Det skulle kunna vara starten på en film.
En 36-årig HR-direktör ställer klockan tidigt hemma i Sundbyberg. Hon tar t-banan in till Stockholms city, kliver av vid Hötorget och går till kontoret på Sveavägen.
I sju månader har hon haft sin tjänst.
Hon är först på plats den här dagen.
Som vanligt låser hon upp. Hon larmar av och sätter igång kaffemaskinerna, väntar in en av dem och tar med en kaffe latte till sitt skrivbord. Klackarna, alltid klackar, smäller i korridoren. Hon sträcker lite på sig och börjar gå igenom mejlkorgen.
Det väntar en körig dag.
Som alla dagar.
Inte minst eftersom Arbetsmiljöverket har aviserat att de om två veckor ska ha en inspektion på det systematiska arbetsmiljöarbetet och hon jobbar stenhårt med detta sedan några dagar.
Parallellt sitter hon med budgeten för nästa år.
Suck.
Och så ska det dagliga förstås rulla på.
Lätt suck igen. En kvinna på ekonomiavdelningen kommer och de småpratar lite. Några andra kollegor likaså. Hon kanske ska hämta en till latte? Mejlkorgen börjar minska och hon ska ta tag i något annat när en kollega kommer in och säger:
»Marilyn, du måste komma. Nu.«
Förvånad reser hon sig upp och går från sitt rum ut i korridoren och ser i slutet av den sex–sju poliser i västar.
Men det är inte början på en film. Det är en alldeles verklig oktoberdag 2017, mitt under det som i media kallats Allra-skandalen, och HR-direktören Marilyn Langeler tar ett djupt andetag och frågar vad hon kan hjälpa poliserna med.
Två år senare träffas vi i Solna.
Hon tar en latte nu också.
»Det var verkligen en helt galen period, när delar av företagsledningen häktades, polisen gjorde razzia och media rapporterade dagligen om nya turer.«
Hon stryker med fingret på kaffekoppens kant, funderar lite och fortsätter:
»Men det var också roligt på något sätt. Och lärorikt. Extremt lärorikt.«
Vi pausar där och hoppar till Västerås 1997.
Marilyn Langeler är sexton år och med barn. Många ger henne rådet att inte behålla barnet. Att bli mamma som 16-åring, nej det funkar inte, det måste hon väl fatta, glöm det där med karriär …
»Men jag födde Joakim och bestämde mig för att bevisa motsatsen. Man klarar allt bara man ger sig fan på det. Det sa jag då. Och det säger jag fortfarande«, skrattar hon.
När hon var några år över tjugo flyttade hon till Skåne.
HR-världen väntade.
»Sedan 2004, när min son blivit sju, har jag jobbat med personal och HR. Jag pluggade i Malmö, mycket arbetsrätt, juridik, gick en YH-utbildning och började som rekryterare på ett företag som köptes upp av Adecco«, minns hon.
Adecco hade precis delats upp och hon fortsatte i Adecco IT & Engineering, där hon ganska snart blev regionchef för Södra Sverige.
»Jag inser nu att det gav mig mycket ekonomiskt kunnande eftersom jag jobbade med affären också.
I dag är jag tacksam för det«, konstaterar hon.
Men konsultbranschen rasade plötsligt. Hon tvingades säga upp många mer eller mindre över en natt. Flera av dem hennes vänner.
»Det var tungt. Jag var ju ganska ny ändå. Men det lärde mig också en massa, inte minst att det är en sak att vara chef, en annan att vara kollega.«
Hon har hela karriären varvat anställningar och egna företagssatsningar med konsultande.
»I den där vevan blev min mormor, som varit som en mamma för mig, sjuk och jag flyttade hem till Västerås. Jobbcoach var stort då och jag satsade på det i eget företag. Det var jättekul och kändes bra att hjälpa långtidsarbetslösa och andra som hade svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Jag kände verkligen att jag gjorde nytta«, säger hon.
Just detta – att göra nytta – återkommer hon ofta till.
Hon beskriver sig själv som en som vill göra skillnad men samtidigt är businessminded. En kombination som inte alltid är helt enkel och kräver mycket fingertoppskänsla.
»En vd sa en gång till mig att det finns två typer av HR. Kram-HR och business-HR. Jag är nog mer åt business-HR i så fall, men jag har ändå ett hjärta.«
Marilyn Langeler har lätt för att prata, så för att göra långa historier från vårt kafébord i Solna lite kortare här i tidningen sammanfattar vi karriären lite:
Hon jobbade med upphandlingar mot myndigheter i eget företag och klev som konsult bland annat in i ett privat företag som saknade HR och skulle ISO-certifieras och, som alltid, konstaterar hon att mycket var nytt och därmed lärorikt.
Hon fick så småningom jobb på Fazer Food Services, där hon blev HR Manager för sektorerna Norr, Syd och UVO (utbildning, vård och omsorg), vilket innebar mycket arbetsrätt och fackliga förhandlingar, där hon sedan kom att stanna några år.
