Hon gav sig in i politiken för att hon var förbannad, har hon sagt. Nu har det gått sex år sedan Nyamko Sabuni lämnade den. Är hon fort-farande lika förbannad?
Frågan får henne först att skratta, sedan att bli allvarlig.
»Nej, inte på samma sätt. Men jag tycker att det saknas genuint, handfast ledarskap i politiken och att det tas för mycket hänsyn till vad ledarskribenter tycker. Sitter man i en koncernledning, sitter man i riksdagen och framför allt sitter man i regeringen så har man så väldigt mycket mer information och kunskap om sakens tillstånd att man har en skyldighet att faktiskt förklara, begripliggöra och övertyga om vad som är rätt, fel och nödvändigt för landet, företag eller organisation. Och här tycker jag det tas för mycket hänsyn till alla som har en åsikt.«
Nyamko Sabuni sitter i en snurrstol på teknikföretaget ÅF:s huvudkontor i Solna. I fem år har hon haft sin arbetsplats här, som företagets hållbarhetsdirektör.
Nu ska arbetsplatsen få en ansiktslyftning. Det sågas, spikas och slamrar i ljusgården, strax intill huvudentrén, men Nyamko Sabuni verkar vara oberörd av larmet.
Hon fortsätter.
»Utvecklingen i vårt land hämmas. Människor hamnar i kläm och vi får de här långa integrations-tiderna för nyanlända och ungdomar som får det svårt att komma ut på arbets- och bostadsmarknaden. Det är en konsekvens av att allt tyckande värderas lika. Min uppfattning är att fakta och kunskap är bättre än allmänt tyckande och känslor.«
Förbannad eller ej, Nyamko Sabuni håller hårt i sina drivkrafter och sitt engagemang, det som har varit hennes levebröd sedan tonåren. Det som är ständigt närvarande, oavsett om det handlar om en debatt eller ett samtal på en slamrig ljusgård. Ber du henne berätta om hur det var att som tolvåring komma från Burundi till Sverige vill hon prata om hur det är för nyanlända i dag. Ber du henne säga något om hennes tid som politiker vill hon, som konstaterats, prata om politiskt beslutsfattande i dag.
»Jag har haft turen att jobba med frågor som engagerar mig, som är genuina, som handlar om att göra världen lite bättre för fler, i organisationsvärlden, i politiken och i näringslivet. Det ger mig energi. På ÅF diskuterar vi bland annat en av de viktigaste och mest akuta frågorna just nu, klimat- och miljöfrågan. När jag får jobba med ingenjörer och de andra kompetenserna vi har ser jag ju att det finns så mycket som går att göra«, säger hon.
Hon säger sig offra hela sitt liv för detta, att världen ska bli lite bättre.
»Handlade det bara om mitt eget liv så skulle jag kunna vara tyst och leva gott. Men det handlar inte om mig. Det handlar om människor, det finns människor därute som lider som behöver lindring och hjälp.«
Nyamko Sabuni är uppvuxen i en familj med mycket engagemang, där både föräldrarna och hennes syskon var intresserade av samhällsfrågor.
»Att växa upp med bröder har varit viktigt, för det gör att jag trivs i många miljöer. Min argumentationsförmåga har ju utvecklats utifrån att vi är många i familjen. Så jag har aldrig varit rädd för att diskutera eller känt mig främmande på mansdominerade arbetsplatser.«
Det enda Nyamko Sabuni var säker på när hon växte upp var att hon INTE skulle jobba med politik.
»Min far var politisk flykting. Det tog alldeles för mycket tid från honom, han satt i fängelse eller var på flykt under många år. Att växa upp utan min far under så lång tid gjorde att jag sade ›politik, no no‹. Det gör jag inte. Så hamnade jag där ändå. Men jag fick tillfredsställelse för mitt argumentationsbehov«, säger hon och skrattar.
I skolan i det nya hemlandet Sverige kände hon sig annorlunda, inte så mycket på grund av hur hon såg ut, utan för vad hon ville uttrycka.
»Jag debatterade ju hela tiden. Trots att jag inte behärskade språket så var jag inne som fan i debatten i klassrummet. Debatten kunde handla om att vara ungdom på väg in i vuxenlivet, att vara kvinna, menstruation, bröst, kläder, attityder, den typen av frågor. Jag minns att en klasskompis blev arg på mig för att jag alltid var så övertygad. ›Stor i orden men liten på jorden‹, sa hon för att jag tog så mycket plats. På det sättet var jag annorlunda. Jag kunde ju lika gärna ha hållit låg profil, eftersom jag inte behärskade språket och jag dessutom faktiskt innerst inne är en väldigt blyg person.«
Va? Är du blyg?
