Vid köksbordet hemma på gården i Vallentuna norr om Stockholm gör Marie Hallander Larsson ett halvhjärtat försök att tona ner sin egen betydelse.
Superstjärna inom HR? Nej, nej.
»Jag är ju inte ens HR-människa i botten. Jag är utbildad förskollärare. Jag tror att det snarare handlar rätt mycket om att jag fått göra saker. Jag har haft modiga chefer som har låtit mig prova på. Och det är klart att får man göra saker då lär man sig en massa bra saker, som andra kan ha nytta av«, säger hon och kan sträcka sig till att medge att hon blivit »någon sorts institution«, en person som affärstidningarna alltid ringer till när de behöver ha ett expertutlåtande i HR-frågor.
Men så har hon också framgångsrikt HR-arbete i organisationer som Scandic, Wedins skor, Posten, Swedbank och Försäkringskassan på sitt cv. Hon har fått pris som Årets HR-chef och ombeds ständigt att föreläsa om sina tankar kring HR. För några dagar sedan kom Marie Hallander Larsson hem från Georgien, där hon föreläst för HR-människor på landets myndigheter.
Det lyser i hennes ögon när hon berättar om det, så som det gör varje gång hon pratar om något som engagerar henne.
Vilket är mest hela tiden.
»Det är då man får en extra rolig skjuts, när man får stå och prata modernt HR-arbete för människor som suger i sig informationen som svampar. Då får jag vara pedagogen, jag älskar det!«, säger hon.
När Marie Hallander Larsson blev hotellkedjan Scandics HR-direktör 1993 stod företaget på randen till konkurs. Hon gavs fullständigt fria tyglar för att kunna bidra till att rädda situationen.
Hon drog sig då till minnes en kundundersökning där resultatet visade att det viktigaste på ett hotell var att det är helt och rent på rummet.
»Då tänkte jag ›ok, och vem gör det?‹. Jo, det är städerskorna. De står näst lägst i ranking bland medarbetarna, bara diskarna är lägre. Men om kunden tycker att städerskorna är viktiga, då måste vi göra något för städerskorna. Hur får vi dem att leverera på topp? När hela huset behöver renoveras kan det i varje fall vara rent. Och så gjorde vi en jättesatsning där vi utbildade städerskor, vi investerade i kläder så att de såg propra ut och kunde känna sig stolta över sitt jobb. Men framför allt talade vi om att de var viktiga. Och så såg vi vilken effekt det fick. Och så började kunderna vilja komma tillbaka. Sakta började det vända«, säger hon, återigen med den där lystern i ögonen.
Det finns många liknande berättelser från Marie Hallander Larssons yrkesliv och de sammanfattar alla hennes filosofi, den som rymmer lika delar pragmatism och vision. Hon hittar den där lösningen som får medarbetarna att se den större bilden, åskådarna att säga »ja, naturligtvis, varför har vi inte tänkt så förut?« och organisationen att utvecklas framåt.
Nog skulle det kunna definieras som superkrafter?
Vid köksbordet tonar hon ner sin roll igen.
»När jag knäckte HR-koden? Jag tror inte att jag har knäckt den än. Jag måste alltid ringa till världens bästa Lennart, min gamla kollega från Posten och Swedbank, när det gäller arbetsrättsfrågor, fastän jag hållit på med sådant här så länge. Han är så duktig. Jag pratar med honom flera gånger i månaden. Jag är jäkligt medioker på HR-arbete. Men däremot det här med hur kan jag hitta kundlösningar, vad behöver vi göra för att få folk att tycka det är lite kul, det drivs jag av«, säger hon.
På gräsmattan utanför köksfönstret springer familjens fyra hundar omkring, jagande en boll som fotograf Regell kastar åt dem. Ibland kommer de och krafsar på köksdörren och då reser sig Marie från köksbordet och öppnar dörren. Strax senare vill de ut igen.
Under åtta år har Solsjö Gård varit familjen Hallander Larssons hem. Här samlar Marie energi, inte minst i de röda byggnaderna som ligger sjuttiofem meter bort.
Där finns stallet, som inhyser sex hästar, varav tre är Maries egna. Bakom det ligger gårdens eget ridhus.
