Adhd behöver inte vara ett hinder i yrkeslivet, vare sig för den som har diagnosen eller organisationen. Lotta Borg Skoglunds och Martina Nelsons nya bok, Adhd på jobbet, utgår från forskning och erbjuder strategier för hur personer med diagnosen kan nå sin fulla potential.
»Vår strävan är att lyfta fram att alla människor fungerar på olika sätt och att det finns en poäng med det«, säger Martina Nelson. »Men när människor med stor potential inte får rätt stöd och förståelse kan de inte använda sina förmågor på bästa sätt.«
»Vi träffar så många vuxna personer som berättar hur de försöker hantera sig själv och sin adhd för att hitta en balans i livet. De upplever ofta att de hamnar i ett läge där de arbetar alldeles för mycket och känner att de håller på att bli utbrända. Med rätt förståelse om vad adhd är så skulle personer som jobbar runt de här personerna – kolleger, arbetsledning och chefer – ha mycket att vinna om de förstod hur de kunde stötta en person med adhd. Då kan man förebygga många arbetsrelaterade konflikter, missförstånd och i förlängningen sjukskrivningar.«
»Vår strävan är att lyfta fram att alla människor fungerar på olika sätt och att det finns en poäng med det.«
Lotta är docent vid Uppsala universitet och överläkare i psykiatri. Det var när hon arbetade inom beroendevården på Maria Ungdom som hon såg att det fanns en tydlig koppling mellan ungdomars beroende och adhd.
»Många av dem vi träffar har haft ett ganska hattigt yrkesliv, vilket både är jobbigt för det egna självförtroendet och kostsamt för organisationen.«
Martina Nelson är legitimerad psykolog med inriktning mot neuropsykologi och utbildad i kognitiv beteendeterapi och dialektisk beteendeterapi. Hon föreläser om adhd/add och autism i arbetslivet, i relationer och belyser närståendes situation.
»I arbetslivet finns det en föreställning om att alla ska fungera på samma sätt, men så är inte fallet. Många vågar inte berätta vid anställningsintervjuer att de har en diagnos och det är sorgligt«, säger Martina.
Lotta Borg Skoglund fyller i:
»En chef vi intervjuade beskrev det bra: ›Jag kan inte hamna i ett läge där jag ska ta hand om någon annans psykiska ohälsa. Jag kan bli ganska provocerad när folk lägger sina problem i knäet på mig. Däremot kan jag bli imponerad när någon säger: Jag har de här utmaningarna, men med rätt stöd brukar jag fungera jättebra. Det är ett gemensamt ansvar.‹«
Text: Tommy Jeppsson
Foto: Eva Lindblad