»Ja, det är jag. Vilket gör att jag har svårt att mingla eller småprata. Jag ställer mig gärna i ett hörn och tänker att ›hoppas ingen kommer och …‹. Det här att bara inleda ett samtal om vad som helst, hur som helst, det känner jag att jag inte är bra på. Jag är mer så där ›jaha, var det dåligt väder förra året? ok, då så.‹ Och så är det slut där. Men om nån inleder en diskussion som kräver argument, då kommer jag igång -direkt!«
Ofta får Nyamko Sabuni höra att hon är kontroversiell i sina åsikter, inte minst när hon argumenterar.
Det retar henne lite. Eller ganska mycket. »Ingenting i mitt sätt att vara är kontroversiellt«, muttrar hon.
»Jag är den som vill ta problemet till nästa steg. Men så fort jag börjar uttrycka en åsikt, en uppfattning om hur jag tror man kan lösa problemet, då skapar jag debatt och det är då jag betraktas som kontroversiell.«
Som ung hade Nyamko Sabuni inte någon plan för vad hon skulle jobba med när hon växte upp. Hon började studera juridik i Uppsala men avslutade inte utbildningen. I stället har det ena lett till det andra. Som 19-åring var hon med och grundade Afrosvenskarnas riksförbund, vilket ledde till att hon kontaktades av försäkringsbolaget Folksam, vars CSR-avdelning behövde någon med hennes kompetens. Hennes engagemang i Folkpartiet (sedermera Liberalerna) ledde till att kommunikationsbyrån Geelmuyden Kiese, som sökte någon som förstod länken mellan näringslivet och politiken, hörde av sig.
»Alla mina jobb har jag blivit uppringd om. Sedan var det politiken, då jag bestämde mig för att ›nämen, nu räcker det‹. Jag diskuterade integrationspolitik med politiker och utredare som gav sken av att lyssna, men sedan hände ingenting! Så jag gick in och satte mig vid bordet där besluten fattas.«
Som minister blev Nyamko Sabuni en förebild för många, men när hon efter fyra år fråntogs uppdraget som integrationsminister tappade hon själv sugen. I stället för att jobba med något som hon brann för fick hon administrera svensk förskola, svenskt studiemedelssystem och svenska folkrörelser. »Oerhört viktiga frågor, men inga större utmaningar«, konstaterar hon.
Under två år bet hon ihop, men i januari 2013 klev hon av.
Vem vände du dig till med din frustration över att du hade mindre inflytande?
»Ingen. Ja, min partiledare, men han hade fullt upp med sitt eget. Han hade egna intressen, en egen portfölj, att värna om. Min portfölj var sekundär och inte lika viktig och då fanns det inget för mig att göra. Om vi inte investerar i det som jag tycker är viktigt, vad ska jag då sitta här och göra? Då kan nån annan ta över.«
Nu när du inte längre har den politiska makten, du kan inte påverka på samma sätt, gör det dig irriterad?
»Nej. Jag tänker att jag sitter här och har så mycket att göra som är viktigt och akut just nu. Jag får tillfredsställelse av det. Men jag kan bli frustrerad över att politikerna inte gör tillräckligt mycket för att vi i näringslivet ska kunna göra ännu mer.«
Ett bra exempel på att hon och hennes medarbetare kan komma med en idé och sedan genomföra den på en gång är ÅF:s arbete med nyanlända ingenjörer. Under de senaste två åren har ÅF jobbat strategiskt och systematiskt för att hitta kompetens bland nyanlända. Tack vare sina integrationscoacher har man kunnat anställa 115 nyanlända ingenjörer.
»Det är en tillfredsställelse. Vi gör det inom ramen för vår verksamhet, med 10 000 medarbetare. Tänk om alla företag jobbade så, systematiskt och strategiskt.«
Som politiker gick hon ut och förklarade att hon var emot kvotering. Åren inom näringslivet har inte fått henne att ändra ståndpunkt.
»Nej, kvotering är för problematiskt på för många sätt. Men man kan jobba strategiskt och systematiskt med mångfald och då kommer man att lyckas. Genom att följa åsiktsförklaringen i bolagskoden kommer man långt. Det är vad ÅF har visat, både när det gäller nyanlända och när det gäller kvinnor. Till syvende och sist måste det handla om att vi inte kan exkludera kompetenser beroende på hur någon ser ut eller vilket kön hen har. Och vi ska bearbeta och motarbeta våra fördomar och konstatera att de finns där, vad
vi än säger. När vi lyckas med det kommer mångfalden naturligt.«
Ibland kan mångfalden behöva lite hjälp på traven. ÅF har framgångsrikt väckt debatt kring sina HR-satsningar. Till de mest kontroversiella hör Ladies’ Month, som innebär att ÅF under en månad per år enbart skrev anställningsavtal med kvinnor.
