Ni har hört talas om jämställdhet, eller hur? Men vad är det egentligen?
Efter MeToo skulle många säga respekt, frihet från övergrepp och maktmissbruk. Utanför Svenska akademien är det svårt att hitta någon som viftar bort sexuella trakasserier längre.
På ett ideologiskt plan skulle många säga att jämställdhet betyder lika chanser för män och kvinnor. Andra skulle säga lika utfall över en livstid, samma lön och karriärmöjligheter.
Det finns några blågula paradoxer här. Sverige har tre gånger så många manliga som kvinnliga professorer. Antalet kvinnliga direktörer på börsens A-lista kan räknas på ena handens fingrar. Vi har aldrig haft en kvinnlig statsminister. Och samtidigt är kvinnor i klar majoritet på universiteten … MeToo-revolutionen har varit lika motsägelsefull. Ingen annanstans i världen väckte den lika mycket vrede och uppmärksamhet som i Sverige. Ingen annanstans ledde den till så många vittnesmål om övergrepp. Ingen annanstans fick den så drastiska konsekvenser. Men när man lyssnar på svensk politisk debatt tas det för givet att vi är världens mest jämställda land – och att taskig kvinnosyn är något som importerats från Mellanöstern.
Hög tid att vända på perspektivet och lägga ansvaret för jämställdheten där det hör hemma: hos männen. När till exempel företaget Deloitte spolar sina kvinnliga nätverk är det ett tidens tecken.
Mångfald och likabehandling ligger i allas intresse. Saker kommer att förändras, utan kvotering. Den gamla statistiken har sina logiska förklaringar.
I åldersgrupperna med högst inkomster har de flesta män genomgått militär träning. Många blev befäl och reservofficerare – en svårslagen ledarskapsutbildning. Kvinnor var befriade från värnplikten och missade detta snabbspår till arbetsmarknaden. I samma ålderskategorier har kvinnor hela fyra år längre förväntad livslängd än män. Gapet minskar med ökad jämställdhet men är fortfarande så stort att det signalerar rejäla skillnader i attityd och livsstil. Män har varit mer riskbenägna. Det avspeglas negativt i brott, olyckor och självmord, men har också en uppsida i ett samhälle av konkurrens och kapitalism.
Om man till detta lägger rekordhöga marginalskatter som avskräcker från utbildning och karriär, en rekordlång föräldraledighet som lockar kvinnor från arbete och en kvinnodominerad välfärdssektor med begränsade alternativ – ja, då framstår löneskillnaden mellan könen som förvånansvärt liten.
Allt talar för att klyftan spontant kommer att minska ytterligare. Exklusivt manlig värnplikt är historia. Flickor gör bättre ifrån sig i skolan än pojkar. Effekterna börjar märkas på arbetsmarknaden och kommer att följa med upp i direktionsrummen.
Om man ser framåt är det pojkarna som har problem. Är det en jämställdhetsfråga? Nej, det är en Playstationfråga. Var och en måste också ta ansvar för sina egna val.
—
Niklas Ekdal är journalist och författare. Hans senaste bok, Öppna era hjärtan, är en politisk satir om valrörelsen som en kamp mellan nationalister och feminister.
Text: Niklas Ekdal