Mitt i hetluften

Klockan är kvart över tio när Dan Eliasson kliver in genom entrédörren till MSB:s anläggning i Revinge i Skåne. Han har varit på resa i tre timmar, likväl hälsar han glatt och energiskt på alla han möter, med den svarta Fjällräven Kånken-ryggsäcken hängande över axeln på den mörkgrå kavajen.

Det har gått 192 dagar sedan Dan Eliasson tillträdde som myndighetens generaldirektör, men han ser sig fortfarande som ny på jobbet. Nu är han här för att lära sig. Hans skratt och hans dalmål ekar mot klinkergolvet i foajén.

Den långa, varma och eldfängda sommaren kom att placera denna myndighet, vars uppgift bland annat är att förse räddningstjänsten med utrustning, mitt i samhällsdebatten. 

För Dan Eliasson blev det en sommar i tv-kamerornas skarpa sken, där han i stället för att mjukstarta i en förmodat stillsam arbetsmiljö fick försvara både landets beredskap för naturkatastrofer och sitt eget ledarskap. Tur att han är van.

Tjänsten som generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, är Dan Eliassons fjärde som myndighetschef, vilket torde göra honom till en av landets mest meriterade chefer inom offentlig förvaltning. 

Han är också en av de mest utskällda. Värst blev det under hans drygt tre år som rikspolischef, då han nästan dagligen ifrågasattes. Men även på Försäkringskassan och Migrationsverket har han väckt starka känslor.

En stund senare, när klockan har passerat halv elva, sitter Dan Eliasson i ett konferensrum med en kopp kaffe framför sig. Han sätter -tänderna i en ostfralla.

»Det var som att jag anklagades för att ha tänt på«, säger han, mellan tuggorna, om sommarens kritik.

Han kommer inte att synas lika mycket framöver, tror han, sommarens 50 bränder innebar en unik situation.

»På alla de tre tidigare myndigheterna tog jag medvetet mycket medial plats, för att dels freda mina närmaste kollegor så att de skulle få arbetsro, dels för att ge myndigheterna ett ansikte. Inom polisen blev det väl så, sett i efterhand, att jag inte borde ha synts så mycket. På något sätt blev jag alla olyckors ansikte, jag kanske borde tryckt ut mer ansvar till mina närmaste för att avlasta. Men det är inte så att människor står i kö för att säga ›jag tar den här jobbiga Aktuellt-intervjun‹, ›jag tar den här intervjun med Expressen eller Aftonbladet‹ när man vet att man mer eller mindre kommer att inkompetensförklaras. Det tar jag med mig in i MSB, jag vill nog gärna att mina närmaste medarbetare ska synas mer externt, inte alltid jag.«

Det finns ett stort glapp mellan mediernas bild av Dan Eliasson och den upplevelse som de som jobbar i hans närhet har. För dem är han en omtyckt chef, en person driven av engagemang, vision och tydlighet. 

Det här glappet fascinerar och förbryllar Eliasson själv.

»Det är ju den stora frågan för mig, att de som jag träffar, som jag jobbar ihop med, som jag har en direkt eller indirekt relation med, att vi fungerar så bra ihop. Men längst ut i tentaklerna, framför allt hos polisen, är det annorlunda, hur kunde det bli så …?«, säger han och påpekar att det inom poliskåren finns en skepsis mot chefer, en vilja att i så hög utsträckning som möjligt vara autonom. 

Men den främsta orsaken till att han i vissa led var så impopulär hängde ihop med hans uppdrag att sjösätta en omorganisation av gigantiskt format, den största någonsin inom Myndighetssverige. 21 polismyndigheter och Rikspolisstyrelsen skulle slås ihop till en myndighet. 

Omorganisationer gör ont.

»Jag trodde nog, när jag började, att jag skulle kunna ta både omorganisationen och sedan få tid med den lust som sedan följer en omorganisation, jag trodde att jag skulle kunna göra bägge«, säger han. 

Hans ord är självkritiska och krassa på samma gång. 

»Jag konstaterar att den här omorganisationen var för stor, för tung, jag brände för mycket förtroendekapital när jag skulle trycka igenom en sådan omorganisation. Då blir man inte den som blir trovärdig i lust-delen. Då är det bara att konstatera att man gjort sitt.«

Ganska tidigt förstod han att han  inte skulle sitta förordnandet ut.

»Jag insåg det redan efter ett år. Jag kände att ›det här kommer inte att bli sex år, Eliasson, förbered dig på det mentalt‹. Det kan komma ett samtal när som helst, någon säger ›vi behöver ett nytt ansikte‹. Jag lyckades streta på och stå upp i den eldstorm jag befann mig i under tre år. Men när sedan Morgan (Johansson, dåvarande justitie- och inrikesminister) ville att jag skulle ta över MSB så var jag inte dummare än att jag förstod att han också ville ha en annan rikspolischef.«

När generaldirektörer blir avsatta brukar de placeras på det som kallas elefantkyrkogården, en samlingsplats för myndighetschefer som sitter av den återstående tiden av deras förordnande, inte sällan med en -enmansutredning i knät.

