I rättvisans tjänst

Engagemanget för en jämställd arbetsmarknad kom överrumplande, på ett sätt. Amanda Lundeteg satt i skolbänken vid Uppsala universitet där hon studerade ekonomi när hon insåg att trots att hon befann sig i en klass med lika många kvinnor som män var det de sistnämnda som märktes. 

»Det var killarna som med självklarhet pratade rätt ut på lektionerna och höll de spontana talen på studentmiddagarna. Litteraturen vi läste var skriven av män och föreläsarna var män, men mest tydligt blev det när vi diskuterade fiktiva ›case‹, som alltid beskrevs med en ›han‹.«

Insikten drabbade henne. 

»Redan där, bland unga studenter, är det inte jämställt. Jag tänkte att om det är så här nu, och de som sitter runt mig är framtidens chefer, då kommer det att vara så länge till. Jag kapitulerade fullständigt för att ojämställdhet finns på riktigt.«

Inte långt senare såg Amanda Lunde­teg en affisch med en provocerande rubrik: »100 börs­bolag som tycker att den bästa kvinnorörelsen är den i sängen.« Bakom kampanjen låg stiftelsen Allbright som arbetar för jämställdhet och diversifiering i näringslivet. Djärvheten, kartläggningen, tonaliteten – Amanda Lundeteg var fångad. Hon kontaktade Allbright och bad om att få praktisera hos dem: »Jag kan göra vad som helst!« Det var så det började. Som praktikant i den då lilla organisationen fick hon stora friheter som hon gjorde något av: intervjuade såväl jämställdhetsprofiler som forskare, introducerade en volontärsatsning och såg till att ta större plats på sociala medier. När vd:n ett år senare bestämde sig för att gå vidare valde man att ge Amanda Lundeteg vd-jobbet. I dag, nio år senare, har hon fått stiftelsen att växa från en anställd till åtta och ett tiotal volontärer, gått från att enbart fokusera på kön till att se över flera diskrimineringsområden och startat kontor i Tyskland. Men framför allt har hon sett till att frågan om jämställdhet och mångfald alltid är på bordet i samhällsdebatten. Något som lyftes fram i motiveringen när Sveriges HR Förening tilldelade henne årets Kerstin Hesselgren-pris.

»Jag visste inte så mycket om ­Kerstin Hesselgren, vilket säger ­något om hur dålig koll jag, och säkert andra med mig, har på kvinnor i historien. Nu vet jag vilken pionjär hon var i att verka för jämställdhetspolitiska frågor. Det är ju i hennes anda vi jobbar!« 

Vi har mötts en tidig förmiddag i Amanda Lundetegs lägenhet på Södermalm i Stockholm. Hon är föräldra­ledig med sin andra son men har redan hunnit med en radiointervju på morgonen i samband med priset. Nu står hon och borstar tänderna med sin bebis på ena höften och berättar att hon egentligen inte alls jobbar under den här föräldra­ledigheten, till skillnad från förra. 

»Då var jag i gång nästan direkt, men upptäckte att jag ofta blev irriterad på min son, att han inte somnade när jag hade ett viktigt möte. Nu har jag satt i stort sett allt på paus, det har varit så bra«, säger hon. 

Nästan ett decennium efter hennes kapitulation inför ojämställdhetens faktum har lågan knappast slutat brinna.

»Jag känner mig väldigt positiv. I andra perioder drivs jag mer av ilska och otålighet för att det inte går fortare framåt. Jag är fru­strerad på den konservativa feminism som vuxit fram de senaste åren – att kvinnor ska göra det traditionellt kvinnliga. Det är inte hållbart att vi ska få ut kvinnor i arbetslivet samtidigt som de ska ta huvudansvar för hem och barn. Då är det ju bättre att försöka få män att göra mer av det traditionellt kvinnliga.«

»Det värsta vd:ar vet är att bli uthängda, särskilt börsbolag är måna om god publicitet. Så det är ett effektivt sätt att få dem att tänka till.«

AllBright arbetar bland annat med att kartlägga hur jämställda svenska börsbolag är genom att dela in dem i listor. På röda listan hamnar de som helt saknar kvinnor i ledningsgruppen. Bolag på den gula listan har kvinnor i ledningen men når inte fram till en jämn könsfördelning, medan de på gröna listan gör det. Varje rapport som släpps blir en nagel i ögat för många.

