitivt en könsaspekt här«, säger han. »I dag blir kvinnor bortsorterade för att de har gjort för mycket! Fler borde titta på de kvaliteter som mogna kvinnor helt naturligt har från det liv de har levt och vad de har varit med om. Vi kan säga vad vi vill, men bara det att kvinnor oftare har tagit ett större ansvar för familjen och den sociala samvaron – det är ledarskap på riktigt«, säger han.
Kanske hjälper åldersutvecklingen i samhället även organisationer att förstå detta i framtiden. Och kanske var Karin född för tidigt.
Test: Niklas Wahllöf
Illustration: Valero Doval