Jag bor utanför London i en by. Det senaste halvåret har huspriserna där vi bor skjutit i höjden. Mäklarna kallar det för »the green space race«, hur folk plötsligt flyr storstaden i en vild jakt på mer grönska och utrymme.
Det hela hänger förstås ihop med att det moderna kontoret påstås ha dött under den stora pandemin 2020–2021. Företag och organisationer tvingades gå över till att arbeta på distans och därför har det skrivits spaltmeter om att inget någonsin kommer att bli som förr. Många människor känner att de kan flytta längre bort från sina arbetsplatser eftersom de inte kommer att gå tillbaka till dem på samma sätt. Visst kommer det att finnas kontor, men normen att hela arbetskraften nödvändigtvis ska ta sig till en specifik fysisk plats fem dagar i veckan kommer att försvinna.
Heter det i alla fall.
»Jag lägger 35 miljoner pund på kontorshyra varje år« konstaterade sir Martin Sorrell i somras. Han leder S4 Capital, ett brittiskt företag i reklambranschen. Och han fortsatte: »Jag skulle mycket hellre investera de pengarna i människor.«
Men att tekniken skulle döda kontoret har vi hört många gånger förr. Redan 1989 deklarerade den legendariska managementgurun Peter Drucker att det där att »pendla till ett kontor är helt obsolet«. Han visade sig ha fel.
Den gången i alla fall.
I slutet av 1980-talet pratade man om att tekniken skulle få oss att börja jobba hemifrån eftersom det helt enkelt var logiskt. Både chefer och anställda tjänade på det. De anställda slapp pendla och kunde välja att arbeta de timmar på dygnet som passade dem bäst. Företagsledningen kunde samtidigt spara på höga kontorskostnader och dessutom anställa folk som bodde längre bort. Det gjorde att det plötsligt blev möjligt att rekrytera från en mycket större grupp av talang.
Men framför allt har möjligheten att arbeta på distans nästan alltid lyfts fram som en möjlighet för kvinnor. Över nästan hela världen finns ett mönster där kvinnor halkar efter i karriären när de får barn. I Sverige visar forskning från IFAU att kvinnor och män tjänar ungefär lika mycket, är chefer ungefär lika mycket och tar ut ungefär samma antal sjukdagar – fram till det första barnets födelse.
Sedan händer något.
Över hela världen går kvinnor ofta över till att arbeta deltid när de får barn. Och problemet är att deltidsarbete bestraffas i de flesta organisationer. Den som går ner i tid förlorar inte bara pengarna, han eller hon förlorar även karriärmässigt. Detta innebär naturligtvis ett jättestort slöseri med framför allt kvinnors talang.
»Jag lägger 35 miljoner pund på kontorshyra varje år. Jag skulle mycket hellre investera de pengarna i människor.«
Den stora förhoppning som nu ställs till kontorets eventuella död 2020 är att det ska hjälpa kvinnor. Om arbete inte längre organiseras utifrån människors fysiska närvaro med fysiska rumpor på specifika stolar kommer distinktionen mellan heltid och deltid att luckras upp.
Detta kan i sin tur leda till att deltidsarbete inte längre bestraffas på samma sätt. Många kvinnor kommer då inte längre uppleva att de behöver gå ner i tid – eftersom de kommer kunna organisera sitt arbete runt familjelivet i högre grad.
Fast det beror på om de får chansen. De som arbetar i storstäder som London påstås vara de som har mest att vinna på kontorets död. Här kan din pendlingstid ofta vara över två timmar i varje ände. Det är mycket ny tid som du nu i stället kan lägga på familjen. I teorin i alla fall.
Många anställda vittnar nämligen om hur det bara tog deras arbetsgivare ett par veckor att börja lägga möten tidigare och tidigare. Man visste att folk var hemma och »tillgängliga« så varför inte ta det där extra Zoom-mötet redan klockan 07.30?
Men det finns andra mer positiva tecken. En fascinerande siffra i en ny brittisk undersökning visar att 48 procent av medarbetare med bakgrund i någon etnisk minoritet upplevde att kulturen på deras arbetsplatser hade blivit bättre när den blev helt digital. Vita brittiska medarbetare hade inte den upplevelsen på samma sätt.
Något verkar med andra ord ha varit allvarligt fel med inkluderingen på många fysiska kontor. Chockomställningen till att arbeta helt digitalt verkar ha haft potential att kasta om i gamla diskriminerande strukturer. Här behövs onekligen mer forskning.
»Chockomställningen till att arbeta helt digitalt verkar ha haft potential att kasta om i gamla diskriminerande strukturer.«
Mitt under pandemins första våg förra året pratade jag med den 87-åriga brittiska it-entreprenören Stephanie Shirley. Jag frågade henne om kontorets eventuella död 2020. Hon skrattade.
Till saken hör att Stephanie Shirley redan år 1964 startade ett företag helt baserat på distansarbete. På den här tiden fanns fortfarande många kvinnor i datorbranschen, men de började försvinna. Stephanie Shirleys affärsidé var att anställa enbart kvinnliga programmerare och ge dem möjligheten att just arbeta hemifrån. Eftersom i princip inga andra företag erbjöd något liknande lyckades Stephanie Shirley dra till sig oerhört kompetent personal.
När kunderna ringde satte många av programmerarna på en skiva i bakgrunden. På den fanns ett inspelat ljud av knattrande skrivmaskiner, därmed fick kunderna intrycket att de hade ringt till ett »riktigt kontor«. Dessutom hördes inte eventuella skrikande barn i bakgrunden. Så småningom kom detta företag att göra Stephanie Shirley oerhört rik. Men hon skrattade när jag frågade henne om distansarbete.
»Det handlar inte om teknik«, sa hon. »Vi byggde en kontorslös organisation enbart med hjälp av telefoner. Det handlar om människor och hur du organiserar arbetet. Alltid.«
Fotnot: Katrine Marçal är en svensk författare och journalist bosatt utanför London. För boken Det enda könet nominerades hon till Augustpriset och erhöll Dagens Nyheters kritikerpris Lagercrantzen. År 2015 släpptes den på engelska med titeln Who cooked Adam Smith’s dinner och har sedan dess publicerats på över 20 språk. Katrine är aktuell med boken Att uppfinna världen, som har hyllats stort.
Text: Katrine Marçal
Illustration: Valero Doval