»Det värsta vd:ar vet är att bli uthängda, särskilt börsbolag är måna om god publicitet. Så det är ett effektivt sätt att få dem att tänka till. Ibland blir vi utskällda, ibland skäms de verkligen och så finns det de som vill bjuda ut oss på lunch för att försöka förklara sig ur situationen.«

Enligt Allbrights senaste rapport, som släpptes i november, är en femtedel av Sveriges börsbolag på röda listan och tre av fem på den gula. Andelen kvinnor i ledningsgrupper har ökat från 14 till 27 procent under de år som Allbright funnits. 

»I fjol blev vi bekymrade då andelen börsbolag som inte har en enda kvinna i ledningsgruppen ökade för första gången på åtta år. Därför blev vi nu positivt överraskade av att affärskvinnor trotsar pandemin och tar mer plats i både ledningsgrupper och styrelser.«

I ledningsgrupper brukar andelen kvinnor öka ungefär en procentenhet per år, berättar Amanda Lundeteg, men i rapporten, som gjordes mellan april och juni i år, har andelen ökat med 2 procentenheter. 

»Det låter futtigt, men det är en ovanligt stor ökning. Styrelserna har stått stilla tre år i rad, att de nu ökar lite i andelen kvinnor kan bero på att Nasdaq Stockholm gjort den största jämställdhetssatsningen någonsin. Bland annat genom att erbjuda alla börsbolag utbildning i samarbete med oss på Allbright. «

 Varför så viktigt med en jämställd ledning?

»Framför allt för att ingen ska diskrimineras. Vi har ett näringsliv som präglas av vänskapsrekryteringar och att män anställer män som är som dem själva. Kvinnor rekryterar förvisso också fler män, men de anställer åtminstone inom spannet för jämn könsfördelning (60/40). Kompetenta kvinnor får stå tillbaka för män som befordras på grunder som inte handlar om meriter. Det är alltså inte bara en förlust för individen utan också för företagen och samhället för att man slösar på såväl utbildning som kompetens.«

Så vad är nyckeln till förändring? Att lita på att medvetenheten löser sig med att nya generationer tar över är det inte, poängterar hon. 

»Studier visar att både unga kvinnor och män bedömer chefskvinnor hårdare. Vi pratar alltså om personer som är på väg ut i arbetslivet. Lägg därtill den konservativa feminism som råder, så är den största faran att tro att de unga ska lösa det.«

Däremot har Allbright sett att ­företag agerar när de hamnar i skottgluggen och känner press. 

»När kvoteringshotet fanns ökade andelen kvinnor i styrelserna någon procentenhet varje år. Men när hotet försvann slutade det att öka.« 

Kvoteringskrav är dock något Allbright aldrig trott på, tills nu.

»Vi har alltid hoppats på att före­tagen ska klara det själva, men om näringslivet fortsätter stå och stampa på den här nivån kanske vi behöver ändra vår hållning i den frågan.«

»Vi har ett näringsliv som präglas mycket av vänskapsrekryteringar och att män anställer män som är som dem själva eller yngre.«

Amanda Lundeteg vaggar sitt lilla knyte till sömns medan hon berättar att föräldraledigheten gett henne perspektiv. Fått henne att upptäcka mer hur hennes engagemang för mångfald och jämställdhet också bottnar i den jämtländska uppväxten som adopterad från Sri Lanka.

»Jag växte upp som brun i en helvit kontext. Det var bara vita familjer, vita skolklasser, vita lärare – alla rum var vita. Jag kände att jag inte tillhörde normen, men tillät mig inte att erkänna det. Jag tryckte bort alla känslor. Därför fick jag nog ett lite hårdare skal.«

För att sätta ord på sina upplevelser har hon gått i terapi i tio år. 

»Det har varit smärtsamt, men samtidigt skönt. Jag har insett att det inte handlar om mig, utan det är strukturella problem.« 

Insikterna har hon tagit med sig till Allbright.

»I början fokuserade vi på kön, meritokrati och näringsliv. I dag jobbar vi bredare, både när det gäller diskrimineringsgrunder och de ­sektorer vi försöker påverka som
nu även inkluderar akademin och idrotten.« 

Målet är att stiftelsen en dag ska kunna lägga ner, för att den inte behövs längre. 

»Tittar man på utvecklingstakten kommer det att ta ett bra tag till, inte förrän år 2040 kan vi ha jämställda ledningar i börsbolag. Själv känner jag mig inte alls klar, jag är snarare jättetaggad. Men först ska jag vara föräldraledig.«  

Text: Elin Liljero ERiksson
Foto: Mikael Sjöberg