Återigen lärorikt och, påpekar hon, här insåg hon värdet i att ha goda relationer med fackföreningar, »för även om man är motparter kan man ha målet att det ska bli bra för alla«.
Men var sak har sin tid. I Marilyn Langelers fall får det inte vara alltför lång tid. Efter några år på Fazer väntade nya äventyr. Tjugo år efter den där graviditeten som skulle förstöra alla karriärmöjligheter insåg hon att hon numera var en yrkeskvinna med en väldigt bred karriär inom HR.
Därmed kanske bättre rustad än många för det som snart skulle hända och då är vi tillbaka i oktober 2017, när poliserna stod i sina västar i finansföretaget Allras kontor på Sveavägen i Stockholm.
Marilyn Langeler skakar på huvudet när hon pratar om den där oktobermorgonen.
»Allra bestod av fem bolag, plus moderbolaget. Alla satt på samma våningsplan på Sveavägen. Min anställning låg i ett av bolagen men mitt arbete handlade om hela koncernen. Polisen ville in i vissa utrymmen och jag var behjälplig med att hämta blippen som låste upp.«
För henne blev det kulmen på en stormig period.
Hon kom nämligen till Allra som interim HR-chef på konsultbasis i början av 2017. Då förvaltade företaget pensioner, som ett ben i sin verksamhet, till ett värde av omkring 19 miljarder kronor åt 130 000 sparare. I styrelsen satt tunga namn som Thomas Bodström (tidigare socialdemokratisk justitieminister), Ebba Lindsö (tidigare vd för Svenskt Näringsliv) och Meg Tivéus (tidigare vd för Svenska Spel).
Företaget skulle in på börsen.
Marknadsplanerna låg klara. Reklamfilmer med Thomas Bodström fanns färdiga. Affischer på väggarna. Hela kontoret väntade på börsintroduceringen. Framtiden var, som det brukar beskrivas, som ljus.
Men i januari 2017 kom artiklar om Allra. Det var stark kritik. Fonderna kallades oseriösa och avgifterna skyhöga. Svenska Dagbladet startade en granskning.
Det hade, kort sagt, börjat blåsa om företaget.
Och blåser det ännu mer blir det storm.
Och vilken storm det blev.
Styrelsens ordförande Ebba Lindsö hoppade av i februari. Thomas Bodström likaså. I februari rapporterade Expressen om Allra-grundarnas lyxliv med vd:n Alexander Ernstberger i spetsen. Det var i stort sett dagliga avslöjanden. I mars hoppade Meg Tivéus av styrelsen tillsammans med några andra. I mitten av mars meddelade Pensionsmyndigheten att Allra slängs ut ur pensionssystemet.
Finansminister Magdalena Andersson sa »det är för jävligt« när hon intervjuas i SVT och får frågan vad hon tycker om Allra-topparnas beteende.
Och mitt i allt detta är alltså Marilyn Langeler HR-chef.
Ny HR-chef bör betonas.
Många kan nog känna att de i det läget skulle tackat för sig och dragit. Men inte hon. Nu två år senare tittar hon upp i taket en stund, minns hur hon tänkte och berättar:
»Jag kände ju till att det fanns kritik redan när jag började. Men det som granskades var gamla saker som hänt 2012. Företaget hade vid tillfället inte någon HR-chef. Jag fick börja med att rekrytera folk. Receptionist, HR Business Partner, rekryterare. För det absurda var att medan vi varje dag läste nya avslöjanden och folk tvingades sluta i det bolaget så pågick ju verksamheten i våra andra bolag och vi byggde upp en form av HR-avdelning.«
Hennes fokus var medarbetarna.
»Som konsult gör du det du ska göra. Jag hade en tydlig roll. Självklart påverkades personalen, trots att de inte hade något med detta att göra, av all rapportering.«
Hon minns själv att hon till slut bara skrattade.
»Jag slog på TV4:s Nyheterna med barnen och såg mest varje dag Allras logga och huset på Sveavägen. Vad säger man då till barnen? ›Titta, vad kul, där är mammas nya jobb!.‹ Det blev nästan komiskt.«
Allras grundare och några till polisanmäldes.
»Min personliga åsikt om Alexander Ernstberger, om vi bortser från det rättsliga som jag inte vet något om och som ju rättsväsendet tar hand om, var att han var väldigt ödmjuk och mån om personal, även mån om mig, under den här tiden. Han förstod att vi måste göra saker för personalen i det läge som var och lyssnade på mina råd kring det.«
Mot slutet av sommaren 2017 anställdes hon som HR-direktör i stället för att hyras in på konsultbasis. Hon menar att hon i budgetarbetet fick igenom saker för personalen som de flesta HR-chefer skulle jubla över.
»Hela mitt fokus var att göra det så bra som möjligt för personalen. Jag tänkte, helt ärligt, aldrig att nu drar jag. Fast det var klart att kollegor i branschen undrade. Jag fick flera gånger frågan om jag tänkte på hur det kommer att uppfattas att jag jobbade där«, säger hon.
