En tredjedel av de amerikanska hushållens datorkraft lär på kvällstid gå till att streama filmer från Netflix. Det om något är väl en rätt träffsäker indi-kation på en exempellös fram-gångssaga. Men det fanns en tid för inte så länge sedan när det inte ens var säkert att Netflix skulle överleva. I början av 2000-talet var affärsidén fortfarande att få människor att prenumerera på dvd:er som skickades med posten.
När den amerikanska ekonomin kraschade den 11 september 2001 i dammolnet efter tvillingtornen tvingades Netflix såväl skjuta på en planerad börsintroduktion som att avskeda 30 procent av personalen.
Men detta blev också starten på en svindlande innovationsresa ledd av vd:n Reed Hastings och dåvarande HR-direktören Patty McCord, som tillsammans formulerade en 125 sidor lång power point-presentation vilken har kommit att kallas för »Världens viktigaste HR-dokument*«. Helt utan bilder och snygga grafiska lösningar – bara korta textrader om visionen för framtiden – förändrade presentationen allt för Netflix. Sedan dess har den blivit viral och laddats ned över
5 miljoner gånger.
Att den fick sådan sprängkraft är inte att undra på – många av de tankar som framfördes var revolutionerande nya och gick stick i stäv mot hur företag tidigare resonerat.
Hastings och McCord jämförde Netflix med ett professionellt idrottslag som måste ha de bästa spelarna och talangerna på varje plats och i princip till vilket pris som helst, allt -annat var underordnat.
»När vi hade det som allra -jobbigast så hade jag ett möte med vår chefstekniker. Vi hade på grund av det ekonomiska läget varit tvungna att avskeda hela hans team och jag trodde han skulle vara sönderstressad och uppgiven. I stället berättade han att han tvärtom var rätt nöjd, han fick mer uträttat än tidigare då han slapp korrigera andras misstag och hela -tiden förklara hur man skulle göra jobbet. Då gick verkligen skillnaden upp för mig mellan att vara en stjärna och någon som är mindre engagerad på jobbet«, har McCord -berättat.
Hon insåg att med stjärnor kan man bygga en »vuxnare« organisation med mindre byråkrati. På Netflix tar medarbetarna semester när de själva vill – och så länge de vill. Bonusar är borttagna. Årliga utvecklingssamtal är avskaffade. Det finns inga gränser för den enskildes representationskonto. Allt är ersatt av en enda policy: »Act in Netflix’s best interest.«
Det finns inte heller några inlåsningsregler för särskilt värdefulla medarbetare. Har man kommit så långt att man funderar på att sluta, då är det lika bra att lämna. Men även om -Netflix är närmast besatt av att hitta de bästa talangerna – och också betalar »top dollar« – så har man inte mycket till övers för »jobbiga men briljanta genier«.
»En del företag tolererar dem, vi gör det inte. De tar för mycket tid och energi, det är helt enkelt inte värt det. Normalt brukar det vara så i en organisation att 97 procent av medarbetarna fungerar bra, sedan måste HR ägna en stor del av sin kraft åt de resterande tre procenten. Så vill inte vi ha det. Då är vi snabba på att agera. Precis som att vi löser medarbetare vars kompetens inte längre -efterfrågas och ger dem förmånliga avskedspaket.«
McCord menar att ett företags värderingar är de beteenden som syns hos uppskattade medarbetare, inte nödvändigtvis vad som formuleras i flotta presentationer. Hon tar energibolaget Enron som ett avskräckande exempel, i vars lobby man kunde läsa orden »Integrity. Respect. Excellence«. Viket förstås kändes lite tveksamt när hela företagsledningen åkte i fängelse för -bedrägeri och man gick i en skandalartad konkurs.
McCord är benhård i hur hon anser att HR måste arbeta.
»I stället för att vara en intern hejaklacksavdelning som arrangerar konferenser och delar ut t-tröjor måste HR tänka som affärsmän. Vad är bäst för företaget? Hur kommunicerar vi detta till de anställda? Hur kan vi få varje individ att alltid vilja leverera på topp?«
Genom att kompromisslöst foku-sera på medarbetarna och deras innovationskraft lyckades Hastings och McCord inte bara förändra Netflix i grunden – utan i förlängningen också en hel världs mediavanor.
Text: Mårten Niléhn
Illustration: Maria Raymondsdotter