Är kvinnor mer benägna att utses till ledande befattningar i krissituationer? Det menade de brittiska forskarna Michelle Ryan och Alex Haslam som i början av 2000-talet myntade begreppet »glasklippan« för att beskriva hur kvinnor oftare än män befordras till otrygga ledarpositioner med högre risk att misslyckas. En chans att spräcka det välbekanta glastaket – men till priset av uppenbara svårigheter och risk för ett högt fall.
»Begreppet glasklippan myntades av forskare som observerade att kvinnor ofta tillsätts på höga poster vid kris eller dåliga tider, när det finns stora risker kopplat till ledarskapet. Dels krävs mycket för att rädda situationen, dels är risken stor att man får skulden om situationen förvärras«, säger Karin Hellerstedt, biträdande professor vid Jönköping International Business School, som intresserat sig för frågan.
Krisen kan vara intern och/eller extern. De senaste årens osäkra världsläge med pandemi, energikris och krig har aktualiserat fenomenet. Inte minst inom politiken finns flera exempel som stöder tesen, som Nyamko Sabuni som tog över ett Liberalerna med vikande opinionssiffror. Eller Storbritanniens triad av kvinnliga premiärministrar, samtliga utsedda under turbulenta former – från Margaret Thatcher till
Teresa May och Liz Truss.
»Vi vet att kvinnor i ledande positioner hålls mer ansvariga och utvärderas mer kritiskt. De måste ofta överprestera.«
Men varför vill organisationer satsa på kvinnor just i tider av kris? För att hitta en villig syndabock?
Det är en del av kritiken som riktas mot fenomenet. Sett i relation till vad vi övrigt vet om ledarskap och hur det värderas finns viss bäring för det antagandet, konstaterar Karin Hellerstedt.
»Rent generellt vet vi att kvinnor i ledande positioner hålls mer ansvariga och utvärderas mer kritiskt. De måste ofta överprestera i jämförelse med män. Det medför att de tillskrivs ansvaret för misslyckandet om det går dåligt – även om det stod bortom deras kontroll.«
Andra studier pekar på att kvinnor faktiskt anses vara bättre på att leda i osäkra tider. När de amerikanska ledarskapskonsulterna Jack Zenger och Joseph Folkman utvärderade ledarskapseffektivitet hos 800 makthavare under coronapandemins första fas var slutsatsen att kvinnor lyckades bättre. Kvinnliga ledare brukar förvisso bedömas prestera bättre i firmans utvärderingar, men nu var klyftan större än någonsin tidigare, konstaterar duon i Harvard Business Review. Kvinnor betygsattes mer positivt på 13 av 19 kompetenser. Män bedömdes mer positivt på en kompetens – teknisk/professionell expertis – men skillnaden var inte statistiskt signifikant.
En viktig faktor, menar Jack Zenger och Joseph Folkman, var medarbetarnas upplevelse av ledarnas engagemang. Där upplevdes de kvinnliga ledarna som betydligt mer engagerade. Färdigheter som att inspirera och motivera, att kommunicera tydligt, att samarbeta och att stärka relationer var viktiga – och där presterade de kvinnliga ledarna bättre. Även att validera medarbetarnas oro var något de kvinnliga ledarna upplevdes vara bättre på.
»Om vi strävar efter mer jämställdhet bör vi så klart också säkerställa att sannolikheten att lyckas på en position är densamma.«
I andra undersökningar har fokus varit på vilka förutsättningar som kan driva efterfrågan på kvinnliga ledare. I ett experiment lät psykologiforskarna Susanne Bruckmüller och Nyla R. Branscombe studenter välja mellan nya manliga eller kvinnliga vd:ar till företag som gått antingen bra eller dåligt, och som tidigare letts av antingen män eller kvinnor. I de fall företaget gått bra och letts av män valde drygt 60 procent den manlige kandidaten. Var företaget i kris valde 69 procent den kvinnliga kandidaten. När företaget hade letts av kvinnor försvann skillnaden. Då förekom ingen glasklippa.
I ett annat experiment fick studenterna ranka en tilltänkt kvinnlig respektive manlig vd-kandidats styrkor inom tio områden. Vissa var typiskt »kvinnligt« kodade, som kommunikationsförmåga, att uppmuntra andra och så vidare. Andra var typiskt »manliga«, till exempel tävlingsinstinkt och beslutsamhet. Även i det här fallet fick en man fortsätta leda ett framgångsrikt företag medan en kvinna fick ta över när företaget uppgavs vara i kris. Forskarna kallar detta en »status quo bias«.
Michelle Ryan, en av de forskare som myntade begreppet glasklippan, har fortsatt arbeta med frågan. I metaanalysen The Who, When, and Why of the Glass Cliff Phenomenon: A Meta-Analysis of Appointments to Precarious Leadership Positions (University of Exeter, 2020) konstaterar hon och hennes kolleger att många förutsättningar spelar in för huruvida glasklippan kan observeras. De konstaterar också att det är särskilt troligt att fenomenet uppenbarar sig i länder som karakteriseras av hög jämställdhet. Det är något som Karin Hellerstedt tycker manar till eftertanke.
»Eftersom krisen fortsätter – och intensifieras på många håll – bör alla ledare, oavsett kön, sträva efter att möta medarbetarnas behov.«
»Glastaket handlar ju om svårigheten för kvinnor att nå vissa maktpositioner. Glasklippan är i sin tur relaterad till sannolikheten att kunna lyckas när man väl är där och även huruvida man kommer att lämna positionen eller ej. Om vi strävar efter mer jämställdhet bör vi så klart också säkerställa att sannolikheten att lyckas på en position är densamma.«
Kris är ett undantagstillstånd, men kan också vara långvarigt. När det gäller den fortsatta utvecklingen har Jack Zenger och Joseph Folkman ett tydligt medskick. I Harvard Business Review skriver de att det viktigaste i den analys som de gjorde av den första pandemivåren 2020 handlar om vad medarbetarna säger sig behöva i de alltjämt svåra tider som råder. Rysslands krig mot Ukraina utmanar världsläget. Energikris, hög inflation – osäkerheten är stor. Medarbetarna efterlyser ledare som kan omprioritera och lära sig nya färdigheter, och som betonar utveckling även när tiderna är tuffa. De önskar sig också ärlighet, integritet och förståelse för den stress och frustration som många känner. Analysen visar att det är egenskaper som oftare visas av kvinnor – och som borde anammas även av män, enligt Jack Zenger och Joseph Folkman. De skriver:
»Eftersom krisen fortsätter – och intensifieras på många håll – bör alla ledare, oavsett kön, sträva efter att möta medarbetarnas behov.«
Text: Jenny Damberg
Illustration: Valero Doval