Sabina Rasiwala Hägglund sitter på sin balkong i Sickla strand och ser riktigt avslappnad ut på Zoomskärmen. Sveriges Televisions kommunikationsdirektör och HR-chef medger dock att hon är trött efter detta konstiga år med tusen nya frågor och inga tidigare prövade lösningar:
»Framför allt innan semestern blev det många samtal, man vill ju inte att folk ska ragla in i ledigheten«, säger Sabina Rasiwala Hägglund som ser det som en välsignelse att det inte blev någon traditionell Almedalsvecka i år, normalt en rejält svettig arbetstopp mitt i sommaren.
Hon är kombinerad kommunikationsdirektör och HR-chef på Sveriges största medieföretag. Sabina kom från marknadsföringssidan, närmast Microsoft, när hon för åtta år sedan klev in i det välexponerade huset på Oxenstiernsgatan i Stockholm. Efter fyra år med marknads- och kommunikationsfrågor på sitt bord – »i ett medieföretag är ju ändå allt kommunikation« – slogs enheterna ihop med HR. Samma ansikte utåt för ännu en verksamhet, alltså. Dessutom klev Sabina Rasiwala Hägglund inte bara in i ett välkänt hus, hon klev in i det mest påpassade företaget i Sverige: respekterat och med hög förväntan, samtidigt ständigt misstänkliggjort för att ha en dold agenda.
»Jag tror att de flesta som kliver in på SVT i den här typen av roll får en chock över hur exponerad man är. Det tar ett halvår innan man har landat, speciellt på kommunikationssidan. Man kan ha en aning, men förstår inte hur det är förrän man har varit med om några drev.«
»HR, ekonomi och teknik jobbar nära tillsammans i den här omställningen. Vi frigör resurser i det befintliga för att bygga det nya.«
»Ordet ›kriskommunikation‹ får en annan betydelse på SVT«, fortsätter hon. »Det som hos andra är en kris är pågående vardag hos oss. Vi måste förklara oss hela tiden – vad vi har gjort och varför, hur vi tänkte. Men det ska vi också, det ligger i uppdragets natur: vi tillhör alla, vi är för alla.«
Hon pekar på det speciella med ett företag vars vikt för samhället är så enorm. Den vetskapen i väggarna gör att sådant som HR-frågor kanske inte alltid har varit den mest prioriterade frågan. Typiskt för medieföretag – men inte längre för SVT.
»I företag som är så syftesdrivna, där det finns ett sådant ›brinn‹, så måste man lägga extra krut på att få uppmärksamhet och förståelse för rena bolagsstyrningsfrågor. Men nu är de viktigaste delarna i HR, som ledarskap och kompetensförsörjning, en del av företagsstrategin. Det är en mycket mer levande diskussion nu«, säger hon med ena ögonbrynet subtilt höjt.
Över 170 olika yrken är representerade på SVT. Sabina Rasiwala Hägglund har drivit kompetensförsörjningsfrågorna, inklusive employer branding, hårt.
»Världen vi lever i nu, det vet alla, är så snabbrörlig att om inte vi är tydliga med vilka kompetenser vi behöver i framtiden, och delar den insikten med våra medarbetare, då förlorar vi allihop. Kompetensplaneringen är jätteviktigt för oss.«
»Det är som ett samspel, det viktiga är att vi rör oss i det tillsammans. HR, ekonomi och teknik arbetar nära tillsammans i den här omställningen. Vi frigör resurser i det befintliga, för att bygga det nya, utan att tappa i kvalitet. Den transformationen, där automatisering är en viktig del, ger mig massor av inspiration och kraft.«
Hur mår personalen på SVT?
»Det skiftar förstås, men vi trodde att pandemin skulle ha slagit hårdare på energin. Det har ju varit en kamp att varje dag få ut nyheter, kunskap om vad som hände med det här konstiga, okända ›corona‹. Men tack vare just den betydelse som SVT har så har också arbetsglädjen varit stor. Så enligt interna mätningar mår våra medarbetare bra – men de är trötta nu och det måste vi ta på allvar.«
Du är också personal…
»När man befinner sig i intensiva skeenden i långa perioder, som exempelvis under metoo, och man är i ständigt medialt fokus då blir man trött. Men jag känner stöd från mina medarbetare och vet att om jag kommer till en punkt när jag inte orkar mer – jag har inte varit där än – då kan jag gå hem och sova och jag vet vem som tar över, och att den gör det minst lika bra som jag. Sedan kan man hamna i särskilt pressade situationer. Då handlar kommunikation i än högre grad än vanligt om vad man inte säger.«
Kräver din roll på SVT en retorisk talang?