Dit har aldrig Dan Eliasson förpassats, han har hela tiden gått från uppdrag till uppdrag. Men varför ringer man till Dan Eliasson när man behöver en myndighetschef? I vilket läge befinner sig organisationen då? Tittar man tillbaka på de utnämningar han har fått så handlar det inte om att förvalta, snarare förnya.

»Jag tror att jag kan pumpa in -energi i en organisation, jag kan skapa lust, jag frågar ›kan vi inte…?‹, ›ska vi inte …?‹, jag kan måla bilder om framgång och vart vi ska, känslan hur det känns när vi kommer dit. Jag är själv väldigt lustdriven, jag måste känna att det finns något spännande runt hörnet«, säger han.

Genom hela hans chefskarriär har relationen till HR varit »otroligt -viktig«. Dan Eliasson kallar HR för »en av de motorer som måste finnas i alla förändringsresor«. 

»HR och kommunikation måste in tillsammans med linjechefer för att tillsammans skapa en modell eller ett förhållningssätt till förändring. Jag har haft privilegiet att jobba med väldigt bra personer inom HR«, säger han.

»Ska man fungera som myndighetschef måste man ha en rak och privilegierad relation till HR.« 

Jämte energin tycker han själv att hans ledarskap karaktäriseras av lojalitet.

»Det är en av mina både styrkor och svagheter, att jag är lojal mot uppdraget, jag vill verkligen motsvara förtroendet, jag kanske offrar lite för mycket av mig själv och min omgivning för uppdraget. Jag vill motsvara förväntningarna.«

Vad händer då när du offrar för mycket?

»Ta i sommar, när det brinner i skogen, då är det klart att man åker in och är där, fastän man kanske inte kan göra så mycket. Jag kan inte hålla i en brandslang, men jag ska vara på plats ändå, fastän familjen kanske tycker att man borde vara på landet och bada. Men tar man de här jobben måste man göra privata uppoffringar. Det är en del av det hela.«

Att balansera det privata och det offentliga är inte bara fint prat, det är en förutsättning för Dan Eliasson att hålla ihop.

»Det går inte att välja bort familjen, det går inte. Du måste fungera med din familj, du måste fungera privat, för att du ska kunna vara stark på jobbet. Men hur många gånger har det inte brutits semestrar, hur många gånger har man inte jobbat på helger, hur många gånger har man inte varit tvungen att sticka från situationer då man hellre hade varit med familjen? Har man de här jobben måste man vara redo att göra den här typen av uppoffringar. Och familjen måste förstå det.«

Hans eget recept för att, som han uttrycker det, »själen ska orka med« är att åka ut till fritidshuset i skärgården. Naturen är hans batteri, något som han har med sig från uppväxten på en bondgård i södra Dalarna.

»När jag är ledig är jag ute från att jag vaknar till dess att vi käkar middag på kvällen. Ute, ute, ute. Jag behöver inte göra så mycket, jag sitter och läser i en stol, är ute och går, kanske klipper gräs eller plockar bär eller svamp. Men när jag är ute blir jag snäll och mjuk i själen.«

Han är själv överraskad över hur stryktålig han varit under åren som rikspolischef. 

»Jag visste inte att jag var så jävla envis och stryktålig. Det har överraskat mig. Min omgivning också. Men jag tror att en del av kritiken har handlat om omorganisation och löner, det tar jag inte åt mig av, det är jobbigare när man blir påhoppad för saker där man tycker det är relevant. Men riksdagsbeslut och löner, det biter inte på mig.«

Varifrån den här omtalade lusten kommer kan han inte riktigt svara på. Han tycker om och litar på människor.

»Jag är nog lite naiv, kanske, jag tror att alla vill som jag, göra skillnad. Jag har fått mycket förtroenden genom åren, det gör att jag har väldigt lätt att ge förtroenden. Jag vet inte om det handlar om erfarenhet eller något annat, men jag har ganska lätt att se samband, det sägs ofta när jag gjort tester att jag har ›extraordinär agilitet‹, då ser man samband. Jag kan få ihop saker gans-ka lätt. Jag kan måla en framtidsbild och en väg som någonstans känns behaglig, som känns lustfylld för människor«, säger han. 

På Migrationsverket pratade han om att rädda liv, på Försäkringskassan intalade han medarbetarna att de var »vanmaktens fiende« som hjälpte människor att leva ett normalt liv.

»Det är inte något vanligt jävla ›att handlägga ett ärende‹, det är att göra skillnad i människors liv.«

Men när han skulle beskriva -bilden för Polisen tog det stopp.

