Den här texten skrivs från New York. Tidsskillnaden gör att jag vunnit sex timmar. Texten skrivs alltså på tid som jag fått.
Jag kommer på mig själv med att känna mig som en effektiv vinnare – och det säger en del om hur märkligt vi ser på tiden.
Inte minst när vi arbetar.
Innan USA-resan var det extremt fullt upp. Kalendern bokad. Möten betades av. När någon frågade hur det var på jobbet kunde jag pusta:
»Det är galet stressigt nu.«
Därmed ramlar alla duktighetspoäng in. Vi älskar ju att tävla om vem som har mest att göra, vems kalender som är proppfullast, vem som har flest oöppnade mejl. Att många av mina oöppnade är automatutskick från Club Clas som vill tipsa om 15 procent på verktyg spelar liksom ingen roll i vi-som-är-viktiga-mästerskapen.
Vi älskar att berätta hur stressade och jagade vi är. Vilka offer för våra framgångar vi är. Men flyger vi i väg på ett möte hinner vi i alla fall ta oss tiden att checka in på sociala medier för att berätta att vi nu minsann springer omkring både hyperstressade och superviktiga på Arlanda.
Tur det så att alla vet.
När jag hade så extremt mycket att göra häromveckan reste jag mig från skrivbordet, gick ett varv för att räta ut ryggen och sjönk sedan ner framför en tv. Fotboll. Engelska andraligan. Brentford mot Barnsley.
Hallå! Där satt jag med världens längsta att göra-lista i 2×45 minuter plus paus. Trots att jag är totalt ointresserad av Brentford FC. För att inte tala som Barnsley FC.
Finns det någon som ens vet var Barnsley ligger?
Det fascinerande är att mina 2×45 minuter antingen visar A) att jag faktiskt inte var så upptagen eller B) att detta var mitt sätt att överleva stress.
Jag hörde om en vd på ett företag i kaos. Kunder hoppade av, ekonomichefen glömde betala in momsen och medarbetare gick i princip på led rakt in i väggen. Vd:n hanterade denna totala kris genom att låsa in sig på sitt kontor för att, eh, attestera fakturor. När situationen blev övermäktig började vd:n helt enkelt släcka små bränder.
Det är som att titta på Brentford–Barnsley.
För vd:n var det kanske överlevnadsinstinkten som kickade in. Eller ett sätt att känna sig duktig? Det som skiljer en chef från vanliga dödliga är att en chef ska leda en verksamhet. Chefen ska, kort sagt, bestämma var alla ska lägga sitt fokus. Och helst göra det på ett sympatiskt sätt för att överleva nästa personalfest.
För sanningen är väl att vi alla har fullt upp? Du, jag och chefen. Alltid. Tiden är trots allt totalt demokratisk. Oavsett om du fyller den med att gå ut med hunden, kolla på Brentford–Barnsley eller hålla tal i FN är allas timmar sextio minuter.
»Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen!«, skrev författaren Vilhelm Moberg.
Antingen väljer man därför att aktivt fylla sin tid efter priolistan på skrivbordet eller så fyller den sig själv med meningslösa fotbollsmatcher.
Kanske borde man planera in helig tid för att schemalägga sin övriga tid? Eller ska man inte alls göra det? För tänk om det meningslösa är själva livet?
Alla borde ibland titta på sig själv uppifrån för att fundera på om den man ser är den man vill se.
Författaren Vilhelm Moberg skrev för 56 år sedan romanen Din stund på jorden. I den tänker utvandraren Albert Carlsson tillbaka på sitt liv och sin bror Sigfrid som dog ung:
»Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!«
Det är bland det finaste som skrivits tycker jag.
Din stund på jorden. Min stund på jorden. Våra stunder på jorden.
En stor del av våra stunder arbetar vi. Ur det perspektivet är jobbet väldigt viktigt. Många trivs med sina jobb, andra gör varje dag saker de inte vill.
Allt medan stunderna på jorden tickar ner. Det tål att tänkas på.
Brentford vann för övrigt med 3-1.
Text: Ola Liljedahl
Illustration: Valero Doval