I genomsnitt tillbringar hon tre till fyra timmar om dagen i sällskap med hästarna. Hon drömmer om att skaffa ännu fler och hon refererar ofta till sig själv som »hästtjej«, vilket enligt hennes definition är en person som är beredd att kavla upp ärmarna och få saker gjorda.
»Man får bara lösa det. Bilen går sönder i skogen, ja, jag får väl se om jag kan fixa det då. Det är problemlösning, det är ett förhållningssätt«, säger hon.
»Det är nog det som varit min grej hela tiden, att jag inte klarar av att sitta och tänka stora tankar, jag är väldigt operativ, jag gillar ju det.«
Hon är född i Stockholm, men växte upp i Skåne, med en far som var veterinär och en mor som var veterinärsassistent.
»Jag är uppvuxen på landet, där får man en viss syn på livet. Man är inte lat då, man tar tag i saker. Går elen så måste man lösa det själv. Det är något jag haft med mig hela tiden. Sedan går man med huvudet i väggen emellanåt, man känner att ›det här blev inte rätt‹, men det går inte att gräva ner sig för det«, säger hon.
Från allra första början var tanken att hästarna skulle bli mer än bara en hobby. Marie drömde om att få företräda Sverige i OS i fälttävlan och var på god väg dit – hon hade just fått sin första sponsorhäst – när hon 19 år gammal fick hästen över sig.
»Det blev som det blev«, konstaterar hon.
Under rehabiliteringen från skadorna hon ådrog sig tvingades hon vara stillasittande, en utmaning för någon som var van vid att vara utomhus 18 timmar av dygnet. »Helt jäkla odräglig«, beskriver hon sig själv under den perioden.
För att ha något att göra undersökte hon möjligheterna att studera och det som fanns att tillgå: förskollärarprogrammet. På kvällarna läste hon enstaka kurser, bland annat i pedagogik. Under en kvällskurs träffade hon en kvinna som var chef för Företagsuniversitetet. Hon erbjöd Marie jobb.
»Jag gick från studierna direkt till att sälja utbildningar, så jag har aldrig jobbat som förskollärare. Jag höll på med det och fick sedan chansen, när de behövde en vikarie för chefen på Karlskronakontoret«, säger Marie.
Som 22-åring fick den förskollärarutbildade hästtjejen sitt första chefsjobb. »Det var en modig chef«, säger Marie Hallander Larsson om kvinnan som gav henne uppdraget, och upprepar det som varit en nyckel till hennes karriär och som inspirerat henne i sitt eget ledarskap.
»Jag har haft bra och modiga chefer hela tiden. Nästan. Jag har varit noga med att välja chef, jättenoga. Jag funkar inte annars. Eller, jag orkar inte hålla på. Men jag bestämde mig rätt tidigt för att byta jobb ofta. Jag ska göra samma sak, jag ska vara duktig på HR-frågorna, men jag vill byta bransch. Så det har jag medvetet gjort väldigt mycket.«
I en ledarskapsvärld där trender och modeord ständigt avlöser varandra har Marie Hallander Larsson aldrig övergivit sitt fokus på människan och medarbetaren. Kanske är det därför hon har lyckats så bra under så lång tid.
»Jag kan bli fascinerad av hur långt diskussionerna inom HR går att nu ska man kunna affärer, man ska kunna räkna, man ska kunna … jag kommer aldrig att kunna tävla mot en skicklig CFO! Och jag ska inte göra det heller. Han eller hon kan inte tävla mot mig i mjuka människofrågor. Vi ska ju vara experter på människofrågor. Nu när vi utbildar framtidens HR är det för mycket system och struktur och för lite människokunskap. Det är häftigare att gå på ett seminarium om framtidens digitalisering av HR-system än att gå på en konflikthanteringskurs. Men egentligen är det ju konflikthantering som vi borde bli bättre på. Det ena utesluter inte det andra, men det blir en snedfördelning«, säger Marie och berättar om hur hon på en middag för några år sedan hade en läkare från Karolinska sjukhuset till bordet. För att ha något att prata om så började de diskutera vatten. Läkaren berättade att det hade börjat bli ett problem, att många nya sjukdomar hade uppstått på grund av trenden att dricka så mycket vatten. För mycket vatten gör att njurarna slås ut.
