För nästan tio år sedan gick det inte längre. Hanna Wiik satt på en topposition och hade aldrig sagt ett ord på jobbet om hur hon egentligen mådde. Men då lade kroppen av. Läkaren sjukskrev henne för utmattningsdepression och Hanna blev tvungen att berätta för sin chef.
»Jag hade alltid bitit ihop och tänkt att jag skulle klara det. Men då slutade jag fungera, kroppens organ lade av ett efter ett«, berättar hon.
Då var hon en högpresterande chef mitt i livet, med två små barn, och led av psykisk ohälsa i det tysta. Att Hanna hade drabbats redan som 12-åring hindrade henne inte från att hämta hem universitetstitlar, landa sitt första chefsjobb som 26-åring och fortsätta karriären i Regeringskansliets prestigefyllda korridorer. Det hade aldrig riktigt synts på henne att hon hade hjärtklappning av ångest eller mådde så dåligt att hon knappt orkade genom dagen.
»Det finns ett starkt tabu kring chefer och psykisk ohälsa. Jag tror att det finns många chefer som mår dåligt utan att våga berätta om det.«
Hon pratar om en press på att upprätthålla en bild av hur den perfekta chefen ska vara. Ouppnåelig och orubbligt stark. Den där personen av stål som löser problem, som presterar och klarar allt. I den bilden finns inget utrymme för psykisk ohälsa, något som länge har associerats med svaghet och som fortfarande kommer med ett socialt stigma. Hon har själv varit rädd och skämts. På ytan var hon den välmående karriärkvinnan, medan hennes närmaste familj fick märka av det som pågick i hennes inre. När det var som svårast klamrade hon sig fast vid uppgiften och statusen. Levde ett dubbelliv.
»Jag tror att det finns ett stort mörkertal. Vi har ett samhälle som är oförlåtande för människors psykiska ohälsa. Få chefer är öppna med att de mår dåligt och det beror förstås inte på att de drabbas mindre än resten av befolkningen.«
Tvärtom skenar de långa sjukskrivningarna bland chefer. I Sacos rapporter visar det sig att de flesta chefer har svårt att koppla bort tankarna på jobbet under sin fritid. För en tredjedel leder det till sömnproblem, som kan utvecklas till psykisk ohälsa. I en undersökning som företagshälsan Previa gjorde för ett par år sedan visade det sig att chefers frånvaro orsakad av psykisk ohälsa ökade tre gånger om mellan år 2014 och 2019. Hårdast drabbas kvinnor, som oftare är chefer i offentlig sektor och tampas med orimligt stora medarbetargrupper. Men även bland män är ökningen dramatisk.
Hög arbetsbelastning och ett gränslöst arbetsliv sätter press på dagens chefer. Tempot är högre än någonsin, jobbet svämmar över luncher och följer med hem. Då gäller det att själv kunna sätta gränser.
» Ska du överleva och vara en bra chef, så måste du delegera. Det gäller att rigga så att man är umbärlig. Skapa en struktur, ett arbetssätt där chefen inte måste vara med i alla beslut. Ett garanterat sätt att bli överbelastad är förstås när du själv inte släpper kontrollen, och allt går genom dig.«
Det var först när Hanna även blev fysiskt utbränd som hon lärde sig läxan. Efter att ha berättat för sin närmaste chef om utmattningsdiagnosen fick hon stöd för att ta den tid hon behövde. I stället för att stressa tillbaka till jobbet prioriterade hon hälsan.
»Jag fick börja en period av psykisk vård. Där ingick såväl alternativa behandlingsformer som samtalsterapi. Nu fick jag ord för det jag hade upplevt, jag hade inte vetat att det var depression och ångest.«
»Ska du överleva och vara en bra chef, så måste du delegera. Det gäller att rigga så att man är umbärlig.«
Det var många faktorer som samverkade. Där skvalpade en förlossningsdepression som hon inte riktigt återhämtat sig från, två små barn som krävde uppmärksamhet, en mångårig psykisk ohälsa som hon aldrig riktigt sett i vitögat – och ovanpå det en utmanande arbetssituation.
