Ett enastående liv

Barbro Westerholm promenerar från tvårummaren nära Tekniska högskolan i Stockholm till Garnisonen på Östermalm där hennes utredningssekretariat ligger. Hon leder en utredning om hemtjänsten och behöver gå dit. 

»Jag åker inte kommunalt under pandemin«, konstaterar Sveriges äldsta riksdagsledamot.

Hon har hunnit bli 87 år.

Hm, lika gammal som min… börjar man tänka men ändrar sig snabbt. För Barbro Westerholm gillar varken orden »gammal« eller »äldre« när man pratar om människor.

»›Årsrika‹ är ett bättre ord. Den som levt länge är rik på år och rik på erfarenhet och rik på kunskap«, säger hon.

Att driva frågor som rör de äldr…sorry…årsrika ser hon som en av sina stora uppgifter numera. 

Om hon själv känner av sina 87 år?

»Nja, jag har ju läsglasögon numera. Och så bytte jag höften 2004. Ena benet blev lite kortare efter det«, berättar hon.

Men Barbro Westerholm vore inte The Barbro Westerholm om hon inte löste en sådan bagatell. 

»Jag tog en gammal linoleummatta och klippte till ilägg till vänstra skon så den blev fem centimeter högre. Nu fungerar det alldeles utmärkt«, skrattar hon.

Promenaden är också en vandring i minnenas allé.

»Det är lite nostalgi att gå i de här kvarteren. Där borta bodde en klasskamrat, där bodde min faster och där är Östermalmsgatan 92 där jag växte jag upp. Och där var min skola, Lyceum för flickor, ganska mitt emot min gamla arbetsplats på Socialstyrelsen.«

Ganska ofta passerar hon Linnégatan 87.

Det var där den låg.

Trappan.

Det går inte att prata om, eller knappt med, Barbro Westerholm utan att komma in på trappan. Så vi reser tillbaka i tiden och stannar där. Linnégatan 87 i Stockholm. Augusti 1979.

Barbro Westerholm, på den tiden 46 år ung, är nyutnämnd generaldirektör för Socialstyrelsen och den första kvinnan på posten. En dag kommer medarbetare inspringande till hennes kontor.

Trappan är ockuperad.

Ett 30-tal aktivister har slagit sig ner i Socialstyrelsens trappa för att protestera. De skanderar slagord. Samma dag har en rad människor i landet ringt in till Försäkringskassan med orden »jag känner mig lite homosexuell i dag, jag vill bli sjukskriven«.

Det är detta, att homosexualitet klassas som sjukdom i Socialstyrelsens register, som allt handlar om.

»Ska vi ringa polisen?«, undrar medarbetarna.

Barbro Westerholm reser sig upp:

»Nej, nej. Jag går ut och frågar vad de vill.«

Hon sätter sig ner med dem och pratar. Demonstranterna som väntar sig myndighetsmummel får ett tydligt svar:

»Det här ska vi väl kunna lösa.«

Det hon inte vet när hon kliver ut på trappan är att hon samtidigt kliver ut i offentligheten. 

Fyrtioett år senare berättar Barbro Westerholm:

»Jag visste faktiskt inte att homosexualitet fortfarande klassades som en sjukdom då. För mig var det helt absurt. Hur kan kärlek mellan människor, oavsett kön, vara olagligt?«

Det tog två månader.

Sedan blev Sverige det första landet i världen som tog bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet. Pappa Helge skulle ha varit stolt.

»När jag var liten, på Östermalm, såg jag en dag två män som hade en ramaffär hålla varandra i hand. Jag frågade pappa varför. Han sa att ›det är för att de älskar varandra precis som jag älskar din mamma‹.«

Konstigare än så var det inte.

»I gatuhusen här på Östermalm bodde de förmögna då på 30-talet, men i gårdshusen bodde fattiga hantverkare och änkor med usel pension. Många sov på tidningar. Mormor Sigrid brukade läsa för de årsrika i gårdshusen. Jag fick följa med och se deras fattigdom«, berättar hon.

Både besöken hos de fattiga med mormor och pappas självklara förklaring om de två männen som höll varandra i hand har levt vidare i Barbro Westerholm.

