Mark Levengood ber om ursäkt och tittar ner på sin telefon. Det är tisdag och det senaste avsnittet av hans och maken Jonas Gardells podd, rimligt döpt till »Mark och Jonas podd«, har precis lagts ut.
Om detta ska nu 400 000 följare på sociala medier informeras.
Han läser högt för sig själv medan han skriver. »Nytt avsnitt av podden. I dag gör jag allt jag kan för att försvara en alpin legend mot min makes lystna intresse som bär podden utför.«
»Följ länken under …«
Han funderar högt. »›Min bio‹ heter det väl? Och så lägger jag in ett hjärta för att visa att jag är välvilligt sinnad.«
Sedan trycker Mark Levengood på avsändarknappen.
Han konstaterar att Instagram är roligare än Twitter.
»Jag märker att trots att jag bara har en tiondel så många följare på Instagram så blir responsen så mycket större. På Twitter finns en offerkultur som är otroligt tråkig, människor sitter och väntar på att bli kränkta, som inte tillför något, som känns idiotiskt. På Instagram är det inte alls den stämningen, människor är mycket mer infallsrika och roliga och man får roliga svar.«
Han lägger ifrån sig telefonen.
»Så, nu är jag klar. Vill du ha en honungskaka?«
Mark Levengood föddes på en militärbas i North Carolina, växte upp i Finland, hamnade i Stockholm i mitten av 1980-talet och är sedan ett kvarts sekel tillbaka något av en institution i Sverige. Hans böcker och tv-serier älskas av nästan alla, han leder vänligt leende och med säker hand galor och välgörenhetstillställningar och han var det självklara programledarvalet när offren i terrordådet på Drottninggatan i Stockholm skulle hedras med en minnesstund.
Han behöver egentligen inte lägga till något hjärta i sitt Instagraminlägg för att vi ska förstå att han är välvilligt sinnad. Mark Levengood är själva sinnebilden av uttrycket.
Under den knappt två timmar långa intervjun förekommer prefixet »jätte« 39 gånger. För Mark Levengood är saker »jätteroliga« (till och med »jättejätteroliga«), han var »jättedålig« som chef, han är »jättenoga« när han gör research inför ett jobb som att leda HR Dagarna.
Han verkar ständigt positiv, ständigt vetgirig, aldrig lagom. Bakom den stillsamt vänliga framtoningen ligger en högenergisk nyfikenhet. Inget görs halvhjärtat.
Den här inställningen har följt honom genom livet, men har inte alltid betraktats som en tillgång. Inte i den finländska folkskolan på 1970-talet, till exempel.
»Jag kunde omöjligen komma till skolan klockan åtta, för då sov jag fortfarande. Sedan var jag dålig på precis allt, utom att jag skrev väldigt mycket sagor, jag satte upp teaterpjäser i skolan, jag hade ett slags inre liv som bultade på«, säger Mark och biter i en kaka.
Men en dag under den sista terminen bad hans folkskollärarinna, fröken Julin, att han skulle stanna kvar i klassrummet medan de andra gick ut på rast. »Vad har jag gjort nu?«, tänkte unge Mark.
Fröken Julin tittade eleven djupt i ögonen. »Jag ska bara säga en sak, att allt det där glada som alltid bubblar i dig, som gör att ditt liv blir så konstigt här i skolan, du ska veta att det är en jätterikedom. Om du lyckas behålla det genom din skolgång så kommer det gå bra för dig. Det kallas för kreativitet, det är ett slags påhittighet.«
Mark Levengood skriver om det i sin bok Solblekt av livet och han berättar det nu.
»Bara att hon sade det, att någon framställde mig som något annat än ett problem, betydde otroligt mycket för mig. Jag bar med mig hennes ord genom hela min skolgång, alltid när jag hamnade i trubbel«, säger Mark.
Kreativitet är något medfött, men också något som kräver träning, anser han.