»Vi kom inte så långt i det samtalet. Organisationen tog all tid. De grundläggande behoven måste vara uppfyllda innan du kan föra det där samtalet och de var inte uppfyllda. Just nu är Polisen i den fasen att de kan börja föra det existentiella samtalet«, säger han.

På MSB anser han sig ha bättre förutsättningar. Sommarens bränder har erbjudit Dan Eliasson en bra spik att hänga upp bilden på.

»Vi är ›samhällets skyddsängel‹, som någon uttryckte det. MSB finns där bakom och puffar om det inte funkar. Det känns bra. Jag vill gärna vara med och vara en del av samhällets skyddsängel«, säger han.

Förmågan att frammana de här bilderna är sprungen ur en kreativitet, som i sin tur är ett arv från hans föräldrar. 

»Det har funnits någon sorts ent-reprenörsanda, någon kreativ ådra hos mina föräldrar. Min farfar var konstnär och farsan målade också. Jag är fullständigt urusel på att måla, det är så genant dåligt, men jag kan fuska lite på instrument. Fast folk tror att jag är bättre på att spela än vad jag egentligen är«, säger han, lite urskuldande.

Du var punkare.

»Ja, och du vet ju hur punkarna spelade ungefär … de var inte ekvilibrister …«

Hur mycket punk finns det i ditt ledarskap?

»Det finns nog en del. Om du talar väldigt djupt med de personer som har jobbat nära mig så är det två saker som de kommer att ta upp. Det ena är att det svartnar i ögonen på mig om någon säger åt mig vad jag ska göra. Jag har väldigt svårt att bli mästrad. Det hänger ihop med olika saker i min uppväxt. Om de däremot säger ›Dan, kan du hjälpa till, kan du fixa …?‹, då gör jag hur mycket som helst. Det är likadant med mitt sätt att leda, jag kan inte säga ›nu är det du som gör det här‹. Jag måste föra ett samtal, ›vad tror du, ska vi inte?‹. Det kan göra att en del tycker att jag framstår som svag, inte pekar med hela handen. Men jag är så otroligt mån om att människor ska känna delaktighet kring färdriktning. 

Den svarta ryggsäcken, som nu ligger på stolen bredvid honom, har blivit något av hans signum och går att betrakta som ett utlopp för punk–idealet. Sedan tiden som kansliråd på Utrikesdepartementet i början av 1990-talet har han slitit ut två sådana väskor, den på stolen är hans tredje.

»Någon gång i min ungdom försökte jag ha en attachéväska, men det var som att sätta en sjömanskostym på en pensionär, det var inte rätt. Jag tror att jag känner mig lite fri och inte så stereotyp med den, jag känner någon form av rebelliskhet när jag har den på axeln, jag är inte helt strömlinjeformad«, säger han.

Smörgåsen är uppäten, kaffemuggen är tom. Det är dags för en rundtur på anläggningen, som är en skola för dem som jobbar med brandförsvar eller hantering av olika typer av olyckor. Här finns omkullvälta tågvagnar, en kort sträcka motorväg, utbrända hus men också anläggningar för att ta hand om miljöfarliga utsläpp i samband med släckningsarbete.

Från baksätet i en minibuss ställer Dan Eliasson nyfikna och initierade frågor till sina kollegor.

Efteråt är han positiv och full av energi.

»Jag visste att man var duktig i utbildningshänseende, jag visste att räddningspersonalen var duktig, men den höga nivån av miljötänk i utbildningssituationerna imponerade på mig, Där har de tänkt till ordentligt«, säger han.

För en person som är myndighetschef för fjärde gången kan man tänka sig att det finns ett knep för att snabbt sätta sig in i detaljerna. Eller möjligen ett sätt att mörka sin okunskap.

Inte för Dan Eliasson.

»Det är ingen som förväntar sig att jag ska kunna allt. Att säga ›jag förstår inte‹ skapar trovärdighet, under förutsättning att du är ge-nuint intresserad. Sådant känner folk på en gång, om du ställer frågor på ett lyssnande och engagerat sätt«, säger han medan han kliver in i en aktivitetshall, som för dagen utgör plats för Skånsk brandskyddsdag, en seminariedag för personer som på olika sätt jobbar med brandskydd. 

Det är strax dags för generaldirektören att kliva upp på scenen. Dan Eliasson har en bunt med papper i handen. 

Den stör mer än den hjälper.

»Jag avskyr manus. Just nu är jag i fasen att min omgivning vill att jag ska ha manus, samtidigt som jag själv helst skulle försöka låta bli. Det är en brytningsfas«, säger han.

Och så skrattar han högt och hjärtligt innan han kliver upp på scenen. 

Text: Fredrik Emdén
Foto: Peter Westrup