Jag träffar Anders Kompass på kafé Vetekatten i Stockholm. Efter intervjun ska han hasta vidare till Kungliga slottet och tala vid en årlig stipendieutdelning. Det ges till »unga ledare som visat prov på ett gott, värdebaserat ledarskap karaktäriserat av mod, omtanke och handlingskraft«, som kungens stiftelse Ungt Ledarskap uttrycker det. Vad stipendiet heter? Kompassrosen. Men nej, namnet är inte taget av den här intervjupersonens efternamn, fast en mer passande talare går inte att få. Hela Anders Kompass historia kantas ju av orden mod, omtanke och handlingskraft.
Anders Kompass är chef – eller vikarierande direktör – för just bildade Institutet för mänskliga rättigheter i Sverige, placerat i Lund. Här bygger Anders Kompass upp och sätter i gång organisationen, rekryteringsprocessen närmar sig nu finalen.
»Vi har fått fantastiskt bra sökande, främst seniora människor med olika erfarenheter från såväl central som lokal nivå i samhället, och dessutom med ett personligt engagemang, vilket är viktigt«, förklarar Anders Kompass till första klunken kaffe.
»Institut för mänskliga rättigheter finns över hela världen. Men väldigt få fungerar mer än som en trampolin för lojala byråkrater. Jag har följt debatten om huruvida Sverige behöver ett institut för mänskliga rättigheter och jag kan förstå både ja- och nej-sidan. Men vi har nu det här armlängds avståndet till regeringen och ska ta pulsen på hur människor i Sverige har det. För det finns brister i mänskliga rättigheter även här. Vem som får access till vården är bara en. Det kan jag själv berätta om hur svårt det var att komma in i systemet som just hemflyttad.«
Just hemflyttad, ja. Många har nog hört Anders Kompass namn i samband med någon konflikthärd i världen. Han har arbetat många år som chef för framför allt FN och svenska UD, och mestadels i Latinamerika. Bland annat som chef för UNDP i El Salvador, för FN:s kontor för mänskliga rättigheter i Colombia, detsamma i Mexiko, och han har varit chef över fältarbetet vid FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i Genève. Ambassadör i Guatemala och en rad roller på UD i Stockholm.
Ibland har konflikthärden varit Anders Kompass själv. Det är där modet kommer in. Han säger som det är. Detta resulterade i att han som Sveriges ambassadör var på vippen att kastas ut ur Guatemala 2019 efter att ha påtalat grunderna till den grasserande korruptionen i landet. Innan dess hade han lyckats göra sig till den colombianska arméns fiende nummer 1, före gerillan, när han där rapporterade om den reguljära arméns delaktighet i en massaker i en kyrka. Ännu större rabalder blev det 2015 när han i FN i Genève framförde rapporteringen om framför allt fransk personals sexuella övergrepp i Centralafrikanska republiken. Listan på hans uppdrag, och på sårade makthavare, kan göras längre. Hur blev ingenjörssonen – pappan byggde broar och vägar – en som i stället vigde sitt liv åt att bygga broar mellan människor?
»Vi ska ta pulsen på hur människor i Sverige har det. För det finns brister i mänskliga rättigheter även här.«
»I yngre tonåren i Halmstad blev jag av en slump engagerad i Kyrkans ungdomsförbund. Vi hade flyttat in till staden från landet där jag hade varit ett ensamt barn, och trivts med det. Väl i den här ungdomsgruppen i kyrkan märkte jag att jag trots min introverta bakgrund hade en gåva att skapa sammanhållning, hitta på aktiviteter, ge unga förtroende, gilla att se dem växa. Jag tyckte om att vara ledare, helt enkelt.«
Anders Kompass ville inte stanna i Halmstad. Så när det blev dags för gymnasium valde han helklassiska linjen på internatet Fjellstedtska skolan i Uppsala, som var förberedande för högre studier i teologi. För presumtiva präster, alltså. Anders Kompass hade inte den religiösa barlasten hemifrån, men han blev ledare även här, elevrådsordförande och grundare av en Amnestygrupp, bland annat. Han bokade föreläsare från universitetet i Uppsala – och där, under ett föredrag av då unge Peter Wallensten, i dag känd professor inom freds- och konfliktforskning, vaknade Anders Kompass intresse för utrikesfrågor.
»Jag tappade väl inte tron direkt, men jag ville ta en annan roll i världen. Så jag blev utbytesstudent i Guatemala, som Sverige knappt visste något om på den tiden. Ganska tidigt där frågade jag om jag kunde få vara volontär ute på landet i en indianby. Och där var jag i ett år. Jag lärde dem att sätta upp ett enkelt bokföringssystem, jag lärde kvinnorna att odla grönsaker, och två unga killar att köra bil så att de själva kunde investera i en pickup och transportera sina bananer till marknaden. Sådana saker.«
Redan här har Anders Kompass visat stor handlingskraft. Och det ska bara fortsätta. Ett helt liv. Har han en uttänkt filosofi?