»Jag hade en kompis med lite snurriga hemförhållanden, han ville inte så gärna gå hem efter skolan. Då brukade vi sitta ute i skogen och försöka få varandra att skratta. Vi valde ett tema och sedan varierade vi det i absurdum och det slutade alltid med att vi skrattade jättejättemycket. Vi var alltid hungriga också, vi hade någon sorts skollunch, men vi var alltid hungriga. Och det här med att skratta på tom mage, jag har insett efteråt vilken träning det var. Just det här att försöka … om du lyssnar på vår podd så hör du att Jonas också är en mästare på det, man kastar ut ett tema sedan kan han utveckla det i det oändliga. Han fångar upp det och återkommer till det hela tiden. Men det är nyckeln till all kreativitet, att om ingenting finns så skapar man någonting som inte har varit där tidigare«, säger Mark.
Att Mark Levengood är expert på att hantera människor betyder inte att han tycker att begreppet HR är ultimat.
»Varje människa kommer med sitt eget universum, men så som jag uppfattar begreppet blir man transformerad till en pinne i ett system«, säger han. »Men jag har all respekt för HR, ämbetet.«
Det sistnämnda har han lärt sig, så att säga, the hard way. I slutet av 1990-talet var han själv chef på dramaavdelningen på Sveriges Television, SVT.
»Jag var nog en chef som på många sätt lämnade mycket till övrigt att önska. När det kom till programsidan var jag bra, när det kom till saker som inte intresserar mig så jättemycket, utvecklingssamtal, lokalfrågor, försäkringsärenden, var jag jättejättedålig.«
Till en början saknades en HR-funktion på hans avdelning.
»Allt landade hos oss, hela tiden. Det var en väldigt konstnärlig personal, det var någon som försökte strypa en annan medarbetare, det var den typen av ärenden. Vi hade alltid tio–tolv parallella inspelningar på gång hela tiden, mitt uppdrag som chef gick ut på att släcka bränder, då hinner man inte med det personalvårdande arbetet. Så småningom, när vi inte stod ut längre så skaffade vi en HR-chef. Det var ljuvligt. Det blev en sådan skillnad på avdelningen, tycker jag«, säger Mark Levengood.
Att sagda HR-chef efter en tid sade upp sig blev spiken i kistan på Mark Levengoods egen chefskarriär.
»Det var enda gången jag gått hem från jobbet mitt på dagen för att jag inte stod ut, jag blev så ledsen. Och så orkade jag inte tillbaka till det där, sitta med gnälliga tapetserare som klagar över olika semesterönskemål. Allt hamnade hos mig, alltid. Så jag orkade inte«, säger han.
Åren som chef har inte gjort honom till någon vidare ambassadör för yrket.
»Jag minns att jag aldrig har haft så ensamma luncher som när jag var chef. I början gick jag och satte mig med folk, men sedan märkte jag att de hellre ville att jag inte satte mig där. Jag är socialt ganska bortskämd i mitt liv, jag är van vid att jag har vänner omkring mig. Jag minns att jag blev lite snopen. Jag insåg att det inte var mig det handlade om, det var bara det att chefskapet skrämde dem. Att bli chef är nog det bästa sättet att inte få några nya vänner på«, säger han.
Att Mark Levengood föddes i USA, dessutom av en pappa som var militär och en mamma som var från Finland, borde – om man ska tro ledarskapsforskningen – göra honom till någon som pekar med hela handen. Men så är icke fallet.
»Pappa är världens snällaste människa, han var marinsoldat men blev skadad i Vietnam. Och mamma är också … det finns inget ledarskap i familjen alls, mamma är snäll och sjukt opraktisk, min pappa också. Så när det gäller ledarskapsförebilder kommer det inte den vägen«, säger Mark Levengood.
Även om ytan ser bekymmersfri ut och även om Google-sökningen »Mark Levengood + skandal« ger minimalt med utdelning (»som Unicef-ambassadör sätter man sig på ganska höga moraliska hästar, det fallet skulle bli alltför roligt att följa«) så har inte de tunga dagarna saknats i Mark Levengoods liv. Som exempel nämner han aidsåren på 1980- och 90-talen, då Mark och
Jonas hade många vänner som dog.
