I slutet av september ställde du två frågor till ditt nätverk på Linkedin: »Hur långt bort är kramfria arbetsplatser i Sverige? Och vad behöver vi göra för att komma dit?« Vad ville du ha sagt?
»Egentligen bara att det är lika absurt att förbjuda kramar på arbetsplatsen som att tvinga alla att kramas. Men kramfrågan är en del av en intressant diskurs som pågår lite grann hela tiden. I takt med att begreppet arbetsplats omformuleras behöver vi också reflektera över vad en kollega är, och hur vi bemöter dem.«
Så du stör dig inte på kram-normen?
»Nej. Finns det ens en kramnorm? Jag tror bara att det är nyttigt att fundera över hur vi bemöter varandra i samhället och på arbetsplatsen. Jag är ingen anhängare av ett förbud, och tror att det skulle bli konstigt. Jag vill inte bli associerad som en ›anti-kramare‹, och det är inte heller kramarna i sig jag är tveksam till utan mer antagandet om att alla vill bli bemötta på samma sätt: Glatt, glättigt och gullande. Var och en bör få göra som man vill – så länge man inte utsätter andra för obehag. Det är däremot knepigt att vi lever i ett samhälle som framförallt är anpassat till socialt expressiva personer.«
Hur spiller det över på arbets-platsen?
»Socialt expressiva personer hörs och syns, och formar därmed en norm utifrån detta. De personer som inte föredrar en socialt expressiv stil kan lätt uppfattas som negativa och trista. En annan vinkel på detta är personer som väljer att hälsa på ett mindre fysiskt sätt än att ta i hand, som att buga. Det blir ett väldans ståhej. Men det är väl värre när folk inte bryr sig om att hälsa alls, eller hälsa slappt, än att de gör ett aktivt val med sin hälsning?«
Vad kan man förvänta sig av sina kollegor då?
»Att de hälsar, svarar på tilltal och är engagerade i team. Sen kan detta ske på olika sätt i olika sammanhang, och det är väl här vi behöver bli mer inkännande: engagemang kan se olika ut, och det kan därför vara bra att sätta upp spelregler innan man kör igång. Fysiskt eller verbalt – det handlar om att tänka på hur den andre vill bli bemött snarare än vad man själv vill göra eller säga.«
Hur kan vi bli mer inkännande?
»Jag tänker att det är viktigare att se intentionen bakom agerandet än att fokusera på beteendet i sig, även om det kan vara svårt. Samtidigt som man nog ska känna av lite innan man kramar nån kanske man inte heller behöver rygga tillbaka om någon skulle råka ge en kram. Det är väl ingen som gör det för att vara taskig, tänker jag. Och det här gäller såklart även i så många andra sammanhang.«
Vilka konsekvenser skulle införandet av en kramfri arbetsplats kunna ge på ett företag?
»Troligtvis att den blir tråkigare, och att medarbetarna vill jobba nån annanstans.«
Borgmästaren i danska Hørsholm, en kommun där det nu är förbjudet att kramas i den kommunala verksamheten, anser att kramar på jobbet inte ger något professionellt intryck. Håller du med?
»Det där är svårt – jag har själv kunder som jag känner bra och gillar, och jag har inte sällan behövt ta ett aktivt beslut: Handslag eller kram, framförallt när man ska säga hejdå och alla är glada. En viktig sak för mig är också att behandla alla lika men min känsla är att kvinnor har närmare till kram och män till handslag. Helt okej för mig egentligen, men det vore kanske roligt att testa en kram nästa gång jag har haft möte med en man? Däremot blir det sällan varken handslag eller kram med mina kollegor när jag träffar dem i möten eftersom vi ses så ofta.«
I ditt Linkedin-inlägg påpekade du att man inte behöver krama sina medarbetare för att vara en inspirerande ledare. Så var går gränsen när det gäller fysisk kontakt?
»Det är det här som är så svårt. Du kommer få olika svar om du frågar en yogi eller en jurist. Men gränsen går såklart alltid där mottagaren säger att den går. Man kanske kan säga att en inspirerande ledare är bra på att ge mentala kramar?«
I vilka lägen kramas du själv på jobbet?
»Om en kollega behöver tröst -eller stöd, eller bara väldigt gärna vill ha en kram. Jag har så fina kollegor, de förtjänar egentligen minst en kram om dagen.«
Text: Henrik Lenngren
