När chefen spionerar på dig …

Efter att ha läst den tionde artikeln om övervakning inom arbetslivet fäster jag en tejpbit över webb­kameran på min dator.

Mark Zuckerberg, Facebooks grundare, lär ha gjort samma sak.

Egentligen anses just webbkameran utgöra någon sorts yttersta ­postering för vad som är etiskt försvarbart när det gäller övervakning av människor. 

»Vi fick önskemål om det från en myndighet, men vi avböjde«, säger Isaac Kohen, vd på företaget Teramind i en intervju med brittiska The Guardian. 

»Det är att gå över gränsen.«

»I dag, ja«, tänker jag och målar för säkerhets skull dit en svart prick just där tejpbiten täcker kamera­linsen.

Visst känns det tryggt att det fort­farande existerar gränser, även hos ett företag som Teramind, vars teknik går ut på att mäta och analysera medarbetarnas distraktion genom att se hur ofta de växlar mellan olika applikationer i sin dator eller telefon. Ändå är det uppenbart att ­Storebrors blick – den som i George Orwells dystopi 1984 följer allt som med­borgarna gör – blir allt skarpare på arbetsplatsen.

Det som kändes orimligt i går är fullt möjligt i morgon. 

Verktyget WorkSmart tar skärmdumpar på medarbetarnas datorer, registrerar deras användning av appar och vad de skriver på sina tangentbord, poängbedömer medarbetarna utifrån »fokus« och »intensitet«.

Sanjeev Patni på företaget Cross­over, som ligger bakom WorkSmart, tror att medarbetarna släpper tanken på övervakningen efter några dagar. Det blir en vana, precis som att de filmas när de går in i en butik.

»De säger ›ok, jag övervakas, men om företaget betalar för min tid, vad spelar det för roll om de dokumenterar vad jag gör? Det är enbart till för att jag ska förbättras‹«, säger han i The Guardian.

Ett annat exempel handlar om programvaran Wiretap, som specialiserar sig på att övervaka chattforum som Facebook Workplace, Slack och Yammer för att bland annat identifiera »avsiktliga och oavsiktliga trakasserier, hot eller skrämsel«. 

I ett chattmeddelande skrev en medarbetare på ett it-företag till en kollega för att berätta att han just ­avslöjat sin sexuella läggning för sin chef och nu kände han en oro över att detta skulle påverka hans karriärmöjligheter. 

Wiretap gjorde arbetsgivaren medveten om denna oro, den kunde gå in och tala med chefen och därmed desarmera situationen.

Omtanke eller omyndigförklarande? Ibland är gränsen hårfin.

Det internationella HR-företaget Workday, som även finns i Sverige, har tagit fram en algoritm som i ett tidigt skede kan tala om när en medarbetare är på väg att byta jobb, faktiskt redan innan den ens har börjat leta efter ett nytt jobb.

Det handlar helt enkelt om att med hjälp av statistik se att de som har haft en viss position på en viss typ av företag brukar börja se sig om efter ett nytt jobb efter en viss tid.

Metoden samlar in data från flera källor. Först går företaget igenom en databas med 300 miljoner jobbannonser på internet för att ta reda på vilka typer av jobb som är mest efterfrågade just nu.

Det handlar alltså mer om statistik än mental kontroll och ska fungera som en varningsklocka för chefen, som får veta att »nu är det dags att prata med den här medarbetaren om hens nästa steg«.

»Det här är bara en slags förstärkning av din bedömning«, säger Dan Beck på Workday till tidningen Business Insider.

I framtiden hoppas Workday att använda data för att förutsäga vilka anställda som kommer vara mest produktiva de närmaste åren och att bemyndiga medarbetarna genom att ge dem möjlighet att själva se data.

Tekniken går från att sakligt analysera data till att bli underlag för antaganden, där slutsatser dras om hur vi lever våra liv och vad vi är kapabla till. 

I en av de många artiklarna går det bland annat att läsa om konsultföretaget som i sin strävan efter att förhindra bedrägeri bland sina säljare började granska deras Facebook-sidor. Om de fann att någon ändrat sin förhållandestatus från gift till skild gick det att ana att den personen stod under personlig press och därför också var benägen att begå bedrägeri eller stöld.

