Vi börjar med ett lagom bisarrt räkneexempel:
Det är fredag förmiddag och Sara Öhrvall har 15 551 dagar kvar att leva.
I ett mötesrum på SEB:s huvudkontor vid Kungsträdgården i Stockholm begraver hon händerna i ansiktet.
»Åh shit, det har jag inte tänkt på. Gud, vad hemskt«, säger hon.
Egentligen borde hon veta. Genom att förse applikationer med data om sitt hälsotillstånd, dna och sina vanor har hon räknat ut att hennes liv ska ta slut i maj 2063.
Experimentet beskrivs i hennes bok Ditt framtida jag, som utkom förra året.
»Att ha ett datum på när det ska ta slut, det är inte lätt. Jag har också fått veta att jag har stor sannolikhet att få diabetes och alzheimer, det är inte heller kul«, säger hon.
Det är ändå bättre att ha drygt 15 000 dagar kvar än 2 000, tillägger hon.
»Ingen vet ju med säkerhet, och analysmodellerna är ännu i sin linda, så man får ta det med en nypa salt. Men det är också en del av livet. Beroende på hur man är lagd så kan man träna in ett förhållningssätt till det.«
Samtidigt som hon i boken redogör för vad hon har mätt hos sig själv så handlar den om det stora experiment som människan just nu genomgår. Utan att riktigt veta var vi befinner oss eller vart vi är på väg låter vi oss mätas, analyseras och påverkas av algoritmer. Förutom att ge oss superkrafter – som ökad fysisk styrka, höjd koncentration, förbättrad syn och hörsel – får vi insikter som vi tidigare bara drömt om. Till exempel när vi ska dö.
Men för varje svar tekniken ger oss ställs nya frågor. Med sin bok vill Sara Öhrvall skapa en diskussion kring några av dessa.
»Vi befinner oss i en tid där vi börjar anamma ett antal teknikapplikationer, med fler på väg, som kommer att påverka oss som människor i hög utsträckning, utan att vi egentligen har en aktiv diskussion kring vad det innebär. Om man bara tittar på närhistorien som referens och var sociala medier har tagit oss, i förhållande till vad vi trodde när vi började lägga upp en glad liten gubbe på Facebook, så kan man konstatera att vi absolut inte hade de samtal vi borde ha haft från början«, säger hon.
»Vi hade nog inte kunnat förutspå allt, det går inte, men hade vi tänkt till några steg längre så hade vi kunnat föreställa oss de etiska frågeställningar som bubblar där borta vid horisonten. Jag tror ju att man tjänar på att ta dem så tidigt som möjligt«, säger hon.
»Att ha ett datum på när det ska ta slut, det är inte lätt. Jag har också fått veta att jag har stor sannolikhet att få diabetes…«
Ända sedan hon under uppväxten i Boden på 1970-talet kom i kontakt med de första hemdatorerna har Sara Öhrvall varit intresserad av teknik och framtidsfrågor. Hennes pappa, som var lärare och väldigt teknikintresserad, kom hem med en Vic20.
»Det är något med min generation, om man hör till de första som har fått testa de där hackiga datorerna och sitta och bygga små gubbar som vinkar och kan säga hej, då har man sett en värld som inte funnits tidigare öppna sig«, säger hon.
Hon har sedan dess fortsatt leva i takt med några av de viktigaste tekniksprången. Under 1990-talet arbetade hon på Volvo och introducerades för Memosystem, ett slags förlaga till e-post som gjorde det möjligt att skicka meddelanden till hela världen (»magi!«). När hon sedan flyttade till Stockholm landade hon rakt i dotcomyran och därefter fick hon möjlighet att flytta till San Francisco 2009.
»Så jag har haft tur att vara i miljöer där det händer väldigt mycket.«
När hon under studierna vid Umeå universitet skulle välja praktikplats hamnade hon på Toyota i Tokyo. Det må låta som ett extraordinärt val, men Sara Öhrvall ser det inte så.
Ur ett Bodenperspektiv är det inte mycket längre till Tokyo än till Stockholm.
»Du växer upp i en stad och där alla talar om för dig från första början att ›du ska härifrån‹. Så vart ska du? Om du måste ställa dig den frågan väldigt tidigt i ditt liv, då kanske inte Stockholm är det mest spännande alternativet. Jag ska ändå utvärdera hela världen.«
Kanske bidrog dessa förutsättningar till att forma hennes förmåga att hela tiden söka nya perspektiv. Hela karriären har kommit att tilldra sig i gränslandet mellan teknik och mänskliga behov.
När hon var på Volvo Personvagnar var uppdraget att förändra upplevelsen av en bil.
»Någon annan hade byggt den, men jag skulle försöka tänka till hur man kunde ändra något, justera något, för att ge den en annan känsla. Kan man få ett nytt beteende, nå en ny grupp av människor? Sådant är jag ganska bra på, att förstå vart människor är på väg, bara för att jag är så genuint intresserad av det. Jag söker hela tiden de här mönstren.«
»…de etiska frågeställningarna bubblar där borta vid horisonten. Jag tror man tjänar på att ta dem så tidigt som möjligt.«
Det skramlar till om bankens besöksporslin, som står uppdukat på bordet i mötesrummet, när hon lyfter en kopp och för den till munnen.
»Att förstå vart tekniken och människorna är på väg, den kombinatoriken har alltid fascinerat mig. Att få gå lite vid sidan om, det är det som har gjort att jag kan tillföra värde. Och jag tror att fler borde vara sådana. Det finns så otroligt många begåvade teknikmänniskor, men de skulle bli ännu bättre om det korsbefruktades med människor som har god förståelse för mänskliga behov, så att det möts.«
Hur har du fått dina medarbetare att tänka på det sättet?
