Efter att i flera böcker och studier skrivit om främst arbetslivet – arbetet som religion och tomheten i våra jobb – är Roland Paulsen, docent i sociologi vid Lunds universitet, nu aktuell med boken Tänk om: en studie i oro. Här berättar han om…
…vad som driver ökningen av oro och ångest:
»Vi har ganska bra statistik vad gäller orosnivån hos människor sedan 1980-talet och man kan tydligt se att något har hänt. Huvudtesen i den här boken är att vi har utvecklat en oförmåga att leva med osäkerhet. Till stor del är denna oförmåga en konsekvens av teknologiska framsteg. Det är oöverträffat historiskt hur mycket som i dag kan mätas, och det finns exakta mått för hur jag har lyckats eller misslyckats inom alla livets sfärer, även naturliga saker som boende, sysselsättning, parbildning, sexualitet. En vanlig invändning mot att oron har ökat är att spädbarnsdödligheten är mindre, att färre dör
i somatisk sjukdom, att vi lever allt längre, och det stämmer att den typen av risk är mindre påtaglig i dag – däremot har risken att jag ska betraktas som mindre värd, i mina och andras ögon, ökat påtagligt. Till och med vårt inre, vilket är det jag ägnar mest plats i boken, har blivit en arena för optimering. Och där finns ingen ände på hur långt man kan gräva och hitta fel efter fel, vilket driver på oron.«
…var mest oro upplevs:
»Statistik från WHO om det psykiska måendet visar att det råder totalt omvända förhållanden, att höginkomstländerna har mycket större problem än låginkomstländerna. En tydlig sak är att i de mest ojämlika länderna så oroar sig de rikaste lika mycket för sin status som de fattigaste i de mest jämlika länderna.«
…ökad oro även kan kopplas till arbetslivet:
»Arbetslivet är, tvärtemot vad vi ofta får höra, mer och mer rationaliserat och ställer därför mindre krav på initiativförmåga, egen reflexion och vilja hos den anställda. Alltså tvärtemot det många kallar kunskapssamhället. Det finns undantag där egna initiativ och entreprenörskap är otroligt viktiga, men för majoriteten handlar det om att följa schemat och göra som någon annan har bestämt. Detta borde ju innebära att mycket av oron inför arbetet försvinner – du vet vad och hur du ska göra på jobbet – men osäkerheten har i stället kommit att handla om prestationen, och där kommer den omgivande ekonomiska osäkerheten in, att det finns en stigande oro för att åka ut om du inte presterar maximalt. Ibland kombinerat med en känsla av meningslöshet.«
»Den oro som allra oftast plågar oss är skambetingad, den handlar mer sällan om oro för klimatkrisen – utan om skam för egna statusen.«
… om politikens roll för den ökande oron i samhället:
»Som jag ser det har teknologin, som är modernitetens stora triumf, uppmuntrat till en rationalitet i allt fler livssfärer, där politiken kanske är den mest påtagliga. Och där har riskanalyser och avvärjande av risk blivit ett alltmer överordnat projekt – från vänster till höger. Från klimathot till kriminalitet. Men det som händer med politiken när man ställer en risk mot en annan, det är att diskussionen blir teknisk. Ta bara pandemin: ›Om vi inför den här åtgärden, vad riskerar vi då att rusa in i?‹ Inte ens inom epidemiologi, som ändå är en rätt utvecklad vetenskap, verkar det gå att komma till konsensus. När det handlar om riskhantering och att stilla oro och otrygghet så blir politiken fundamentalt konservativ. Så vad skulle alternativet vara? Jag skulle säga: vädja till längtan i stället. Längtan efter något bättre. De politiska reformer som betytt något har alltid handlat om att ta risker. Som en gång rösträtten till olika samhällsgrupper, den ansågs som ett jättestort risktagande, men det fanns ett tillräckligt stort etiskt egenvärde i allmän rösträtt. Så man tog risken. Motsvarande etiska idéer i dag vore sådant som att ›minska de globala utsläppen‹, eller ›se över vårt tillväxtsamhälle‹. Varje satsning där skulle innebära en risk i någon annan ände, men då fanns åtminstone en idé om en mindre destruktivt stressande vardag.«
… den egna forskningen inger någon oro:
»Ambitionen med Tänk om: en studie i oro har varit att fokusera på vad det är man oroar sig för, vilka katastrofer som far runt i huvudet. Och den oro som allra oftast plågar oss är skambetingad, den handlar mer sällan om oro för den globala uppvärmningen, covid-19 eller annat. Utan om skam för sin status. Jag intervjuar en rad människor i boken om deras malande tankar, och jag upplevde samtalen som väldigt helande, faktiskt, att de i någon mån låste upp skammen kring hur man mår. Det gav mig lite hopp. För ett problem med oro, ångest och depression är att vi har en så abstrakt vokabulär. Bara ordet ›ångest‹ kan ju betyda allt från nervositet och sömnproblem till djupaste skräck.«
… vad han jobbar med nu
»Prestationsångest på jobbet! Hur det ser ut mellan olika grupperingar i samhället. Vi har ett representativt urval från Jobbhälsobarometern, där man har studerat exempelvis musiker och sådana där det verkligen krävs att du presterar maximalt varenda dag. Jag är inte klar med konklusionen ännu, men jag tror att man kan koppla detta till arbetslivet i stort, framför allt HR och hur man mäter och utvärderar prestation.«
Text: Niklas Wahllöf
Foto: Johanna Hanno