Och så tänker man ju själv också där vid kafébordet i Solna.
Hur resonerade hon?
»Jag resonerade att 1) jag kom när det börjat blåsa och hade inte med det att göra, 2) jag får en otrolig erfarenhet som jag antagligen aldrig kommer att vara med om igen och få har varit med om, 3) jag kan göra något bättre för väldigt många.«
Men allt fortsatte att eskalera.
Ernstberger och flera andra häktades. Nya skandalrubriker. Medarbetarna hade det tungt. Många undvek att berätta var de arbetade. Och kundtjänst, till exempel, ville förstås veta vad de skulle svara när arga och upprörda kunder ringde.
Marilyn Langeler, som alltså inte arbetat särskilt många månader, blev utsedd till krissamordnare.
»Nya artiklar och tv-inslag gjorde ofta att krisgruppen samlades. Alla företag har en rutin för hur man ska göra, vilka som får ta del av information och så vidare. Det handlade för oss egentligen mest om verksamheten som fortsatte som vanligt, inte om den del som polisen och åklagarmyndigheten var intresserade av.«
Hon berättar att ett problem var att många medarbetare trodde att ledningen visste allt.
»Men vi, jag, hade inte de kunskaperna. Ibland blev informationen därför att informera om att vi inte hade något att informera om. Jag fick ofta höra ›du sitter ju i ledningen, berätta vad som händer‹ och fick ta en hel del skit. Men det mesta hade jag ju ingen aning om. Men jag förstår deras frustration.«
Krishanteringen handlade om hur de skulle minimera risker och undvika internt kaos.
En risk var till exempel Arbetsmiljöverkets inspektion.
Frågan var om företaget skulle klara att den blev underkänd. I det läge Allra befann sig skulle det inneburit rubriker och fler tunga dagar för personalen. Allt måste ses över inför inspektionen. Kort sagt: Risken måste minimeras.
Och precis det satt Marilyn med den där oktobermorgonen när poliserna gjorde sin razzia.
Vi går tillbaka till den morgonen.
Marilyn skyndar sig att hämta blipparna och släpper in poliserna dit de ska. De stannar där länge medan hon går till sin arbetsplats och, ja, vad gör man?
Säg så här: Det är inte varje dag polisen stormar in på en arbetsplats.
Ändå känner hon konstigt nog en sorts lugn.
Nu efteråt försöker hon förklara:
»Den dagen var kulmen för mig. Jag vet att en del medarbetare inte ens märkte att poliserna var där utan blev förvånade när de läste om razzian nästa dag. Det tycker jag är ett ganska bra betyg över hur vi hanterade situationen på plats.«
Medan hon öppnar åt poliserna tänker hon att det nu bara handlar om att lösa allt på bästa sätt. Hjälpa poliserna med vad de behöver hjälp med, behålla sitt eget lugn och försöka se till att det blir så lite kaos som möjligt.
»För trots allt som händer vet jag ju att verksamheten i övrigt pågår, pengar måste in, löner ska betalas ut … och Arbetsmiljöverkets inspektion väntar.«
Den genomförs några dagar senare på filialen i Gävle. Marilyn och hennes närmaste HR Business Partner åker dit.
Allt går bra.
Marilyn pustar ut efteråt och känner att, oj, vilken cirkus det varit och att, oj oj, vad hon behöver vila.
»Jag insåg plötsligt hur fruktansvärt mycket jag hade jobbat, så när jag släckt bränder och fått saker att implementeras och börja rulla tog jag tjänstledigt några månader, drog igång ett kafé i Ursvik och försökte hämta igen mig.«
Under tiden väcktes åtal och rättegången pågår hösten 2019. Domar väntas komma under 2020 – och alla räknar med överklaganden.
De 400 anställda som fanns i företaget när hon började är nere i ett fyrtiotal nu – och hon är inte längre en av dem.
I juni 2019 tackade hon för sig när HR outsourcades. Många i hennes situation skulle säga att de är mellan jobb nu. Men det är inte riktigt Marilyn Langelers grej.
»Jag håller på att starta upp ett företag, Uniqom, som sysslar med mångfald inom en sektor som ofta glöms bort, personer med funktionsvariationer. Det brinner jag för. Jag har själv barn med diagnoser. Vi inom HR missar lätt den gruppen. Det finns många arbetsföra som glöms bort och jag pratar inte om bidragsjobb utan ›riktiga jobb‹.«
Självklart kommer vi även att erbjuda utbildningar och stöd vid diskrimineringsplaner och svåra rehabärenden.«
Ja, och så driver hon förstås kaféet hon drog igång efter Allra-stormen.
»Det är kul, men jag behöver arbeta med huvudet.«
Hon sänker rösten och lutar sig fram lite:
»Jag funderar lite om det kanske är dags för en vd-roll nu.«
Hur var det nu hon sa som missförstådd 16-åring?
Man klarar allt bara man ger sig fan på det.
Text: Ola Liljedahl
Foto: Andreas Lundberg