»Skapar man debatt blir man en snackis, och då får man upp ögonen för oss. Det här har gjort att vi har fått ett ökat antal ansökningar från kvinnor, året runt. Vi kan ju inte anställa kvinnor om de inte söker sig till oss.«
Ladies’ Month har fört med sig att fördomar om jämställdhet har dragits fram i ljuset för diskussion. Som till exempel att mångfaldsarbete bara skulle fokusera på kön och exkludera kompetens.
Diskussionen är bra men tålamodskrävande.
Nyamko Sabuni suckar högt.
»Vi är ett kompetensföretag och vi skulle anställa undermåliga kvinnor? Vad ska våra kunder säga? Till slut har vi ju ingen affär! Vad som hänt är ju att fler kvinnor har sökt sig till oss. Desto större konkurrens om varje jobb, och mindre chans att vi anställer undermåliga sökande. Både män och kvinnor måste vara på topp. Konsekvensen av vårt arbete är att vi når skarpare medarbetare, får fler sökande och därmed bättre resultat.«
Nyamko Sabuni jobbar mycket, »mest hela tiden«. Hon säger till och med »mitt jobb är nästan min hobby«, innan hon stannar upp och kanske inser det problematiska i uttalandet.
»Men jag jobbar inte lika mycket som under åren i politiken, då var det mycket resor och allt kunde hända, när som helst. Bara det faktum att man var tvungen att ha telefonen på hela tiden gjorde att hjärnan jobbade hela tiden. Så är det inte nu. Nu kan jag stänga av telefonen på natten och helger.«
När hon inte jobbar har hon ett hus att pyssla om.
»Jag är lägenhetsbarn, men plötsligt kände jag att jag ville ha utrymme. Det är fantastiskt, att bara kunna öppna dörren och vara ute, eller att ha de stora utrymmena i huset, där man kan umgås och vara många. Men hus ställer krav på lite pyssel. Jag är inte bra på sådant men håller på att lära mig. Jag uppskattar det. Alla i min familj är väldigt dåliga på självfix. Vi kan inte ens måla en vägg, liksom.«
Gör du det ändå?
»Nej, jag gör inte det, jag köper in tjänsten i stället. Jag skulle göra det om jag hade någon som vägledde mig. Men nu bor jag med en man som inte heller kan sådant, så det blir att vi anlitar de som kan.«
På vilket sätt har Nyamko Sabuni gjort världen bättre?
»Ja, det kanske du ska svara på? Jag tycker att jag jobbar och jobbar och jobbar, jag vet inte på vilket sätt jag har gjort världen bättre.«
Nyamko Sabuni låter först lite avmätt, men snart kommer engagemanget ifatt henne.
»Alla som gör något gör världen lite bättre. Men om jag ska se till politiken så tycker jag att det är bra att vi har en lag mot barn- och tvångsäktenskap, jag tycker att det är bra att vi har en etableringslag som har underlättat för nyanlända att snabbare komma ut i arbete. När det gäller mitt jobb här på ÅF så tycker jag att det är jättebra att få mina kollegor att förstå vad de med sina kompetenser kan åstadkomma hos kunderna när det gäller hållbarhet. Vi ska inte bara erbjuda kunden en teknisk -lösning, vi ska få dem att förstå de hållbara värden vi bidrar till.«
Hur trött är Nyamko Sabuni på frågan om när hon ska återvända till politiken?
Ganska trött.
Det finns korta stunder när hon känner att »nu är det dags att kliva in i politiken igen, så att det blir lite verkstad i Liberalerna«. Men sedan kommer hon på vad hon inte saknar: Det hon kallar för »de politiska knivarna«, »navelskåderiet« och »skönhetstävling«.
»Jag hatar det, det är det värsta jag vet. Jag håller mig utanför, alla dagar i veckan. Men jag förstår att folk ställer frågan. Jag har ingen aning om eller när jag gör det. Återigen, det är sällan jag söker några jobb, jag väntar tills jag blir uppringd.« Hon skrattar och tillägger:
»Skriv det, så får de ringa.«
Text: Fredrik Emdén
Foto: Karl Nordlund
