Marvin Mansour visar runt i lokalerna där företaget Tree of Pets håller till i Täby. Han hämtar kaffe och berättar: »Jag är född lite söder om Södertälje …«
Han gör en kort teaterpaus innan han lägger till: »… i Bagdad i Irak.«
Egentligen ska bakgrund inte spela någon roll. Tvärtom. Man ska inte snegla så mycket på människors bakgrund. Inte minst när det handlar om rekryteringar finns det massor av skräckexempel där bakgrund spelar en roll den inte borde spela.
Vi har alla hört historier om svenskar som inte fått jobb för att de heter Muhammed eller Abdullah.
Men när det gäller Marvin Mansour är det faktiskt viktigt att han, och inte minst hans föräldrar, kommer från Irak. Den bakgrunden är en del av hans framgångssaga.
Just förståelsen för många utrikesföddas problem att komma in på arbetsmarknaden är en av anledningarna till att vi sitter i ett konferensrum hos ett djurmatsföretag i Täby och pratar om Instnt.com.
Så heter den prisbelönta appen, ett videorekryteringsverktyg, som Marvin och hans affärspartner Niklas Versfeld tagit fram. Post- och Telestyrelsen belönade den med två miljoner kronor i sin innovationstävling »Arbetsmarknad för alla«. De såg den bland annat som ett verktyg som gör det lättare för arbetssökande att visa vilka de är och vad de kan – oavsett var de bor, eventuella funktionsvariationer och vilken bakgrund de har. Med detta sagt hoppar vi tillbaka till Marvins bakgrund.
»Jag är född i Bagdad i januari 1976 och kom med mina föräldrar till Södertälje via Grekland på hösten samma år. Det var oroligt mellan Iran och Irak då, tre år innan kriget startade 1979.«
De tillhörde en kristen minoritet, pappa var sociolog och jobbade politiskt och förstod genom kontakter att flykt var chansen för en framtid för familjen.
»Alla lyckades ju inte med det. Jag är så tacksam för att vi kom ut.«
Livet är som i filmen Sliding Doors. Där får man följa två parallella handlingar om vad som händer i livet om Gwyneth Paltrows rollkaraktär som rusar till ett tåg hinner eller inte hinner kliva på innan dörrarna glider igen.
Marvin Mansour säger att hans viktigaste Sliding Doors var när hans pappa lyckades få ut honom ur Irak. Hade den dörren stängts hade hans liv sett totalt annorlunda ut.
»Vi kom som ensamfamilj. Inga släktingar, inga vänner här. Det var tufft för mina föräldrar. Men jag tror att jag, i takt med att jag växte upp, blev stark av detta. Eftersom jag lärde mig språket blev jag ju språkmässigt förälder till mina föräldrar. Som äldste son fick jag senare hjälpa till med alla papper och kontakter med myndigheter. På föräldramöten berättade lärarna för mig hur jag var och sedan fick jag översätta för mamma och pappa.«
Han funderar lite över barndomen och slår fast att ansvaret utvecklade honom. Det skapade ett självförtroende och en drivkraft.
»Jag var alltid en ledare, i klassen och i andra sammanhang. Det var en del bus där i Södertälje, men när jag träffar mina polare därifrån i dag brukar vi prata om att vi längtar efter vår barndom. Det var tufft ibland, lite knytnävar, men så kul och så bra. Jag älskar fortfarande Södertälje!«
Skolan flöt på bra. Ja, det var inte bara något han översatte för sina föräldrar på föräldramöten utan -betygen visade det svart på vitt.
Drömmen var att bli businessman.
Han säger businessman, inte affärsman, och uttalar ordet med tonande z-ljud.
Biznizman.
»Alltså pluggade jag hårt och skaffade mig en utbildning på Stockholms universitet. I den vevan flyttade vi till Botkyrka i Tumba. Där kände jag ingen och det var ovanligt för mig.«
Folk beskriver Marvin Mansour som ett socialt geni – och det märktes snabbt i Botkyrka. Han gjorde en snabb analys av läget, insåg att han måste hitta ett sätt att skapa kontakter där och såg en småtrist korvkiosk i centrum.
»Det var nästan inga kunder där. Jag pluggade på universitetet, hade inget sommarjobb så jag gick dit och bad att få arrendera kiosken i tre -månader«, skrattar han.
Det första lilla steget mot att bli biznizman hade tagits.
Ännu en Sliding Door, om man säger så.
Kiosken blev en sommarsuccé. Marvin bestämde sig för att konkurrera med McDonalds och sålde tiokronorsburgare. Det var folk där jämt.
»Alla kom dit. Knasiga människor som ville sälja vapen och underbara människor som blev mina vänner.«
Plötsligt gillade han Botkyrka och Tumba.
Inte som Södertälje – men nästan.
Vi snabbspolar lite i Marvins liv. Han blev klar med utbildningen, fick jobb på ekonomiavdelningen på Stockholms tolkförmedling, insåg att han hatade fakturahantering och papper och blev i stället snart en viktig spelare i ledningsgruppen på tolkförmedlingen.
