Jag är en total fejk.« Så uttalade sig nyligen den minst sagt hyllade Seinfeld- och Curb Your Enthu-siasm-skaparen, komikern och skådespelaren, Larry David. Hans svenske kollega Henrik Schyffert har sagt samma sak: »Jag kan egentligen inget.« Precis som supermodeller brukar hävda: »Jag har alltid sett mig som ful, snart kommer andra att också se det.« Liksom den nya avdelningschefen om sin utnämning: »Jag råkade bara finnas där, jag har egentligen inte kompetensen.«
Den här typen av utfästelser kan tolkas som (och i vissa fall kanske också är) det som amerikanerna kallar »humble bragging«. Falsk blygsamhet. Man säger att »jag kan egentligen inte det här, det var bara tur, ett fel i systemet, snart blir jag avslöjad«. Men den som kallar sig bluff utåt säger ju också att: 1) ja, jag är väldigt framgångsrik, och 2) jag har inte behövt kämpa det minsta lilla för att nå hit.
Men, handen på hjärtat, har inte de flesta av oss tänkt, känt eller sagt något liknande? När vi landade den där tjänsten? Fick det där A-betyget. Lönepåslaget, lägenheten vi drömt om, den tjusiga partnern? Att, jo, ja, förvisso, men snart spricker nog bubblan.
Enligt forskningen borde cirka sju av tio som läste frågan här ovanför ha svarat »ja«.
»Uppskattningar visar att uppemot 70 procent bär på det som på andra sidan Atlanten benämns som ›Imposter phenomenon‹. Bedragarfenomenet.«
»Bluffsyndromet«, som det här kallas, är ett av den psykologiska forskningen nu erkänt fenomen. Uppskattningar visar alltså att uppemot 70 procent bär på det som på andra sidan Atlanten benämns som Imposter phenomenon. Bedragarfenomenet. Lite överallt går det omkring människor som känner sig ovärdiga framgång eller position och bara väntar på att denna, stor eller liten, ska ryckas ifrån dem, avslöjas. För man kan ju egentligen inte det som andra har fått för sig att man kan. Det var tur och tajmning att jag hamnade här och inte talang. Och snart kommer andra förstå det också.
Begreppet uppstod på 1970-talet. De två psykologiforskarna Pauline Clance och Suzanne Imes fann i en studie bland studenterna på en konstskola att dessa, trots över lag väldigt fina resultat, ofta upplevde sig själva som fejk, bluffar. Det var faktiskt en student som själv myntade orden: »Jag känner mig som en bluff här bland alla smarta elever.« När Pauline Clance och Suzanne Imes lite senare genomförde en studie bland 150 högpresterande kvinnor i yrkeslivet förstod de att det här med yttre framgång i karriären inte alls behövde betyda en känsla av inre framgång. Och att det var just kvinnor som aningen oftare än män bar på känslan att de av någon slump har slunkit igenom en maska i kompetensnätet, eller lurat sig till en position. Kanske är detta rent biologiskt betingat, att hos kvinnan finns i högre grad nedärvd den största skräcken av alla kring egen otillräcklighet: att inte lyckas ge sin avkomma mat och trygghet. Nu tycks inte männen ha det så hemskt mycket lättare med bluffsyndromet. Att lyckas nå av sig själv eller av omgivningen uppsatta mål – exempelvis i syfte att ordna trygghet åt just familjen – upplevs av många som ständigt på håret att det misslyckas.
Exakt varför det här ständiga tvivlet uppstår i så många människor med någon form av framgång eller nyvunnen position har man brottats med i decennier. Det finns massor av undersökningar, vetenskapliga studier och artiklar, och terapeuter och coacher som har jobbat med att lindra och i bästa fall hindra syndromet. Men alla åldrar, kön och kulturer tycks kunna härbärgera det. Och sedan Pauline Clances och Suzanne Imes dagar har listan på möjliga underliggande orsaker bara växt. I dag pekar man på att både en förväntan på prestation och framgång hemifrån under uppväxten och motsatsen, att ingen tror att du ska klara någonting här i livet, kan göda bluffsyndromet. Eller så kan det bero på att naturen har gjort dig till perfektionist, då ingen framgång riktigt duger, eller för att du blivit någon form av expert och varje okunskap du finner i dig själv blir ett bevis för att du egentligen inte alls kan något så bra. Eller så har du bara råkat bli en sådan som speglar dig i andra: där ser alla mer kompetenta ut och är därmed mer värda sin framgång.
Den mest gemensamma nämnaren för alla som går och väntar på att bubblan ska spricka verkar vara svårigheterna att ta till sig beröm. Övertygelsen om att den som uttalade berömmet antingen gjorde ett misstag, eller gav dig det i syfte att därigenom nå något annat. Manipulation alltså. För det måste väl vara något fel om någon tror att du har gjort bra ifrån dig. Andra tecken brukar vara:
Överdrivna förberedelser inför en uppgift, annars blir det katastrof.
Att inte alls försöka eftersom risken att misslyckas upplevs som alltför trolig.
Misstroende gentemot andra.
Effekten kan alltså bli avgörande för vilka beslut man tar i framför allt yrkeslivet, vad man över huvud taget vågar sig på. Och trots att bluffsyndrom i sig inte är en psykiatrisk diagnos kan följderna bli just en sådan. Forskare har sett att de med starkast grundmurade blufftankar lättare hamnar i generell ångest och/eller depression. Det har också visat sig att bluffsyndrommänniskor ofta jobbar hårdare, för att försöka ta igen de kunskaper som de ju egentligen inte besitter. Alternativt, eller i kombination, kan dessa kompensera sin dåliga tilltro till den egna förmågan genom att uppträda inställsamt gentemot sitt team eller chefen. Vilka åtgärderna än är så brukar resultaten vara desamma: paradoxala. Såväl ständigt överarbete som lismande förstärker bara känslan i en av att vara en bluff, och spiralen av inbillad otillräcklighet kan både befästas och till och med snabbare snurra nedåt.
»Forskare har sett att de med starkast grundmurade blufftankar lättare hamnar i generell ångest och/eller depression. Det har också visat sig att de ofta jobbar hårdare.«
Men är bluffsyndromet en konstant som man bara måste lära sig leva med? Inte alls. De flesta som lever med detta vet redan om det och försöken att mota bluffen i grind, antingen själv, med familj, vänner eller med hjälp av proffs (exempelvis en psykolog), brukar vara någorlunda framgångsrika direkt. Som så mycket annat handlar det om att ändra mindset, som det heter numera, och försöka se sin plats i tillvaron i ett annat ljus. Några punkter som ett antal amerikanska studier identifierar är:
Börja med att identifiera bluffsyndromet. Stämmer detta på dig?
Skilj på känsla och fakta. Är du verkligen inkompetent eller känner du bara det?
Lär dig sätta realistiska mål – och gläds när du uppnår ett.
När du tilldelats en position, styr bort från tankar om att du inte klarar den till »hur svårt kan det vara, egentligen?«.
Definiera vad som är framgång för dig. Jämför dig inte, och framför allt tävla inte, med andra.
Sätt gränser. Förbjud dig själv att arbeta över och att överdrivet förbereda dig inför en uppgift. Du har fått den för att du klarar av den med det du redan kan.
Och: tänk på att du verkligen inte är ensam. Sju av tio känner likadant. Ibland eller hela tiden. Exempelvis Larry David.
Text: Niklas Wahllöf
Illustration : Valero Doval