Oavsett om det sker genom böcker, TED Talk, eller föredrag – när Daniel Pink talar så lyssnar världen. Med boken Drivkraft och sin teori om Motivation 3.0 lanserade han för snart tio år sedan tanken på att vi inte längre primärt drivs av yttre belöningar utan rätten att bestämma själva och att tjäna ett tydligt högre syfte. Med sin nya bok När undersöker han forskningen runt tajming. Och världen lyssnar återigen.
För HR People berättar Daniel Pink om …
… lunchens betydelse:
»Länge har vi haft en väldigt puritansk, kalvinistisk idé om att arbete är något som ska genomlidas, utan avbrott eller raster. Och det är helt fel! Vetenskap säger ju det motsatta, att vi borde ta fler raster. Och lunchen är en sådan. Forskningen om raster befinner sig ungefär där forskningen om sömn befann sig för femton år sedan. Då kunde någon komma in på kontoret och säga ›åh, jag har bara sovit två timmar varje natt den här veckan‹ och betraktas som en hjälte, någon som offrat allt för jobbet. Men sedan lärde vi oss mer om sömnens betydelse, att den behövs för att vi ska göra ett bra jobb. ›Vänta nu, har du bara sovit två timmar varje natt under den senaste veckan? Då skadar du din prestation!‹ Där befinner vi oss när det gäller raster i dag. Det vi tidigare har sett som ett tecken på svaghet ser vi nu som styrka.«
… att anställa morgonmänniskor, kvällsmänniskor eller de mittemellan:
»I min bok talar jag om tre kronotyper, alltså egenskapen som bestämmer en människas dygnsrytm: Morgonmänniskor, kvällsmänniskor och de mittemellan. Jag tycker inte att kronotypen ska avgöra vilka personer vi anställer, men däremot finns det mycket att vinna på att ta reda på det när personen väl har börjat. Då kan du maximera både personens upplevelse och insats. Det handlar om att få rätt människor på rätt slags jobb. Tvinga inte en medarbetare som är typisk kvällsmänniska att komma in till ett möte klockan åtta på morgonen. Och låt den som vill stanna kvar och jobba sent, den personen kommer att göra ett bättre jobb. Att ta reda på en persons kronotyp är ingen stor investering, jag tycker att alla som jobbar inom HR borde göra det. Det finns flera sorters verktyg, Munich ChronoType Questionnaire, MCTQ, eller Morningness Eveningness Questionnaire, MEQ, som är bra och som är av vetenskaplig karaktär.«
… vår förmåga att planera möten utifrån människors dygnsrytm:
»Vi är inte bara dåliga på att planera möten, vi är fruktansvärda! Vår kognitiva förmåga är inte statisk under dagen, den förändras på ett ganska förutsägbart sätt. Alla människors dag består av tre olika perioder, en topp, en dal och återhämtning, där vi under toppen är som mest analytiska och fokuserade, under dalen inte alls lämpade för kreativa utan mer administrativa sysslor. Under återhämtningsfasen är vi som mest kreativa. Men inget av det där ägnar vi någon som helst tanke när vi planerar möten! Vi frågar oss inte: ›Vilken typ av möte är det, vill vi att folk ska vara riktigt fokuserade och analytiska, är det ett informationsmöte om administration, är det här ett möte där vi vill att folk ska brainstorma?‹ Vi ser till att hitta en tid när alla är tillgängliga och när konferensrum 3C råkar vara ledigt. Det är verkligen galet! Att vi spenderar så mycket tid och pengar på möten utan att ha någon som helst strategisk tanke förvånar mig. Jag tror egentligen inte att någon organisation bestrider mitt tankesätt, det är bara det att de inte har ägnat tid åt att fundera på det.«
… att sätta ihop ett kreativt team baserat på medlemmarnas dygnsrytm:
»Det tycker jag inte att du ska göra. För om du sätter samman ett team där vissa medlemmar är morgonmänniskor och andra är kvällsmänniskor så får du ju en form av kognitiv mångfald. Och vi vet att ett team med olika former av mångfald är bra, då får vi människor som tänker olika.«
… hur arbetet med boken har ändrat hans eget arbetssätt:
»Jag är en typisk morgonmänniska. Jag följer det vanligaste mönstret med en topp i början av arbetsdagen, en dal på mitten och så återhämtning under eftermiddagen. Jag vet att det är under dagens första timmar som jag är mest alert och bäst på att stå emot distraktioner, och eftersom skrivande utgör huvuddelen av mitt arbete så behöver jag ägna mig åt det under den perioden. Jag går till kontoret, som jag har hemma i mitt garage, vid halv nio, men lämnar telefonen hemma och undviker att öppna min e-post. Så fort jag sätter mig för att skriva vet jag att hela världen kommer att anstränga sig för att distrahera mig. Det jag gör är att välja rätt tid och skapa en miljö där distraktionerna minimeras.«
… hur världens inställning till motivation har förändrats sedan Drivkraft kom för nio år sedan:
»Det har inte skett någon revolution, men jag ser ändå att många organisationer har tagit små steg i rätt riktning. Allt fler arbetsgivare ger sina medarbetare större självständighet. Jag har också sett att ett stort antal amerikanska företag har förändrat sitt arbete med feedback, de har tagit bort utvecklingssamtal och betygsskalor, och talar i stället mer om syfte och mening. Om du ger medarbetare mer självbestämmande är det troligt att de får mer och bättre arbete gjort. Om vi är på väg mot Motivation 4.0? Haha, nej, jag tror att vi fortfarande håller på att ladda ner version 3.0.«
… att vara Daniel Pink:
»Jag ser mitt eget skrivande som att jag drar på mig ett blåställ och bygger en tegelmur. Jag staplar tegelstenar på varandra och så fortsätter jag med det tills jag gjort ett gott dagsverke. Sedan fortsätter jag nästa dag. Det bästa sättet att bygga en bra mur är att jobba med det regelbundet. Sedan vill jag såklart att folk ska se muren, jag är ju stolt över den! Och jag vill att det ska vara fler som gillar det jag gör än ogillar, men om jag vore för upptagen med att få folk att gilla mig skulle jag bli olidlig. Vad jag vill göra är att kunna peka på muren och säga ›man, jag byggde den här muren, jag jobbade arslet av mig för att bygga den och jag är stolt över att ha byggt den, varsågod världen, hoppas du gillar den‹«.
Text: Fredrik Emdén
Foto: Emil Fagander