»Jag kommer i alla fall från ett hem där språk alltid har varit viktigt och där man alltid har fått argumentera. Jag har fyra syskon och har fått lära mig att paketera mitt budskap snabbt. Men jag är också en skrivande person, och jag tror att tonaliteten är så viktig, i såväl kommunikation som HR. Hur man säger saker. Det är egentligen pedagogik och det är väldigt roligt.«
»Ibland kan jag tycka att HR-världen beskriver samma sak på för många olika sätt. Det viktiga är ju att verksamheten förstår…«
Språket är något hon har reagerat på när hon har trängt in i HR-världen: svårgenomträngliga ord som bara HR svänger sig med. Buzzwords, på ren engelska.
»Ibland kan jag tycka att HR-världen beskriver samma sak på för många olika sätt«, säger hon. »Det viktigaste är ju att verksamheten förstår vad det handlar om. Alla pratar till exempel om förändring och förändringsledning – vad är det? Handlar det inte om förbättring, är inte det ett bättre ord? Och aruba, vad är det? En ö i Västindien? Ska man nå ut i en organisation där språket är så centralt som på SVT, då måste man ta sig en funderare på det här med buzzwords. Och oftare göra saker, låta dem bli självklara på så sätt.«
Vi har tidigare varit inne på frågan om hur påpassat SVT är. Mångfaldssituationen i public service-företaget – utåt som inåt – dyker med ojämna mellanrum upp, inte minst i andra medier. Hur tänker hon kring det?
»Jag tror att det finns en gammal skuld, många upplever att det inte har hänt tillräckligt mycket, tillräckligt snabbt. Den skulden försöker vi beta av. Där har du också det här med att bara börja göra saker och inte lägga tid på långa strategiska planer.«
Och vad betyder det? Jo, sedan ett år tillbaka skaffar sig SVT en tydlig bild över hur det ligger till, berättar hon. Mätningar görs kring sådant som medarbetarnas upplevda inkludering: »Lyssnar man till mig, tas min kompetens tillvara, tas jag i anspråk på ett relevant sätt?« Man tittar också på rekryteringar, genomlyser hundra pågående ansökningar och reder ut varför en blev vald och en annan bortvald.
»Det första resultatet i inkluderingsmätningen visade att kvinnor fortfarande inte känner sig lika inkluderade som män. Då är vi ändå ett företag med fler kvinnliga chefer än manliga. Och vi ser att de med annat modersmål än svenska upplever samma sak. Men vi har nu massor av information och det viktigaste vi kan göra med den är sätta i gång ett samtal. Förbättringen sker i dialogen.«
»Trots att det fnns fler kvinnliga chefer på SVT känner sig inte kvinnorna lika inkluderade som männen på företaget.«
»Sedan har 19 lokalredaktioner gjort undersökningar kring demografi: ›Hur ser det ut här utanför Falun, eller i Skellefteå?‹ Det ger oss kunskapen om vad vi behöver berätta för människor just där.«
Sabina Rasiwala Hägglund står själv stadigt i två skilda kulturer och känner ett jättestort ansvar för det här, som hon uttrycker det.
»Jag har arbetat i många olika företag och har i vissa fått kämpa hårdare än i andra, framför allt för att få komma på intervju – men jag har aldrig haft ansvaret för det. Nu har jag det, och nu ska inte unga med annan bakgrund komma in och känna ›jag måste bita ihop och jobba hårdare än alla andra för att bedömas på samma sätt‹.«
»Men det är en process, som på alla företag, det går inte över en natt. Många har nog sett det viktiga i de etniska frågorna, men det roliga nu är att en efter en i ledningen har klivit på tåget. Och det är otroligt tillfredsställande.«
Resa kan man ju också hävda att Sabina Rasiwala Hägglund har gjort. Hon växte upp i Kungsör, i en lärarfamilj, och levde i två kulturer, den indiska och den svenska. Eller egentligen tre kulturer:
»Det var också en kyrklig miljö, berättar hon. Lågmält religiös, men ändå. Jag tror att den har gett mig en trygghet såväl som ett etiskt, moraliskt patos.«
Från början, i 20-årsåldern, ville hon bli präst eller journalist. Ingetdera blev det.
»Men jag kan tycka att jag får utlopp för båda nu, utan att dra för långtgående jämförelser. Att både lyssna och berätta. Det journalistiska uppdraget kräver ju att man också måste vara i det fula, och jag tyckte mer om att paketera, begripliggöra, så kommunikation passade bättre. Sedan kan jag faktiskt känna en ömhet för människan… Hur vi kan trassla till det för oss, hur vissa kan ta sig ur det och andra inte. Och att få jobba med frågor kring att det ska vara schyst, rättvist, att alla ska få utrymme att växa, det är fantastiskt.«
»Nu är den stafettpinnen hos mig. Och jag tänker inte släppa den«, säger Sabina Rasiwala Hägglund.
»Jag kan känna en ömhet för människan… Hur vi kan trassla till det för oss, hur vissa kan ta sig ur det och andra inte.
Text: Niklas Wahllöf
Foto: Karl Nordlund