Fem år senare startade han och en polare ett telemarketingföretag. En jättesuccé som slutade i katastrof. De byggde upp företaget på 1,5 år från fem anställda till 300. Det visade sig då att de blivit lurade av partners som kommit in med pengar – och dragit med ännu mer pengar för att göra en lång historia kort.
Han fick rätt i rättegång men var ganska knäckt.
»Det var 2006. Jag var så trött. Jag hade familj, inga pengar, skulder, inget jobb. En kompis sa: ›Du gav 300 arbetslösa ungdomar jobb, du är bra med människor, kom och träffa min pappa och bror, de driver ett hund- och kattmatsföretag men har problem med personal.‹«
Så blev det – och därför sitter vi nu i Tree of Pets konferensrum i Täby och pratar om hans nya projekt Instnt.com.
»Jag träffade Niklas Versfeld här, det var alltså han och hans pappa Staffan som drev Tree of Pets. Niklas och jag klickade direkt.«
Det var två världar som möttes.
Djursholm och Tumba.
»Då omsatte vi 70 miljoner, nu omsätter vi 300 miljoner. Och vi har skapat mångfald!«
Det sista är han extremt stolt över.
»Jag blir inte orolig om folk heter Muhammed eller Abdullah. Jag vet ju, från min bakgrund, att det kan vara supersmarta killar som pratar perfekt svenska. Eller har de nyss kommit eller nyss fått arbetstillstånd och inte kan språket? I så fall har de drivkraften. Det är den jag vill se hos den vi anställer.«
Han säger att det största integrationsproblemet är att vi inte vågar beblanda oss.
»Det gäller båda sidor. Om inte någon sträcker ut handen, hur ska vi då mötas? Vi vet alla hur svårt det är på arbetsmarknaden.«
Han nickar mot Tree of Pets lager där flera med svaga, men snabbt allt bättre, kunskaper i svenska fått chansen. En kille från Irak började som packare på lagret, i dag är han lagerchef. Marvin berättar att han sedan Södertäljetiden känner många – och vid rekryteringar har träffat på ännu fler – som skickat sitt cv hundratals gånger utan att få jobb.
»Tänk dig själv att inte få bidra! Deras självförtroende knäcks.«
Det där har i många år funnits i hans bakhuvud. På telemarketingföretaget tog han in mängder av killar och tjejer som han själv kände igen sig i från sin egen uppväxt.
När Tree of Pets växte blev det aktuellt igen.
»Vi rekryterade mycket. Men det gick sjukt mycket tid i onödan vid rekryteringar. Jag, Niklas och en försäljningschef som bodde i Skåne skulle alla tre vara på plats i Östersund eller Umeå eller var vi skulle anställa. Vi sa till varandra att det måste finnas en annan lösning.«
Skypeintervjuer underlättade men krävde ändå att alla fanns med i realtid. Resultatet av funderingarna blev att han och Niklas grundade Instnt.com. Först för eget behov. Men gillar man business så gör man. Nu har Instnt.com blivit ett eget företag med en produkt som säljs till andra företag med rekryteringsproblem.
Och samtidigt öppnar det upp arbetsmarknaden för många som tidigare sållats bort redan på cv-stadiet.
»Tiden var mogen. Smartphones finns hos alla. Vi skapade en app där den sökande enkelt svarar på några frågor, filmar sig själv kort och sedan kan vi som ska fatta beslut om anställningen tillsammans titta när och var vi vill. Det är så många kvalificerade kandidater som aldrig kommer förbi cv-stadiet i en rekryteringsprocess. Det är svårt att få en riktig bild av personen bakom en ansökan i en traditionell rekrytering. Det är orättvist mot de sökande och ett enormt slöseri för organisationer som missar bra kandidater.«
Marvin och Instnts vd Fredrik von Arnold visar en massa smarta funktioner där i konferensrummet. Bara en sådan som att ett företag kan koppla in en blurringfunktion. Då hör de bara rösten på den som söker utan att se vare sig namn eller bild. Allt för att kunna få en fördomsfri rekrytering.
»Vi själva är inte rädda för att någon ser annorlunda ut eller har ovanligt namn. Vi har inte sådana fördomar. Tro mig, då hade ju inte jag suttit här. Men jag vet att det generellt finns risk att en del företag som, utan att vara rasister, är rädda eller snarare tycker att det är jobbigt. Tänk om han är muslim och måste be fem gånger om dagen, hur löser vi det? Eller buddhist? Kan hon svenska? Därför lägger de kanske undan cv:t om namnet känns för annorlunda. Med Instnt.com kan de se och höra den sökande kort presentera sig.«
Framtidsplanerna för Instnt.com är många. Nya Sliding Doors väntar.
»Det är alltid saker på gång. Min fru undrar ibland om jag aldrig kan ta det lugnt. Men jag älskar det här livet. Kolla den här appen«, säger han och drar fram mobilen och visar:
»Bonuscard.com. Det började med hund- och kattmat där vi ville skapa lojalitet genom att en kund fick var tionde säck gratis. Det är ju ingen ny idé. Men vi har digitaliserat det. Vi har 220 000 kunder. Alla med den här appen. Fatta vilken potential! Nu ska vi koppla på annat i samma app. Sjukt spännande!«
Jobbar man med bizniz så gör man.
Text: Ola Liljedahl
Foto: Karl Nordlund