»En viktig sak är att inte slarva genom de ledsamma delarna av sitt liv. Om jag är med om något som är smärtsamt och gör ont så har jag försökt gå in i det och liksom inte fly undan det. Jag tänker ›det här var hemskt på alla sätt, men om jag nu är ledsen tills jag inte längre är ledsen så kommer jag inte längre bära spår av det‹. Det har funkat för mig«, säger Mark.
»Men å andra sidan så hade vi arbetsmässigt väldigt roliga år under den tiden. Det är inte så att man viker av tid enbart för sorg, det är en pågående process som ligger parallellt med allting annat, som är en konst att balansera. Och ibland tycker jag fortfarande att det är jättesvårt i livet när man är i ett yrke där man aldrig kan ställa in«, säger han.
Och så berättar han om hur det var förra hösten, då nära vännen, den folkkäre skådespelaren, Rikard Wolff gick bort.
Mark och Jonas fanns vid hans sida då han tog sitt sista andetag.
De satt kvar en stund, men var till slut tvungna att lämna sjukhuset för att åka hem, byta om till frack och åka till Konserthuset, där Jonas tog emot KTH:s stora pris och höll ett föredrag. Därefter skjutsades makarna vidare till Stadshuset, och en femtimmars bankett, med parad och fyrverkerier och underhållning. Jonas hade rektorn till bordet.
»Inte gick det att ställa in. Samtidigt bultade det i huvudet. ›Dog Rikard? Jo, han slutade andas.‹ Det var absurt«, säger Mark.
»Ibland kan man tänka att det där inte blir lättare med åren. Det är en sådan del av ens arbete där man inte kan luta sig mot tidigare erfarenheter heller. Det hör till vår branschs knepigare sidor. Å andra sidan finns det något trösterikt med det här att the show must go on, liksom.«
Hur förbereder sig en person som är jättejättedålig som chef inför uppdraget att leda HR Dagarna? Som inför alla andra uppdrag, genom att läsa på.
»Jag har pluggat jättelite i mitt liv. Men så småningom fick jag universitetsbehörighet och då läste jag antropologi, det finns en evig antropolog i mig. Så det ska bli väldigt kul att bara få lyssna på föredragen och på hur arbetsgivare ser på saker och ting, vilka problem det är vi ställs inför 2018. Min kompis som är chef, Martin, suckar över de som är unga i dag. Jag försöker peka på att det är lite gubbgnälligt, men han menar att det är en jätteutmaning att få unga att förstå att det kräver ansträngning för att bli framgångsrika. Där tänker jag att han inte har helt fel. Mina barn och deras generation är så sjukt mycket sundare än vad vi var när vi var i deras ålder, men jag kan ändå känna att som vi curlar dem så får vi inte se alltför förvånade ut när de kräver att få gå rakt in på en chefsbefattning innan de har gjort någonting annat.«
Han möter inställningen även då han som Unicef-ambassadör träffar ungdomar i skolorna.
»Alla ungar vill bli kända. Då försöker jag säga till dem att när man vaknar klockan fyra på morgonen och alla de där frågorna kommer över en, ›vad handlar det här om, varför finns vi till‹, då kan man inte säga ›jag är känd‹, det hjälper inte ett skit. Det finns ingen mening med det. Gör saker som ni tycker är jätteroliga. Blir ni kända på kuppen är det ingen nackdel, men ni kan inte ha det som motivation.«
Säger Mark Levengood och tittar på sin telefon.
Hans inlägg har hittills fått 482 likes.
»Jag skulle tro att det är 2 000 likes till kvällen«, säger han.
Fotnot: HR Dagarna 2018 arrangeras 9–10 oktober med Mark Levengood som moderator. För att se hela programmet: hrdagarna.se
Text: Fredrik Emdén
Foto: Tobias Regell
