Nyheten slog väl inte ned som en bomb. Men när franska Cubik Partners i slutet av november dömdes att betala motsvarande 30 000 kronor i skadestånd till den avskedade »monsieur T«, som han omnämns, så kan det ha varit en liten gnista till en kommande präriebrand över det västerländska arbetsfältet. Herr T menade att bolaget hade satt »både påträngande och förödmjukande« aktiviteter efter arbetstid i system, där det förutom alkohol ingick olika former av lekar och bus, exempelvis simulerade sexualakter. Allt för att bolaget ville skapa glada och effektiva team. Ett vi. Men han vägrade, varpå företaget tyckte att han inte delade deras »roliga värderingar« och avskedade honom. Han må ha varit tråkig, men hade rätt att vara det, sade rätten. Att vägra dricka och busa med jobbet efter jobbet får inte vara grund för uppsägning.
Alla medarbetare som har fått nog av after work, som inte kan, vill eller har tid med kick-offer, resor, stegtävlingar, spinningpass, branschlopp, boulekvällar, hinderbanor, fatsuit-brottningar, padelturneringar, forspaddlingar eller tipspromenader – med sina kolleger, efter arbetstid – kan nu peka på fallet monsieur T.
Vad är det som har hänt med jobbet? När förvandlades medarbetare till medmänniskor i kollegernas sociala liv? Ett svar är att när den gamla industriella arbetsmodellen började krackelera under förra seklet behövdes andra instrument för samarbete och prestation. Man började bygga team. Och i ett team står som bekant lojaliteten, i bästa fall kamratskapet, i främsta rummet. Redan 1933 konstaterades i den amerikanska forskningsrapporten Hawthorne Studies att för att framgångsrikt bygga ett team behövdes en känsla av gruppidentitet, att få medlemmarna att känna en social tillhörighet. Och där stod det som på sina håll växt bortom kontroll: »increased worker interaction«. Ökad samvaro.
När det färgsprakande, bubbliga 1980-talet så galopperade in växte konceptet. Yuppie-yran drog med sig den tidigare lite grå tjänstemannakulturen ut på dansgolvet. Nu räckte det inte med en konferens vartannat år, nu skulle det också festas, det skulle festas ofta och alla skulle med. Och precis som skolbarn, mänsklighetens främsta teamarkitekter, ansågs medarbetare bygga sitt lag bäst genom lojalitetsskapande lekar. Gärna fysiska. Och bus.
»Vad är det som har hänt med jobbet? När förvandlades medarbetare till medmänniskor i kollegernas sociala liv?«
Många bolag vittnar om att teambyggandets aktiviteter har varit av godo. Kompetenser har lockats dit – och stannat för att den sociala samvaron har varit så stark. Men parallellt har ett växande antal medarbetare också upplevt ett tvång. En ökande och ibland obligatorisk social samvaro utanför arbetet har inte passat de som haft religiösa skäl att avstå, exempelvis från att dricka alkohol, de som har varit introverta, inte hunnit med på grund av familjeplikter, eller bara inte velat göra mer än att jobba. Och i takt med att fler arbetsplatser börjat nagga på medarbetarnas personliga integritet har obehaget växt. Och precis som i fallet med vår herr T i Frankrike, har lojaliteten ifrågasatts när detta har påtalats.
Ett mått på hur krav på medarbetares sociala engagemang kan upplevas visar ett svenskt Linkedininlägg från i höstas. Ett terapi- och träningsföretag som jobbar med utbrända publicerade några simpla punkter kring vad de menar är viktigt att förstå på jobbet: »Alla tycker inte om obligatoriskt mingel eller andra gruppaktiviteter. Vissa vill bara jobba och är nöjda med det. Alla får inte energi av sociala sammanhang, glöm inte introverta, högkänsliga och de med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.«
Och kommentarerna haglade: »Det pratas mycket om att mångfald berikar, men hur blir det om alla ska vara extroverta, gilla aw och spela padel?«, skrev en. Och en annan: »Tyvärr ingår teamlekar och aw i jobbet. En av orsakerna till varför jag inte vill vara anställd.«
Sara Andersson är rådgivare på fackförbundet Unionen. Hon kommenterar en fråga från en »Anita« som undrar: »Finns det verkligen någon bestämmelse, något i arbetsrätten eller i kollektivavtalen, som säger att man måste sätta av en helg för att resa i väg till en annan ort och förnedras inför sina kolleger? Eller ännu värre, se dem förnedra sig själva?«
Sara Andersson svarar: »Det kan vara knepigt att avgöra när arbetet övergår i fritid vid till exempel en konferens eller en kickoff med olika aktiviteter på både kvällar och helger. Men är det obligatorisk närvaro utanför ordinarie arbetstid ska det utgå någon form av ersättning.«
»Är det obligatorisk närvaro utanför ordinarie arbetstid ska det utgå någon form av ersättning.«
I USA, teambuildandets och after works vagga, har allt fler röster börjat lyfta frågan om hur utanför jobbet-aktiviteter kan vara rent kontraproduktiva. För även om medarbetare kan ha personliga skäl till obehag inför, eller ren vägran att delta i, förment teambuildande aktiviteter – från en drink efter arbetet till en hinderbana en helg – så bidrar dessa generellt till att den för många så viktiga gränsen mellan arbete och fritid blir flytande. Och därmed tärande på själva arbetet.
Tracy Brower är amerikansk socionom och specialiserad på arbete. I tidningen Fast Company, under rubriken Why You Should Ditch Team Building Activities and Just Let People Get to Work listar hon i fyra punkter vad arbetsgivare bör fokusera på i stället. Som: »Det mest effektiva sättet att stärka ett team är att bara ge dem förutsättningar att lösa uppgifterna tillsammans och uppnå resultat.« Och: »Vad du än gör, se i alla fall till att aktiviteter inte blir ett krav. En fika en eftermiddag är såväl mindre störande som mer givande än en heldagshajk.«
Carlos Valdes-Dapena jobbade i 17 år på gigantiska Mars Co. Efter att ha hoppat av har han forskat kring teameffektivitet. I Harvard Business Review-artikeln Stop Wasting Money on Team Building går han ännu längre i sitt utdömande av sociala aktiviteter som en väg till lyckliga, effektiva team. Ett exempel i hans text rör hur en amerikansk försäljningschef flögs till London med 20 kolleger. De inkvarterades på ett dyrt hotell och fick dagen efter av en nyzeeländsk maoristam lära sig en krigsdans. Meningen var att stärka relationerna och fördjupa samarbetsförmågan i det lite knackigt fungerande teamet. Resultatet? Skam och cynism bland deltagarna. Några månader senare såldes hela divisionen.
Och monsieur T? Han nöjde sig inte med det utdömda skadeståndet från förra arbetsgivaren. Ärendet har överklagats till hovrätten – han kräver nu runt fyra och en halv miljon kronor. Obligatoriska efter jobbet-aktiviteter kan alltså inte bara leda till obehag och ineffektivitet. De kan bli dyra också.
Text: Niklas Wahllöf
Illustration: Valero Doval