1921 var ett händelserikt år, minst sagt. Till valet i september gällde för första gången kvinnlig rösträtt för riksdagens båda kammare. Fem kvinnopolitiska pionjärer rörde sig nu från demokratisk dröm till gryende verklighet: det behövdes träning för det nya medborgarskapet, en plats där kvinnor kunde gå kurser i historia, filosofi och samhällskunskap, lära sig hur demokratin fungerade och hur man kunde engagera sig i politiken.
Och snart var man klar över såväl formerna som platsen där man skulle träffas:
i den lilla byn Fogelstad i Julita socken, i Södermanland, kom Kvinnliga medborgarskolan att grundas.
En av de drivande, Elisabeth Tamm, hade blivit invald i Riksdagens andra kammare. Hon bodde på godset Fogelstad och upplät inspektorsbostaden från 1860-talet till verksamheten. Som rektor, och fast boende, plockades Honorine Hermelin, pedagog från Anna Sandströms högre lärarinneseminarium, in. Den kända skribenten, författaren och tidiga feministen Elin Wägner liksom kvinnoläkaren och föreläsaren Ada Nilsson hörde också till de fem. Och så, inte minst, »Kerstin den första«, Kerstin Hesselgren. Hon var första kvinnan i Sveriges Riksdags första kammare, landets första bostadsinspektör, skolköksinspektör och yrkesinspektör. Och, om inte först så i alla fall en mycket tidig kvinnlig part i det framväxande NF, Nationernas förbund, sedermera FN.
Men just detta år, 1921, startade Kerstin Hesselgren också, här i Fogelstad, Föreningen för socialarbetare inom industri- och affärsliv. Det som i dag heter Sveriges HR Förening.
»Man kan väl säga att 30 personer på en kurs inte kan förändra världen, men faktum är att Fogelstadkvinnorna gjorde just det. För de gav sig ut sedan, de blev riksdagskvinnor, kommunfullmäktige, chefredaktörer, alla möjliga positioner«, säger Tjia Torpe som själv har en minst sagt rik demokratisk historia innehållande bland annat posten som skol- och kulturborgarråd i Stockholm.
Tjia Torpe är ordförande i Insamlingsstiftelsen Fogelstad som driver Lilla Ulfåsa, vilket är husets namn efter att Honorine Hermelin en gång ville hylla sitt uppväxtgods Ulfåsa i Östergötland. Nu står Tjia Torpe och pekar ut såväl gamla detaljer i det osedvanligt vackra två- och en halvvåningshuset som framtiden. Insamlingsstiftelsen lyckades efter många om och men köpa det sedan Kvinnliga medborgarskolan upphörde 1954, varefter huset har fungerat som privatbostad.
»Här ska åsikter och insikter mötas fysiskt, här ska man kunna bli osams på kvällen men mötas till frukost och fortsätta att prata.«
I dag, exakt 100 år sedan starten, sjuder här av liv igen. I stor utsträckning samma liv.
»Ambitionen är att precis som i den tidigdemokratiska andan här ordna seminarier, kurser, diskussioner och föredrag. Men kanske framför allt dra i gång en folkhögskola igen«, säger Tjia Torpe.
»På den tiden ville de ju att kvinnor från olika klasser skulle mötas här. I de många demokratiska rollspelen, till exempel låtsaskommunen ›Kom te måtta‹, kunde arbetarkvinnor utses till chefer och överklasskvinnor till arbetare, och så skiftade man roller sedan. Allt för att lära sig se olika perspektiv. I dag är det andra skillnader som behöver mötas i det här huset, det kan vara etniska grupper, det kan vara funktionsnedsatta eller personer med olika sexuella läggningar – huvudsaken är att det som de skrev här för 100 år sedan går att rakt av ta fasta på i dag: att riva murarna som alla sitter bakom och aldrig möts.«
Vi går genom byggnaden, tittar in i det stora köket där kursdeltagarnas händer – i bildningsidealet »för handen, för hjärtat och för hjärnan« – gavs näring för länge sedan. Vi knackar i de gamla vackra kakelugnar som tronar i samtliga byggnadens 15 rum som givits namn efter pionjärerna och som snart ska värma upp övernattande kurs- eller seminariedeltagare.
»Här ska åsikter och insikter mötas fysiskt«, säger Tjia Torpe, »här ska man kunna bli osams på kvällen men mötas till frukost och fortsätta prata. I dag är det annars så lätt att fastna i olikheterna, man stänger av Zoom när man är klar och så stannar man i sin hörna. Man letar efter konflikten, olikheterna, hela tiden. Men vill någon bygga det här landet?«
»Här ska åsikter och insikter mötas fysiskt, här ska man kunna bli osams på kvällen men mötas till frukost och fortsätta att prata.«
»Fogelstadkvinnorna kallade det här ›Andens badställe‹ och det ska vi anamma. För man måste också kunna bara vara här ett tag, att låta det vara lite fridfullt«, säger hon när vi från den översta våningen tittar ut över Julitas böljande fält och ekhagar.
Vi går över den lilla vägen som löper genom byn till det som för länge sedan var ett mejeri. På övervåningen anordnades återkommande fester när det begav sig, ett viktigt inslag i Kvinnliga medborgarskolan liksom för övrigt gymnastik och idrott, utflykter, vandringar och trädgårdsarbete. Handen, hjärtat och hjärnan återigen. I husets nedervåning ryms en rik utställning över det gamla demokratiexperimentet. Här finns massor av stort exponerade foton och tillhörande biografier på inte minst de fem grundarna, men även kända föreläsare som kom och gick under de 30 aktiva åren. Här finns bevarade exemplar av den politisk-kulturella veckotidningen Tidevarvet för vilken Ada Nilsson var ansvarig utgivare och Kerstin Hesselgren och Elin Wägner (även chefredaktör) hörde till skribentkåren, bland många andra.
Här i utställningen står också, med stora bokstäver, de bevingade orden från Kvinnliga medborgarskolans barndom: Rösträtten är bara en pappersreform som öppnade en dörr. Ingenting sker förrän man fattar mod att gå igenom dörren.
»De visste att inte ta demokratin för självklar«, säger Tjia Torpe. »Fogelstad var ett viktigt ställe för att lära sig om demokrati, makt, maktlöshet och medborgerlig bildning. Och det ska bli ett viktigt ställe igen!«
Text: Niklas Wahllöf
Foto: Peter Cederling
