Hade Anna Kinberg Batra varit partiledare för Moderaterna i ytterligare tre dagar hade hon suttit 1 000 dagar på posten.
Det hade blivit en bra boktitel.
Anna fnissar till i soffan, så att Bodil, hennes cavalier king charles spaniel, vaknar ur sin slummer och yrvaket tittar upp.
»Det har jag aldrig tänkt på. Jag ville fram till valet. Och jag kan tycka att det är frustrerande att jag inte fick komma dit«, säger hon.
Det är förmiddag och Anna Kinberg Batra sitter i hotellobbyn i hemkommunen Nacka, söder om Stockholm, och dricker kaffe från hotellets frukostbuffé.
Hennes bok, som utkom i höstas, heter i stället Inifrån och handlar om hennes 997 dagar som partiledare, men även om händelserna i hennes liv som förde henne fram till rollen som statsministerkandidat.
Boken ligger nu framför henne på soffbordet.
Att välja vilka bitar ur hennes 49-åriga liv som ska få ingå i historien har inte varit lätt.
»Jag hade kunnat ha hundra sidor till om gruppledartiden, eller det svenska ordförandeskapet i EU eller om när jag tvingade Göran Persson till reträtt. Men det hade inte blivit roligare att läsa. Jag och min förläggare var noga med att hålla formatet, så vi strök mycket och bråkade och brottades med texten. Nu står sista ordet mitt på sidan 300, precis som vi ville«, säger hon.
»Inifrån« var ett av de orden som hon tydligt betonade vid presskonferensen den 25 augusti 2017. »Att vinna nytt och brett moderat förtroende börjar inifrån, men i dag saknas det förtroendet, till och med hos oss själva«, sa hon när hon skulle beskriva läget i det forna regeringspartiet.
Nu, drygt ett och ett halvt år senare, bedyrar hon att det inte var marknadsföraren i henne som då tog tillfället att börja kränga sin framtida bok, det var något som hon kände starkt just då.
Och till en början hade hon inte någon tanke alls på att skriva en bok. Hon hade ett stort behov av återhämtning och reflektion, att »gråta, få ur sig ilskor och prata med andra inblandade, akut bearbeta sorg och chock«. Hon såg symptomen för utbrändhet, men lyckades undvika att »smälla in i väggen helt och hållet«.
Men så blev hon kontaktad av ledarskapsforskare på Handelshögskolan i Stockholm, som i forskningssyfte ville ta del av hennes historia. Där insåg hon att den bar ett allmänvärde, att den skulle kunna vara relevant för andra som upplevde turbulens.
Hon beskriver processen som »ganska kul och intressant«.
Och den födde lusten att skriva.
»Först var det någon som sa ›skriv du, det är ju skönt att få det ur sig‹ och det är det ju. Men det svarar inte på frågan varför man ska ge ut det, tycker jag. Vissa självupptagna, oftast män, stannar där och trycker och ger ut. Och det blir kanske inte så intressant att läsa. Men jag ville försöka sätta det i ett sammanhang som är större än jag, jag råkar ha blivit ett levande case och kan berätta personligen hur det var att vara mitt i det. Men det där är större och pågår fortfarande, det är en väldigt turbulent och omvälvande politisk tid. Det är det ju fortfarande«, säger hon.
Att det pågår fortfarande illustrerar hon själv genom att friskt pendla mellan presens och imperfekt då hon beskriver skeendena. Kanske för att händelserna fortfarande är så levande för henne.
När hon beskriver hösten 2014, då Moderaterna förlorat valet och partiledaren Fredrik Reinfeldt meddelade sin avgång, låter det så här:
»Folk sitter och väntar och vi är ett par, tre stycken som det talas om som möjliga efterträdare, så ska man sköta sitt jobb och sitt gruppledarjobb den här hösten. Då kan jag inte plötsligt en dag göra det på ett sätt som är tvärtom mot vad jag gjort i fem år. Det är lättare om man bryter upp helt och hatar sin företrädare och det gjorde jag ju inte. Det står jag för, men det försvårar min egen start«, säger hon.
Anna lärde sig ledarskap i stallet och i Moderata ungdomsförbundet, MUF, säger hon själv. Dessa två faktorer, och det faktum att hon under tonåren växte upp i Djursholm, räcker i regel för att frammana klichébilden av en kaxig, högljudd tjej med märkeskläder och självförtroende starkt som granit.
Men nej, den stämmer inte, menar hon.
»Jag har inte alltid varit en ledarfigur, jag var en ganska grå mus i skolan, egentligen, men när jag har hamnat i situationer när någon har frågat ›kan du få det här att funka?‹, då har jag tagit ledarrollen. Och då har jag gjort det bra och därför fått fler frågor. Så har det varit i flera olika sammanhang«, säger hon.
Hon engagerade sig i namninsamlingar mot djurförsök, ordnade klassfester, var med i elevrådet. Men att det så småningom blev politik överraskade inte någon. Hennes mamma är själv politiskt aktiv på kommunal nivå i Gnesta (för Liberalerna), hennes morfar satt i fullmäktige i Eskilstuna.
