Vi går i en loftgång i Vivalla i Örebro. En skylt på en dörr visar att företaget Transfer Galaxy håller till där. En dörr öppnas och vd:n Yosef Mohamed säger:
»Välkomna. Får jag visa runt?«
Kontoret där ett av Sveriges mest intressanta fintechföretag ligger är en ombyggd lägenhet i den här stadsdelen med tvivelaktigt rykte. Rubriker från Vivalla brukar handla om droger, skjutningar, utanförskap och arbetslöshet.
Inte om ett företag som växer så det knakar.
Yosef nickar mot det som nog en gång var vardagsrum, där nu ett gäng högutbildade pakistanier sitter framför stora skärmar.
»Det är vår utvecklingsavdelning«, förklarar han och öppnar sedan dörren till något som en gång kanske var ett sovrum:
»Och här är supportavdelningen.«
Tre killar hoppar upp och hälsar. Tillsammans pratar de en hel rad språk som företaget behöver.
Vi går mot det gamla köket som blivit …
Ni fattar. Det är väääldigt långt från ett kontor på Stureplan.
Superkort bakgrund: Transfer Galaxy är resultatet av en idé som föddes i kön till kiosken när Yosef och en kompis, som så många första och andragenerationens invandrare, väntade på att få skicka pengar till släktingar i hemlandet. Bolaget vill digitalisera sättet världens alla migranter använder för att skicka pengar. Tanken är att utmana giganter som Western Union och låta användare skicka pengar via mobilen snabbt och betydligt billigare.
Lite som ett Swish för utlands-betalningar.
När vi en stund senare promenerar i Vivalla centrum pekar Yosef på kiosken.
»Det var där det började en -junidag 2014. I kön träffade jag min barndomskompis Khalid Qassim. Först pratade vi fotboll. Det gör vi alltid. Gärna Arsenal. Sedan suckade vi över att det är så krångligt att skicka pengar. Khalid sa plötsligt att ›med dagens teknik borde det väl gå att göra en app som fungerar utomlands‹.«
Yosef beskriver hur han nästan ryste till och kände att, yes, här har vi en affärsidé.
Innan de var framme vid kassan hade de bestämt sig för att träffas hemma hos Yosef den kommande helgen. Khalid, ekonom, och Yosef, ingenjör, och så hade de förstått att de behövde en it-kille också.
Det blev Yosefs lillebror Ali.
Helgen kom och de pratade fotboll, förstås, och bestämde sig för att den där appen skulle utvecklas. Nummer ett på deras långa att göra-lista var därför att starta ett bolag.
De fick ihop de 50 000 kronor som behövdes. Sedan återstod bara resten.
»Hade vi då vetat hur svår och krånglig resan skulle bli i den här hårt reglerade branschen hade vi nog aldrig orkat dra igång det.«
De började med att kartlägga hur Swish fungerar och letade bolag som kunde hjälpa dem att bygga systemet.
Hos ett litet företag i Örebro fick de kontakt med en utvecklare med rötter i Pakistan.
»Han fattade direkt. För många med invandrarbakgrund är det här med att skicka pengar ett så självklart problem.«
»Vi lanserade systemet i aulan i Vivalla. Här bor 7 000 personer, 80 procent har andra nationaliteter. Det är perfekt att utgå härifrån. Det är ju de här människorna som det är intressant för.«
200 personer kom. Besökarna trodde knappt sina öron. Va? Hallå? Skulle det gå att föra över pengar till Afrika på 13 sekunder?
»Vi lottade ut 50 dollar som den som vann fick skicka. På slutet tog jag mikrofonen och sa som det var. Vi har byggt en fantastisk tjänst men vi har inga pengar att marknadsföra den. Hjälp oss att sprida detta.«
Den första riktiga kunden var föräldern till en granne. Några veckor senare började det ticka in kunder
från Malmö, Västerås och, hey, Kalix …
»Vi tänkte: ›Vad är det här för kund som inte kan stava till sin egen ort? Ingenting kan väl heta Kalix?‹ Vi googlade, läste att Kalix fanns långt upp i Norrland. Det var så coolt! Vi kände oss faktiskt tvungna att ringa och fråga hur han hade hittat oss.«
Jo, någon hade berättat för någon som berättat för någon och så vidare.