»Jag märkte tidigt att jag i viss mån hade ett annat perspektiv till människor. Och det var tillit. Vi använde inte ordet på den tiden, men i efterhand ser jag att det är tillit det handlat om. Det finns säkert människor som tycker att jag är en odiplomatisk diplomat, men jag säger som det är och jag har alltid trott på hederlighet, en sanning. Ja, den kan irritera, den kan leda till konsekvenser, men också till respekt. För mig handlar det om att framföra ett budskap på ett rakt, sakligt sätt. Absolut inte tvekande, diplomatkolleger som visat osäkerhet tappar i respekt direkt.«
Men detta kräver väl en inre trygghet. Var kommer den ifrån, din gamla tro?
»Min tro går upp och ner. Det som snarare driver mig, och kanske ger en inre trygghet då, det är vetskapen att om jag sitter här och pratar med dig så har jag möjlighet att vara ett språkrör för andra människor. Och kanske åstadkomma den förändring jag önskar.
Jag kan berätta vad militärchefen i Colombia sa till mig. Vi hade stångats länge och till slut förklarade han att han hatade allt jag stod för men gav mig ändå en eloge: ›Du är en jävla macho, Anders, du står pall!‹ Det var det bästa betyg han kunde ge, att jag var macho. Men det har jag aldrig använt i en arbetsintervju, haha!«
»I kyrkan märkte jag att jag trots min introverta bakgrund hade en gåva att skapa sammanhållning.«
Anders Kompass hävdar blygsamt att han inte kan så mycket om ledarskap, men det är väl just det han har visat, i miljö efter miljö. När han nu ska bygga upp Institutet för mänskliga rättigheter i Sverige pekar han på det viktiga:
»Jag börjar inte med att säga att ›nu ska strukturen se ut så här‹, utan jag gör klart att vi är ett team som har ett brett, spännande mandat och en fantastisk möjlighet att forma det. Att locka fram hur spännande det är att vara med på den här resan. I framtiden får vi bygga organisationen utefter avdelningar, titlar och sådant. Jag tror det gör att man ser uppdraget som det viktiga här, inte vem just jag ska vara här.«
På vilket sätt har du upplevt motsatsen?
»Det sker ju hela tiden och överallt, jag har slutat förvånas över att så många ledare på alla nivåer kan utföra ett så dåligt ledarskap. Jag var på Kvalitetsmässan i Göteborg nyligen (för alla som arbetar med att utveckla de offentliga verksamheterna i Sverige) och jag mötte många på framför allt kommunnivå som inte står ut längre, inte kan jobba kvar. Det är rent fascinerande att se hur många organisationer det finns som inte satt upp schysta spelregler för sin personal, och sedan följer dem.«
Ett litet men talande exempel på Anders Kompass syn på medarbetarna, alla medarbetare, är de återkommande sammankomsterna han höll under åren som ambassadör i Guatemala. I residensets trädgård bjöds hela personalen (städaren, trädgårdsskötaren, vakterna, chaufförerna) in, till födelsedagar eller jullunch.
»En del hade jobbat där i 20 år och aldrig varit inne i trädgården. De hölls på sin plats och fick aldrig tillträde till något annat. Nu grät flera av dem, fattiga människor som ingen någonsin hade gjort något för. Jag berättar det här för att det illustrerar hur mycket ett erkännande kan vara värt, att bli synliggjord, lyssnad på. Och som ledare får man så mycket tillbaka.«
»Jag har alltid sagt att de två viktigaste positionerna på en ambassad är receptionisten och chauffören. De första kontaktytorna. De ska bemöta alla med samma respekt, men den respekten måste visas dem också. Då kommer resultaten. Och det blir roligt att jobba.«
Anders Kompass får något extra varmt i blicken när han kommer in på de där sammankomsterna i Guatemala City. Kanske också för att de i högsta grad inbegrep hans hustru, italienska Flaminia Minelli, som han mötte under ett uppdrag i Colombia där hon också var utsänd av FN. Nu har de varit gifta i 17 år.
»Hon är den perfekta värdinnan. När vi gifte oss i Italien hade vi en stor fest med massor av god mat, men hon åt inget för hon tog hand om gästerna hela tiden, såg till att alla hade det bra. Så jag har sagt att när vi firar 20 år ska vi ha en ny fest, och då ska hon bara få äta.«
Text: Niklas Wahllöf
Foto: Mikael Sjöberg