»Efteråt gick jag och funderade på det. Alla vet ju att det är viktigt att dricka vatten, men om man dricker för mycket imploderar vi. Och alla vet att det är bra med ordning och reda, men när ordning och reda övergår till tok-kontroll, då imploderar organisationerna. Det blev en bra metafor för mig«, säger Marie.
På en punkt är det mesta sig likt: kompetensbristen. Marie suckar lite.
»Det är ju ingen ny fråga. Vi har alltid haft brist på sjuksköterskor, det har alltid varit brist på it-tekniker. Jag kan tycka att det vore rimligt att göra som de gör i Australien, där man går ut från ministerierna och frågar företagen ›hur mycket kompetens behöver ni?‹ och så anpassar man skolsystemet efter det. Så är det inte i Sverige, vi har fortfarande jättemycket medieutbildningar där det finns inriktning mot att vara tv-hallåa. Men det finns ju inga tv-hallåor kvar!«
Frågan om kompetens börjar och slutar i ledarskapet, anser hon.
»Kompetensförsörjningen är något vi gör varje dag. Vi måste utbilda människor hela tiden, vi måste hitta smartare sätt att göra det på. Nu kommer ju tekniken, så jag vädrar morgonluft och tror att det går. Problemet är att vi inte har råd att låta folk kompetensutveckla sig för att vi ska vara så jävla effektiva. Vi måste bygga in mera lärande i vardagen. Vi har de människor vi har och de är oftast väldigt bra, men är de mindre bra är det för att vi själva inte har gett dem rätt förutsättningar. Så jag tror att den här vardagskompetensförsörjningen är viktigare än att stå på arbetsmarknadsdagar och dela ut kepsar och smågodis«, säger Marie.
Sedan mars i fjol är Marie Hallander Larsson HR-direktör på Akademiska hus, där en av hennes viktigaste uppgifter är att förutse vilket kompetensbehov organisationen kommer att ha i framtiden.
»Jag behöver vara med och se om vi ska göra si eller så och hur det i sådana fall påverkar vår kompetens. Antingen måste jag utgå från det jag har i dag, och då måste jag kanske göra en kompetensförflyttning för att anpassa vårt utbud, eller så köper jag in kompetensen när jag behöver den. Det blir jäkligt dyrt. Men jag måste vara med i matchen och se vad folk behöver för att ta till sig det där.«
Marie Hallander Larsson slår ett slag för ordet »lagom«.
»Vi gör oss gärna lustiga över det, att det är lite tråkigt svenskt, men i betydelsen att man hittar en balans mellan någonting är det ett bra ord. Du måste ha ordning och reda men blir det för mycket kontroll, då blir det fel fokus. När jag jobbade på IBM under 2000-talet höll vi på med ISO-certifieringar och IBM vann pris för bästa kvalitet och så vidare. Men det var helt omöjligt för kunden att köpa en dator, för vi var så upptagna med att hålla på med kvalitet, kunden glömdes bort«, säger hon.
Så du förespråkar ett mer lagom HR-arbete, alltså? Det blir en oväntad rubrik.
»Ja. Lagom HR och lite vuxen HR. Eller HR för vuxna. Vi kan behandla varandra som kloka, begåvade män-niskor. Vi behöver inte skriva folk på näsan hur de ska uppföra sig.«
Marie Hallander Larsson säger att hon hoppas få behålla en naiv tro på att folk vill gott, så länge hon lever.
Hon matar Gucci, hennes dvärg-schnauzer, med Kerstinkakan som stått och lockat på köksbordet.
»Jag blir besviken ibland, när människor luras på ett eller annat sätt. Men vet du, det händer mer sällan än tvärtom. Och det gör väl att det finns inte så många anledningar att bli pessimist eller misstro andra. Hade det varit tvärtom, att de flesta lurade en, hade jag nog inte haft så lätt att behålla den där naiviteten. Men jag får så mycket energi tillbaka av att se folk lyckas, man blir ju skitglad. Det gör att man behåller livssynen«, säger hon.
Text: Fredrik Emdén
Foto: Tobias Regell