Att göra den typen av sammankoppling mellan yrkespersonen och privatpersonen kan leda till felaktigheter och obehagligheter. Maskinen försöker vara människa och göra mänskliga antaganden.

»Ju mer data och teknik du har, utan en underliggande kunskap om hur människors sinnen fungerar, des­to lättare blir det att dra slutsatser och spika upp folk på korset utan att de förtjänar det«, säger en källa från konsultföretaget i exemplet ovan till The Guardian.

HR handlar om att få det bästa ur människor, att lyfta dem och placera dem på positioner där de trivs och kan göra ett bra jobb.

Men risken är ju att HR blir något annat i händerna på tekniken. Studier visar att den tilltagande övervakningen, där medarbetare kontrolleras med hjälp av tekniken, går ut över engagemanget och tilliten till arbetsgivaren. 

I en artikel med rubriken »Why monitoring your employees’ behavior can backfire« i Harvard Business Review beskrivs hur forskare studerat den ökade övervakningen av säkerhetspersonalen på en flygplats, som haft problem med att bagage försvinner i samband med säkerhetskontrollen.

Kameror monterades upp och medarbetarna informerades om att »ledningen vill se vad du gör när du sitter på din stol, när du tittar på din dator eller när du hanterar skanningsmaskinen«.

Forskarna noterade något intressant när de talade med medarbetarna. Även om de ständigt var iakttagna kände de sig aldrig sedda. 

»Först trodde vi att vi missförstod dem«, skriver forskarna i Harvard Business Review. »Sa du inte just att du kände dig ständigt iakttagen?«, frågade de medarbetarna.

Sedan förstod de att bli iakttagen inte är detsamma som att vara sedd.

Ju mer cheferna observerade medarbetarnas alla drag, desto mind­re kände sig medarbetarna som unika individer.

Hur hanterade medarbetarna denna situation? Det första de gjorde var att hitta sätt att undvika kamerorna, vilket till exempel innebar att de gick extra långsamt på områden som kamerorna inte nådde eller tillbringade mycket tid på toaletten.

Nästa sak de gjorde var att sluta sticka ut som individer. De slutade prata om privata saker med sina kollegor, de gick till sitt jobb, utförde sina uppgifter och gick sedan hem.

Detta skapade en ond cirkel, som forskarna kallar för tvångsövervakningscykeln: chefen ökar övervakningen av medarbetarnas arbete, ­något som medarbetarna tolkar som tvång. Detta skapar en osynlighetspraxis bland medarbetarna – de hittar på sätt för att göra sig osynliga, precis som Winston, huvudkaraktären i Orwells 1984, lär sig att undvika Storebrors teleskärm – vilket i sin tur leder till att chefernas misstänksamhet mot medarbetarna blir ännu större. Ytterligare ökad övervakning känns motiverad. 

Ja, så fortsätter det.

Forskarnas slutsats är att de flesta arbetsgivarna sannolikt inte är medvetna om att effekterna av övervakning kan gå långt utöver den ursprungliga – och ofta relativt oskyldiga – orsaken till densamma.

Medan maskinen försöker vara människa förvandlas människorna till maskiner. 

Alla organisationer fastnar inte nödvändigtvis i denna cykel, påpekar forskarna. Det går att uttrycka sig smidigare än vad cheferna på flygplatsen gjorde. Det går att involvera medarbetarna bättre och övertyga dem, som Sanjeev Patni på Cross–over försökte uttrycka det, om att det handlar om förbättring. 

Men alla arbetsgivare bör vara medvetna om att ökad övervakning påskyndar uppkomsten av denna osynlighetspraxis. 

Under 1900-talet gav ökad kontroll på fabrikerna upphov till strejker, vilket bromsade produktionen i stället för att förbättra den. Nu varnar forskarna för att vi under 2000-talet kommer att få se fler exempel på hur medarbetarna lägger sin kraft på att göra sig osynliga i stället för att göra honnör inför kameran.

Jag rättar till tejpbiten och tänker att det är rätt naivt att tro att en liten bit plast ska rädda mig från Store­bror. 

Text: Fredrik Emdén
Illustration: Valero Doval