Det har på många sätt vara riktlinjer i hennes arbete. 

Eller man ska kanske säga hennes gärning.

Ordet »gärning« känns många gånger lite pompöst, men inte i Barbro Westerholms fall. Hon har på egen hand och tillsammans med andra sprängt glastak, krossat fördomar, ändrat lagar och stenhårt drivit sina hjärtefrågor.

»Alltså, när jag fick
Kerstin Hesselgren–priset tog
jag till lipen, så var det…«

Med facit i hand ser Barbro Westerholm att händelsen i trappan på Linnégatan betydde mer för henne än hon anade då. När hon promenerar förbi tänker hon ofta på det.

»Där började min resa in i politiken. Fast det insåg jag inte då. Jag hade varit ointresserad av politik tidigare. Jag var läkare, blev farmakolog och var medicinalråd vid Socialstyrelsen och medicinsk expert på Apoteksbolaget innan jag blev generaldirektör för Socialstyrelsen. Det var min värld«, konstaterar hon.

I trappan insåg hon att hon kunde påverka.

»Efter sex år som generaldirektör kände jag att det var dags att på allvar engagera mig politiskt. Jag stod med ena benet i socialdemokratin och det andra i liberalismen. Jag läste partiprogrammen och skrev efter det till Bengt Westerberg som var partiledare i Folkpartiet. Han svarade, med lördagspost minns jag, att jag var välkommen när jag lämnat Socialstyrelsen.«

Sagt och gjort. Hon blev en del av det som i dag heter Liberalerna och redan vid nästa val riksdagsledamot.

»När jag långt tidigare satt i styrelsen för Kvinnliga läkares förening ordnade vi små seminarium om viktiga kvinnor. Då dök namnet Kerstin Hesselgren, landets första kvinna i riksdagen, upp«, berättar Barbro Westerholm.

»När jag blev riksdagsledamot tittade jag hur kvinnor jobbat tidigare i riksdagen. Då dök Kerstin Hesselgren upp igen. Hon, Margareta Winberg och andra som syntes i politiken jobbade alla på samma sätt.« 

En viktig erfarenhet, menar Barbro Westerholm, är att Kerstin Hesselgren insåg att det inte går att vända på stora stenbumlingar själv.

»Det tog jag till mig. Vi måste arbeta tvärpolitiskt. Om vi inte hade fortsatt i hennes anda och samarbetat mellan kvinnliga riksdagsledamöter skulle vi aldrig ha fått till satsningarna på genusforskning, aldrig fått tobakslagen, inte fått fart på mammografin och så vidare.«

Därför kändes det stort för Barbro Westerholm att ta emot Kerstin Hesselgrenpriset 2020 av Sveriges HR Förening.

»Alltså, när jag fick priset tog jag till lipen, så var det«, säger hon som ändå genom åren tagit emot en rad priser och utmärkelser.

Och då pratar vi inte om bronsmedaljen i höjdhopp i skolmästerskapen…

»Äh, den var ju för att jag var så lång.«

När pandemin letade sig in i Europa och Sverige våren 2020 åkte Barbro Westerholm och hennes man Peter till fritidshuset på Landsort i Stockholms yttre skärgård.

Där levde de coronasäkert i 3,5 månader.

»Jag skötte mitt riksdagsarbete därifrån, även om det blev lite digital stress då riksdagens säkerhetssystem ibland krånglade.«

De har en liten täppa där som hon sköter – och så lägger de mycket pussel, lyssnar på klassisk musik och går på klipporna.

»Fast bara på torra klippor numera. Halkar man och bryter något nu kanske man inte går något mer«, analyserar hon.

Hon jämför utifrån sitt 87-åriga perspektiv coronapandemin med andra kriser.

»Det närmaste är när hiv och aids kom. Jag var generaldirektör för Socialstyrelsen då. Den paniken var fruktansvärd. Det handlade ju om ett virus, 100-procentigt dödligt. Dessutom överfördes det sexuellt och man kan inte förhindra samlag mellan människor, det är bara så.«

Världen och Sverige var i chock.