Vägen ut ur ohälsan handlade inte bara om att lära sig att delegera. Utan också om att säga nej. Att prioritera. Att boka in sociala aktiviteter som en strategi för att begränsa hur mycket utrymme jobbet får ta, liksom att planera in luft och ledigheter i kalendern. Och hon har fortsatt att arbeta som chef. Ett jobb som hon alltid har tyckt om.
»Jag är nog en ledartyp i grunden, orädd och så tycker jag att det är kul att få tuffa, smått omöjliga uppdrag. Att driva förändring gillar jag verkligen, liksom att bygga bra, välfungerande team omkring mig.«
Det har hunnit gå tio år sedan Hanna brände ut sig. Den psykiska ohälsan har hon lagt bakom sig. Men det har inte slutat vara tabu för chefer att må dåligt.
»Jag har inte sett en enda chef som vågat kliva fram och berätta om det. Då tänkte jag att det kan jag faktiskt göra. Jag har haft så mycket psykisk ohälsa i mitt liv.«
Så Hanna startade eget och skrev en bok om saken, Chefens dubbelliv: från psykisk ohälsa till hållbart ledarskap. Riktad inte bara till dem som själva drabbas, utan också till dem som är chefer över chefer, liksom till personer inom HR. Visst är det den självhjälpsbok hon själv skulle ha behövt med mängder av handfasta tips om hur man som chef sätter gränser och tar hjälp. Men också lärdomar från att ha varit chef över personer med psykisk ohälsa.
»Ofta är det frustrerande att försöka hjälpa en superpresterare som kanske inte är mottaglig för budskapet. Det känner jag igen hos mig själv. Hade inte läkaren stoppat mig, så hade jag varit på akuten inom några veckor. Man kör på och får extremt hög smärttröskel.«
»Det finns så många rädslor. Att man ska förlora jobbet, bli betraktad som svag, få en sämre förhandlingsposition.«
Ett knep är att hålla det enkelt. Berätta om det man ser och vad det är som gör att man är orolig för personen, för att påbörja en dialog. Själv tar hon hellre ett samtal för mycket än ett för lite. Det kan betyda mycket att visa att man bryr sig.
»Jag tror att vi måste bli mer öppna om hur vi mår. Det finns så många rädslor. Att man ska förlora jobbet, bli betraktad som svag, få en sämre förhandlingsposition i lönesamtal och att medarbetarna kommer att äta upp en.«
I stället borde vi prata om det, menar hon. Att vara chef är ett krävande jobb. Att samtidigt behöva vara tyst om att man tampas med psykisk ohälsa blir orimligt.
»Förväntningarna på hur en chef ska vara, och vad den ska klara av, är ofta orealistiska. Vi borde prata mer om vilka förväntningar vi har på chefer. I våra organisationer behöver vi fråga oss om det går att vara öppen med sin psykiska ohälsa eller inte.«
Hållbart ledarskap börjar i toppen, enligt Hanna Wiik. Om den högsta chefen inte visar att den har en hållbar inställning till arbetet, så kommer det svårligen att inträffa på andra nivåer i organisationen.
»Om man vet att chefen har semester och ser att den skickar mejl, då ser man ju att denne inte har någon balans mellan fritid och jobbet. Då spelar fina policyer ingen roll. Det måste finnas förebilder som visar att det går att göra skillnad.«
Utan hållbart ledarskap är det svårt att skapa en välmående arbetsplats. Hanna Wiik efterfrågar mer mänskliga arbetsplatser, även för chefer. Där alla känner att de kan vara mer öppna, att de kan be om och få hjälp. Arbetsplatser där chefer inte lever dubbelliv med perfekta fasader och hanteringstrategier för att klara av det som bubblar under ytan.
»Organisationer behöver ta ansvar för att visa vad ett hållbart ledarskap är. De måste hjälpa folk att sätta gränser, även de superpresterare som har svårt att släppa saker och att hitta en rimlig ambitionsnivå.«
Det skulle även göra arbetsplatser mer attraktiva, menar hon.
»Med hållbart ledarskap kommer fler människor att trivas på jobbet, om man kan vara öppen med vem man är och att det finns en inkluderande inställning. Det ger ett mervärde och gör en arbetsplats attraktiv.«
Text: Sofia Hallström
Foto: Karl Nordlund