Hennes pappa var inte politiskt engagerad, men hade starka åsikter.
»Jag är en bra blandning av mamma och pappa, hon är den plikttrogna folkpartiaktiva, pappa var den påhittiga, lite mer till höger, som drev företaget, jag har det i mig också«, säger Anna.
I det Kinbergska hemmet fanns en regel: Ingen fick gnälla.
»Det har alltid varit viktigt, att om man tycker något så får man försöka engagera sig och göra något, inte bara gnälla om det. Man får tycka vad man vill, bara man har argument för sin sak. Det kommer hemifrån«, säger hon.
Efter avslutade studier vid Handelshögskolan följde en karriär som vinglade mellan näringslivet och politiken; hon var politiskt sakkunnig hos statsminister Carl Bildt, hon jobbade på Svenska Dagbladets ledarsida, hon var kommunikationskonsult och startade eget i samma bransch. Hon fick en ordinarie plats i riksdagen 2001, åkte ut 2002 och kom tillbaka 2006. Efter valet 2010 utsågs hon till Moderaternas gruppledare i riksdagen.
Under tiden hade Moderaterna, Folkpartiet (numera Liberalerna), Kristdemokraterna och Centerpartiet bildat Alliansen och påbörjat en målmedveten vandring mot regeringsmakten. 2005 lanserade Fredrik Reinfeldt »de nya Moderaterna« och i oktober 2006 blev han Sveriges statsminister, en post han hade fram till hösten 2014.
Vid sitt tal på natten den 14 september 2014 meddelade Fredrik Reinfeldt att han avgick som partiledare, och lyckades därmed få in en käftsmäll på ett parti som redan hade slagits till marken.
»Om man förlorar valet måste man bestämma sig för en ny tioårssatsning, det fattar jag ju. Antingen gör man det till hundra procent eller så slutar man, det förstod jag då, och det förstår jag ännu tydligare nu. Men jag var inte klar över att det skulle meddelas redan på valnatten, det blev väldigt stökigt och rörigt«, säger Anna Kinberg Batra, fyra och ett halvt år senare.
De efterföljande månaderna var Reinfeldt »både kvar och inte kvar«. Formellt sett var han partiledare fram till extrastämman i januari 2015. Han ledde styrelsemöten, han företrädde Moderaterna i partiledardebatten, han träffade europeiska kollegor när de började prata om flyktingkrisen. Men mycket av det dagliga fick gruppledare Kinberg Batra ta hand om.
Hur förbannad var hon på sin företrädare?
Hon låtsas inte om frågan, men förflyttar sig tillbaka till hösten 2014.
Hon lutar sig framåt i soffan.
»Jag är gruppledare och hans ställföreträdare mot till exempel talman och andra partier och så, men har inte fullt eget mandat och kan inte gå på tvärs mot vad han vill. Jag är inte ens vald till den styrelse som sitter då. Sedan är det ju få andra som kliver fram och tar ansvar.«
Vad lärde du dig om ansvar av Fredrik Reinfeldt?
»Man måste ta det ända till den sista dagen och så måste man lämna över på ett vettigt sätt. Om det nu finns något vettigt sätt. Någon sade att ›all politics end in failure‹. Det fungerar ju normalt sett så att om det går bra så blir partiledaren statsminister och har inte tid med partiet och om det går dåligt så avsätter man eller kritiserar man partiledaren, så var det förut i varje fall. Så hur man än gör så är det missnöje och frustration i en partiorganisation. Men att veta vem som är ansvarig och då har fullt ansvar är ju bättre än att vara i ett diffust transition mode«, säger hon.
När hon ska lyfta fram förebilder nämner hon Angela Merkel. Under flyktingkrisen 2015 fick Anna på nära håll se den ikoniska tyska förbundskanslern.
»Då hade jag varit i Italien, i en hamn på Sicilien, och träffat människor som flytt. Direkt efteråt åkte jag till Berlin och satt med henne om flyktingkrisen. Och då inser jag att hon inte bryr sig någonting om sig själv, att det inte alls handlar om henne själv, hennes ego eller hennes legacy. Det är en krissituation som måste lösas. Vi måste lösa den här uppgiften och knyta ihop Tyskland med andra länder och få EU att göra rätt saker, det är vad det handlar om. Det hade hon rätt i, och det är beundransvärt. Det finns ju ett antal stora egon inom politiken, Nicolas Sarkozy ledde de franska republikanerna då och var med på de här mötena. Han använde inte ordet ›vi‹ lika ofta som Merkel«, säger Anna.
Kan hon svära över det faktum att hon fick det allra finaste uppdraget som en moderat politiker kan få vid just den här tidpunkten? Anna skrattar lågt och håller med om att förutsättningarna inte var idealiska.