»När det visade sig att narkomaner och hbtq-personer var riskgrupper infann sig en viss lättnad i samhället – men de grupperna blev så stämplade. Det fanns läkare som ville isolera dem på öde ö. Det är det värsta jag varit med om«, berättar hon även om hon menar att det är illa även under coronakrisen när man stämplar de som är äldre än 70 år. 

»Håll er undan, smitta inte andra, ta inte upp vårdplatser! Förskräckligt. Men det var ändå inte samma panikkänsla som med hiv och aids.«

Hon har under pandemin blivit en talesperson för 70-plussarna.

Förstås.

»Modet handlar nog om att jag aldrig varit beroende av de jobb jag haft. I grunden är jag klinisk farmakolog, det är brist på sådana.«

Barbro Westerholm brukar beskrivas som modig.

»Modet handlar nog om att jag aldrig varit beroende av de jobb jag haft. I grunden är jag klinisk farmakolog, det är brist på sådana. Om ett arbete inte funkat kunde jag alltid arbeta som farmakolog igen«, konstaterar hon.

Hon tror att modet även hänger ihop med att hon kom in i politiken sent med gedigna kunskaper kring socialpolitiska frågor.

»Ta abortfrågan. När jag läste medicin dog unga kvinnor efter illegala aborter. Jag har själv varit med och obducerat en ung vacker kvinna, med nymålade naglar, jämnårig med mig själv, som låg där på grund av en illegal abort. En annan hoppade från nionde våningen för att hon inte kunde berätta för sina föräldrar att hon var gravid.«

Barbro tystnar och lägger sedan till:

»Usch.«

Hon är bekymrad över att abortfrågan, och även hbtq-frågorna, är satta under press nu.

»Titta på Ungern och Polen! Och USA! Men även här hos oss. Sverige har världens bästa abortlag. Den har sparat så många kvinnoliv och sett till att så många barn fötts önskade. Att vi måste bli bättre på att förebygga oönskade graviditeter är en annan historia.« 

Själv ger hon aldrig upp.

»Jag har lärt mig att motståndaren alltid är tröttare. Därför mal jag på. Jag arbetade 1969 med läkemedelsbiverkningar för att få ett individbaserat medicinregister. År 2005 fick vi ett sådant.«

36 år senare!

»Och assisterad befruktning för ensamstående kvinnor motionerade jag om redan 1992. Det dröjde till 2016 innan den lagen kom.«

24 år senare!

Många beskriver henne som taktisk. Lyfter frågor när det är läge. Taktisk var hon även när hon satt i WHO:s styrelse.

»Jag hade ju varit med om hur män kallat mig förminskande ›lilla vän‹ i Socialstyrelsen, men i WHO upptäckte jag att en del tog av sig hörlurarna när jag pratade. Därmed hade de ingen aning om vad jag sa, trots att det översattes till olika språk i lurarna. Det var enormt provocerande.«

Irriterad letade hon en lösning.

»Jag började visa bilder. Varför, undrade någon. Jo, om ni inte lyssnar kan ni ju åtminstone titta. Efter det ändrade de sig«, minns hon ganska belåtet.

»Jag har själv varit med och obducerat en ung vacker kvinna, jämnårig med mig själv, som låg där på grund av en illegal abort.«

Inför den här intervjun plingar det till i datorn många gånger. Barbro Westerholm mejlar. Det ovanliga är att mejlen skickas alla möjliga och omöjliga tider på dygnet.

»Jag har alltid jobbat mycket. När det man gör är roligt och meningsfullt gör det inget«, säger hon.

Barbro Westerholm lämnar riksdagen efter den här mandatperioden.

Men inte för att mata duvor på heltid.

Tvärtom.

»Jag har några frågor som jag verkligen vill fortsätta driva. Bland annat den om läkarassisterat döende. En svårt sjuk människa måste själv få välja när den vill lämna det här livet. Jag skulle skämmas för min spegelbild om jag inte fortsätter driva den frågan.«

»Det kan jag göra från en annan plattform. Jag vill bort från de tidskrävande rutinuppgifterna i riksdagen, som utskottsmöten och kammardebatter.«

Hon funderar någon sekund och sammanfattar sedan känslan av att vara årsrik i just det sammanhanget:

»Jag har helt enkelt inte tid.«  

Text: Ola Liljedahl
Foto: Mikael Sjöberg