»Man får jobba med de mötena, se till att de skapas. Det var redan bra på SEB, men vi har jobbat ännu mer med det, att de som jobbar med till exempel mobil utveckling, de som ska skapa den senaste appen eller webbgränssnittet för en bank är väldigt nära dem som jobbar med till exempel kundmötena, telefonbanken, de som har samtal med kunderna. Det är i dag ganska lätt, det går att göra jättefina analyser av alla kundsamtal som kommer in, för att förstå vad som egentligen är problemet.«
Det gäller att avdramatisera tekniken, menar hon.
»Förut behövde du gå till en webbyrå för att göra en webbsida, i dag kan alla bygga sin egen webbsida, det är som att bygga lego. Så blir det mer och mer. Och ju mer av tekniken som blir som att bygga lego, desto mer räcker det med att du är nyfiken och förstår grundlogiken för att ändå vara värdefull i skapandeprocessen. Och därigenom kan man göra väldigt stora förändringar i sin organisation, faktiskt. Då blir det inte teknik där borta och affär här«, säger Sara Öhrvall och måttar med armarna.
I San Francisco jobbade hon för Bonnier, och startade där upp mediejättens utvecklingslabb. Vid den tiden var Bonnier den tredje största magasinutgivaren i USA.
Apple hade nyligen lanserat sin första Iphone och teamet hade i uppgift att bygga teknik för den. Dessutom gick det rykten om Apples kommande stora lansering.
»Vi visste att Ipad var på väg. Vårt uppdrag var att flytta över magasinen till den. Det var en ganska bisarr uppgift, att bygga en plattform för en device som inte fanns. Men det gjorde vi! Samma dag som Ipad lanserades, den 3 april 2010, hade vi magasinet Popular Science på den. Därför var man så förtrollad, för det var en väldigt rolig tid.«
Embryot till hennes bok kan spåras tillbaka till hennes tid i San Fransisco. Där började hon se hur tekniken blev »mer intim«, hon såg de första chatbotprototyperna och hur tekniken började kommunicera och förstod att det skulle bli något väldigt »personligt och nära«.
»Att få gå lite vid sidan om, det är det som har gjort att jag kan tillföra värde. Och jag tror fler borde vara sådana. «
Tekniken kan göra oss till supermänniskor, men den kan också leda oss fel. Det finns gott om exempel på hur datastyrd rekrytering har blivit diskriminerande (vårdyrken rekommenderas till kvinnor, teknikjobb till män och så vidare) eftersom statistiken säger så. Det gäller inte bara rekrytering. När Apple Card lanserades i USA gavs högre krediter till män än till kvinnor, eftersom den baserades på gamla siffror.
»Det var någon som hade byggt en kreditanalysmotor utan att förstå hur olika kön möttes av olika resultat.«
Detta är en utveckling som vi måste förstå konsekvenserna av, menar hon.
»Om jag har ett antal sensorer på min kropp, som både fångar upp mitt fysiska och psykiska välmående och mina beteenden, det är klart att samhället, i form av vissa regleringar, kan ge mig ett visst skydd. Men eftersom de kommersiella aktörerna och andra kan locka till att ge godkännande utöver det, så måste individen också lära sig att förstå mer. Vad är det för data som jag ger ifrån mig? Och hur fungerar de här algoritmerna så att jag förstår hur de används? Det är språk man inte förstår. Och det här språket kommer att styra oss så hårt, så jag tror att individen behöver sätta sig in i det mer.«
Behöver vi alltså kunna programmeringens grunder för att framgångsrikt kunna jobba med HR?
Sara Öhrvall svarar blixtsnabbt.
»Absolut. Jag tror att alla måste lära sig grunderna i programmering och i data. Både i hur tekniken fungerar och hur man analyserar data. AT&T i USA, som har 177 000 anställda, har sagt att alla måste kunna data science. Alla, inklusive receptionisten. För annars har de inget språk. Det tycker jag var ett fint sätt att säga det.«
Men först och främst behöver arbetsgivarna ta ställning till vad som är dess moraliska och etiska hållning när det gäller användandet av data.
»Jag är övertygad om att det snabbt kommer bli en viktig företagsledningsfråga. Du kan läsa ett oändligt antal tidskrifter och rapporter som säger att data är det nya guldet eller oljan. Men man pratar opportunistiskt, inte så mycket om vem på företaget som ska säkra upp data. Du måste bygga in integriteten i själva datamodellen.«
Vad blir det nya normala när en människa kan förstärka sina kvaliteter och talanger? Det är en utmanande fråga för samhället, inte bara för HR-chefen, konstaterar Sara Öhrvall.
»Till en början blir det nog fysiskt, att du kommer att ha arbetsplatser som har så fysiskt tunga miljöer att det är tvingande att bära en skyddsdräkt, men att skyddsdräkten ger en förstärkning av dina muskler. Den är inte så etiskt problematisk, egentligen. Det är ett verktyg för att arbeta. Men sedan är kanske inte steget så långt till en hjälm som hjälper dig att fokusera, så att du inte gör fel. Då är steget inte så långt till sensorer på läkare som kan upptäcka om de är på väg att tappa koncentration, för då begår de misstag. Därefter blir steget inte så långt för att… ja, var drar du då gränsen?«
Text: Fredrik Emdén
Foto: Karl Nordlund
