Det var den sista tv-debatten inför det amerikanska presidentvalet 1984. Den sittande presidenten Ronald Reagan hade haft en svajig kampanj. Han hade ertappats med att vara dåligt påläst och ibland direkt ofokuserad, och allt fler ställde sig frågan om den 73-årige Reagan inte höll på att tappa greppet. Skulle han bli vald skulle han påbörja sin andra mandatperiod som den äldste amerikanske presidenten någonsin. Ett faktum som den populäre utmanaren Walter Mondale sköt in sig på så fort som möjlighet gavs.
Men i den avgörande presidentvalsdebatten svängde allt till Reagans fördel, och det var till slut en enda sylvass replik som det kom att hänga på.
Moderatorn frågade lagom insinuant Reagan om denne tyckte att »det i kampanjerna hade pratats för mycket om ålder«.
Det blev helt knäpptyst i tv-studion, men Reagan fann sig blixtsnabbt och svarade:
»För egen del kommer jag inte att göra ålder till en kampanjfråga. Jag kommer för politisk vinning inte försöka utnyttja min motståndares ungdom och oerfarenhet.«
I det ögonblicket visste den 56-årige Walter Mondale att han hade förlorat slaget om presidentposten.
Studiopubliken vek sig av skratt, och för de 70 miljonerna som följde debatten på tv så var det helt solklart att Reagan fortfarande hade tajmingen och vad som krävs för att inneha världens mäktigaste ämbete.
Några år senare, när Reagans presidentskap skulle utvärderas, började forskare intressera sig för debatten och hans slagfärdighet. Man fann då något väldigt överraskande, att det snarare var skratten från studiopubliken som hade gjort Reagan till en vinnare än repliken i sig. Det var skratten som skapat en känsla av tillhörighet mellan tv-tittarna som sedan växte till en kollektiv lavin av gemenskap som bar hela vägen fram till valurnorna.
Honom ska vi ha!
Och precis i det resonemanget börjar vi närma oss kärnan i att vara en social varelse – hur alla vi människor hänger samman i ett mentalt nätverk nedärvt sedan tiotusentals år.
Vi vill vara en del av gruppen. Det är lika fundamentalt som mat, vatten och sex. Forskare har till och med kunnat visa på att den som inte får vara med, den som inte blir vald, kan uppvisa samma smärta som den med en fysisk åkomma. Ett brutet ben eller ont i hjärtat, det är inte alltid lätt att veta vad som smärtar mest.
Jag jobbade en gång på ett stort svenskt företag när vd:n bestämde sig för att avskeda sina tre närmaste medarbetare. I stället för att göra det på vanligt sätt genom att bjuda in till förhandlingar och lösa situationen med artig diplomati så skrev han ett brev till var och en av dem där han förklarade att de inte längre var önskvärda och de ombads att omedelbart packa ihop sina saker och lämna lokalen. Breven överlämnades sedan av HR-direktören när de intet ont anande medarbetarna kom till arbetet en måndagsmorgon.
Uppenbart hade varken vd:n eller HR-direktören någon som helst aning om hur mänskliga hjärnor fungerar. Det blev naturligtvis krig och katastrof, rubriker i tidningarna och rekordskadestånd, och ett företag som efter det levde i chock och rädsla under bra många år.
När vi ställs utanför så reagerar vi antingen med aggressivitet – eller att vi blir tillintetgjorda. Minns själv när flickvännen/pojkvännen gjorde slut eller när du inte blev bjuden på den där festen dit alla andra var välkomna.
Ratad. Slängd på soptippen. Jisses, vad som kan vara bagateller för en del kan vara livsavgörande för andra.
Det är samma känslosvallningar och mekanismer som gör oss beroende av sociala medier. Någon skrev en gång att ha många »gilla-markeringar på Facebook är ungefär lika meningsfullt som att ha en massa monopolpengar«. Ändå skänker det oss såväl tillfredsställelse som bekräftelse när kända och okända människor gör tummen upp efter att vi fångat en disig sommarmorgon på en Instagrambild eller när vi lagt upp det senaste bullbaket i flödet, trots att vi förnuftsmässigt vet att det inte har något som helst värde. Ett faktum som naturligtvis dataprogrammerarnas algoritmer utnyttjar och använder sig av. En uppvaktad hjärna är en glad hjärna.
Men det är skillnad på hur vi anstränger hjärnkontoret. Hjärnans normaltillstånd, som den ständigt strävar efter att återvända till, är att grubbla över relationer. Hjärnan älskar nämligen att lägga sociala pussel, lika mycket som den skyggar för hårt arbete.
När du borde ägna all din kraft åt att fixa deklarationen eller kreera en ny HR-strategi så tycker din hjärna att det är mycket mysigare att vända ut och in på det senaste samtalet med din partner eller analysera en störande kollega som retat gall-feber på dig. Varför sa jag si i -stället för så? Vad menade hon med det? Varför gjorde han på det viset? Där har du också förklaringen till varför det är så svårt att sitta still en längre tid och koncentrera sig på de där Excel-filerna. Det är så vår hjärna funkar – den vill hela tiden göra något annat.
En kopp kaffe, någon?
Men uppsidan är så klart att utan detta sociala snicksnack hade evolutionen avstannat och mänskligheten blivit kvar på savannen. Att leta efter nya sätt att samarbeta är inbyggt i våra gener. Precis som att det finns en biologisk förklaring till att det gör ont att bryta samarbeten. Vilket också är vad som skiljer oss från övriga varelser på planeten. Genom erfarenheter och instinkter är vi uppkopplade mot varandra. Ett ögonkast eller en liten nick och vips skapas ordlös förståelse i busskön eller på banken mellan främlingar som aldrig tidigare sett varandra – eller för all del, framför tv:n och en amerikansk presidentvalsdebatt.
Att det sedan kan uppstå en del komiska poänger när våra instinkter kolliderar med det moderna samhället är en annan sak. Ett av de mer bisarra exemplen på detta är att forskare har upptäckt att folk som låtit spruta in botox i ansiktet oftare blir missförstådda än andra. Rynkfria pannor och stela mungipor är helt enkelt inte särskilt lätta att avläsa …
Detta på tal om mimik och kroppsspråk.
Och det är kanske detta som nästa konferens på jobbet borde ta avstamp ur? I stället för att tröska igenom power points och nya strategi- och styrdokument så borde ni ägna tid åt att lära känna era hjärnor lite bättre – något som garanterat skulle slå in nya dörrar på kontoret.
Bara en sådan sak som att ett snällt ord i rätt ögonblick från chefen kan ha samma betydelse som en löne-förhöjning. Det är en bekräftelse på att vi är sedda – och att vår plats i gemenskapen är säkrad.
Rädslan för att bli lämnad utanför håller oss nämligen ständigt på tå. Den som förstår detta äger också nyckeln till lyckade relationer – och en smartare organisation.
Text: Mårten Niléhn
Illustration: Valero Doval