»Det är ju betydligt mindre roligt än att surfa på en framgångsvåg. En valförlust betyder att det väller in negativ energi över ett parti. Dessutom måste personal sägas upp och saker skäras ner. Å andra sidan blir det då en tydligare uppgift och jag har aldrig kommit in på någon räkmacka någonstans«, säger hon.
»Ju fler inkommande kriser man behöver hantera, desto mindre utrymme får man ju för att driva vidare i den riktning man vill. Och det är ju ett dilemma, alltid, i varje chefsprojekt, för varje ledare. The unexpected will happen. Det är alltid en dragkamp mellan proaktivt och reaktivt«, säger hon.
Och ja, det oväntade hände gång på gång under hennes partiledartid. Den redan nämnda flyktingkrisen, terrorismen, Brexit och valet av Donald Trump. Redan innan hon tillträdde fick hon representera Moderaterna i den bespottade decemberöverenskommelsen i mellandagarna 2014.
»Och där någonstans blir ju ekvationen totalt sett omöjlig, om man sitter med facit i hand«, säger hon.
Anna gick själv med i Moderata ungdomsförbundet, MUF, på 1980-talet (»när sossarna fortfarande alltid regerade landet«) under parollen »frihet, fest och nej till sossarna«. För henne har politiken ända från början varit i första hand idéburen, försörjning skulle man ordna själv.
»Vi var med för att vi ville«, säger hon.
När hon skulle bygga sin organisation som partiledare fick hon erfara att valförlusten tvingat många till en svidande minskning av inflytande, status och månadslön.
»Och då beter man sig därefter, det blir inte alltid idéburet lagbyggande då. Folk betalar ju medlemsavgift och offrar mycket för att få vara med i en organisation av den enkla anledningen att man tror på idéer i grunden. Jag tog möjligen för givet att en idéburen organisation fungerar så«, säger hon.
»Man måste få ihop teamen och få människornas olika drivkrafter att röra sig i samma riktning. På ungdoms- och riksdagsgruppsnivå var jag bra på det, men på partinivå finns det mer makt att slåss om och då är det mer av de andra drivkrafterna som tar över hos folk«, säger hon.
Det hade behövts ett starkare internt bygge, är en slutsats i efterhand. Nu slets partiet itu av missnöje och grupperingar. Hon förespråkade att Sverigedemokraterna skulle sluta isoleras och upplevde att hon blev kritiserad av dem som egentligen höll med henne.
»Det interna motståndet blev starkare än jag hade kunnat föreställa mig, av folk som inte tyckte annorlunda politiskt eller strategiskt, men som var rädda om sina maktpositioner. Det var vad som till slut hände«, säger hon.
»De som fällde mig satte jaget framför laget och långt framför väljarna, som vi hade ett år kvar innan vi skulle möta«, säger hon.
För ja, till slut blev det för mycket. Hon upplevde att det inte fanns tillräckligt med förtroende för henne för att hon skulle kunna genomföra den förändringsresa hon ville.
Vid presskonferensen sade hon också »jag är inte rädd för det som är svårt, då hade jag inte tagit det här jobbet«.
Fortfarande ångrar hon inget.
»Med den information jag hade då skulle det inte ha varit ett omöjligt uppdrag. Det skulle vara svårt, men hade man fyra år på sig skulle det inte vara omöjligt. Men det blev det ju«, säger hon.
Om hon fick göra om det, hur skulle hon då göra för att ingjuta mer självförtroende i organisationen?
»Jag skulle ha skaffat mig ett tydligare mandat efter att först ha utropat mer krisläge, tror jag. Då kan man skaffa sig ett mandat genom att säga ›allt det här är skräp och vi måste bygga nytt‹. Går det att skaffa sig ett sådant mandat och investera tungt inåt, och sedan gå in på genomförandet, då ska det ju enligt skolboken gå bättre. Men det fanns inte utrymme för det här. Och verkligheten är ju sällan som skolboken«, säger Anna.
Den begränsade intervjutiden är slut och det är dags för Anna Kinberg Batra och Bodil att gå vidare. Ett styrelsemöte väntar. Anna fyller i dag sin tid med rådgivningsuppdrag, styrelseuppdrag, hon skriver i Dagens industri och är knuten till Handelshögskolans centrum för Advanced studies in leadership ett tag till.
Hon trivs med sin tillvaro bortom politiken, hon trivs med att få kombinera business och politik (»de hänger ju ihop och behöver varandra«).
Anta att Ulf Kristersson blir statsminister vid nästa val och han ringer och ber dig bli minister, vad säger du då?
»Jag får svara i telefonen och höra mig för vad det är för uppgift, varför jag får frågan och vad som ska göras, det måste jag alltid ha svar på, det måste jag alltid ha, oavsett vad jag ska göra.«
Men inget principiellt nej?
»Nej. Men jag gör inga planer.«
Anna blir tyst en liten stund.
»Jag vill vara väldigt tydlig med att jag inte planerar för något, det är skönt att vara fri.«
Text: Fredrik Emdén
Foto: Andreas Lundberg