»Nu hade vi ett system som fun-gerade och ganska många kunder. Men alldeles för lite pengar. Vi behövde investerare.«
Entusiastiskt satte de igång och kontaktade över hundra olika investmentbolag, banker, riskkapitalistbolag, affärsänglar och skrev och pitchade och väntade in svaren som ganska snart kom.
Nej, nej, nej, nej, nej, nej …
Över hundra gånger.
Yosef kan le åt det jobbiga i dag och förstår delvis också alla nej tack.
»De sa att det var för tidigt, att de inte såg affärsnyttan, inte förstod hur vi skulle skala upp det och jag tror att de kanske inte litade på att just vi skulle klara detta. I deras ögon var vi ju lite som ›hey, vi är tre sköna killar från Vivalla som har den här fantastiska idén om hur man ska kunna skicka pengar till utvecklingsländer på ett smidigare sätt‹.«
Men så träffade de riskkapitalbolaget Backing Minds, med flera tunga intressenter i bakgrunden, där en av ägarna är den prisbelönta entreprenören Susanne Najafi.
»Hon har rötter i Iran och förstod direkt vad vi behövde lösa. De nappade, trodde på oss som team, klev in i styrelsen så att deras nätverk blev vårat. Vi var så tacksamma. De var engagerade, vi hade veckomöten varje måndag och jag själv fick ett välbehövligt bollplank.«
Vi pausar framgångssagan där en stund. Vem är Yosef Mohamed, egentligen?
Han kom i början av 1990-talet som flykting. Då var han två år. Inbördeskriget härjade i det fattiga Somalia på Afrikas östkust. Mamma och pappa är båda akademiker. Pappa var chef för hamnen i huvudstaden Mogadishu och mamma arbetade på motsvarande Försäkringskassan. De vågade inte stanna och hamnade i Örebro av alla städer på jorden.
»Jag minns inte Somalia utan min barndom finns ju här. Det var många med invandrarbakgrund i min stadsdel. Folk kom från Balkanländerna, Iran, Irak … Jag tycker det var en fantastisk uppväxt med kompisar från alla världsdelar.«
Att gå hem till polarna var att kliva in i andra kulturer.
»Det enda vi hade gemensamt var att vi inte såg ut som etniska svenskar. Hiphopen kom och jag ville vara coola killen. Titta här!«
Han tar fram telefonen och visar bilder på en tonårig Yosef.
»I skolan var jag duktig på låg- och mellanstadiet. Men jag var feg och föll lätt för grupptryck. Därför blev det en del bus. Pappa märkte det så när det var dags för högstadiet fick jag byta skola. Hans pappa, min farfar alltså, var analfabet. Själv bröt pappa mönstret genom att plugga till masternivå och sa alltid att nyckeln till samhället generellt är utbildning. I dag har han faktiskt flyttat tillbaka till Somalia och öppnat ett universitet.«
Yosef beskriver skolbytet som livsavgörande. »När man på min tidigare skola frågade mig och andra vad vi ville bli var svaret oftast ›vet inte‹. Okej, vi drömde kanske om att bli fotbollsproffs eller världsartister men vi hade egentligen inte en aning.«
Hans föräldrar placerade honom i Olaus Petriskolan i Örebro.
»Jag tror att jag i princip var den enda mörkhyade i den skolan då. Många som gick där kom från landsbygden, utanför Örebro, och jag klev in som hiphoppare. De undrade hur jag kunde klä mig som jag gjorde och jag undrade hur någon kunde ha på sig de kläder de hade. Men …«
Han lutar sig fram för att liksom betona det han ska säga nu.
»… men den stora skillnaden var att de var skolmotiverade. Jag hade varit duktig i min gamla skola. Här var massor duktigare än jag var. Det gjorde mig också skolmotiverad. Och de här klasskompisarna hade drömmar. De ville bli journalister, ingenjörer, entreprenörer.«
Han inser nu i backspegeln att frågan han alltid hade fått, »vad vill du bli?«, var en fråga han nu för första gången ställde till sig själv.
Svaret blev ingenjör.
»Vi hade ju släktingar i Somalia, även om jag då inte hade träffat dem, och mina föräldrar följde dagligen nyhetsrapporteringen därifrån hela min barndom. Jag började drömma om att en dag kunna åka dit och hjälpa till att bygga upp landet. Det gav en väldig drivkraft.«
Han gick Natur och teknik på gymnasiet med målet tydligt: KTH i Stockholm.
»Jag fick betyg som räckte och började på KTH direkt efter gymnasiet och fick min examen där efter några år. Det kändes otroligt stort.«
Så nu var det bara att välja bland jobben? Inte. Inte alls.
»Jag sökte massor av jobb, från Luleå till Skåne. Ofta fick jag bara det automatiska mejlsvaret och hörde inget mer. Det tog väldigt på självförtroendet. Berodde det på mitt namn? Berodde det på mig? Jag tog det väldigt personligt.«
Han tänkte på hur hans föräldrar kämpat för att ta sig till friheten och tryggheten. Det gav inspiration. Kunde de kämpa kunde han kämpa.
»Till slut fick jag timanställning på ett litet företag i Örebro. Fyra månader. Sedan sex månaders provanställning och efter det fast jobb.«
I den vevan någonstans åkte familjen till Somalia. Det var 2012 och förväntansfull mötte han släktingarna som han bara hade hört talas om.
»Min farbror är busschaufför i Hargeysa i norra Somalia. Han har sex barn. Fyra av dem gick i skola. Jag och min bror funderade på varför två inte gjorde det och insåg att de inte hade råd. Våra kusiner! Det kunde lika gärna ha varit vi. Där bestämde vi oss för att tillsammans betala deras utbildning. Jag är övertygad om att den bästa investering man kan göra för en människa är att hjälpa den till en utbildning.«
Sagt och gjort.
Hemma i Örebro började de skicka pengar och det var därför han stod den där dagen i juni 2014 i kön till kiosken i Vivalla centrum när barndomskompisen Khalid dök upp.
Tillbaka till framgångssagan.
Efter att Backing Minds gått in med de första miljonerna kom ett stort lyft när investmentbolaget Alfvén & Didrikson gick in med
30 miljoner i våras.
»Vi fick tillstånd från Finans-inspektionen att skicka pengar från andra europeiska länder, inte bara från Sverige. Det har inneburit väldiga möjligheter. Nu finns vi i 25 länder i Europa. Kunderna skickar till Afrika och Asien. Över 500 miljoner kronor har skickats genom Transfer Galaxy. Snart får vi åtta nya länder i Väst-afrika. Vi har börjat snegla på Mellanöstern som nästa steg.«
I slutet av 2017 var de fem anställda. Ett år senare är de 27.
Alla uppfyller skallkravet att heja på Arsenal, skojar bara. Det är tvärtom en brokig skara från åtta länder i lokalerna där i Vivalla.
»Vad jag tittar på när jag anställer? Drivkraften! Kolla på vårt supportteam, ett gäng från Vivalla. Jag kan känna igen mig i dem. De är otroligt drivna och är beredda att göra allt bara de får en chans. De har lärt sig svenska, de kämpar, ändå kommer de inte in på arbetsmarknaden. Vi ger dem chansen och de gör ett fantastiskt jobb!«
Han pratar om teamwork och att skapa en anda à la ett fotbollslag, där han råkar vara kaptenen men alla behöver varandra.
En sorts revansch för trion som drog igång Transfer Galaxy den där helgen i juni 2014 och sedan fick en massa nej från alla de sökte stöd och hjälp hos är att det en dag kom ett bud på företaget: 50 miljoner skulle de få.
Det tålde att tänkas på.
»För oss är det jättemycket pengar. Men nu börjar resan. När jag stod och skickade pengar tidigare betalade jag 15 procent i avgifter. Vi är nere på den summa FN rekommenderar, 5,5 procent, och det kommer att bli lägre avgifter ändå. FN:s nya mål är 3 procent. Vi känner att vi bidrar till att driva utvecklingen åt rätt håll. Så vi tackade nej till budet på 50 miljoner.«
Och huvudkontoret fortsätter ligga i Vivalla. Givetvis. Alla deras framtida kontor ska ligga i andra länders och städers Vivalla. Det är i sådana områden kunderna bor.
När han får frågan vad de skulle förlora på att dra på sig nya Hugo Boss-kostymer och kliva in i ett flott kontor på Stureplan i Stockholm funderar han en stund och slår sedan fast: »Vi skulle framför allt förlora oss själva.«
Text: Ola Liljedahl
Foto: Karl Nordlund
