I boken När krisen kommer: att hantera det oväntade skriver Cecilia Wikström om krishantering på arbetsplatsen, med konkreta övningar och exempel. Hon har bland annat tjänstgjort som präst i Uppsala domkyrka, varit riksdagsledamot och Europaparlamentariker. I dag arbetar hon som vd för Beijerstiftelsen och Anders Walls stiftelser – och är dessutom verksam i ett antal styrelser.
Här pratar hon om…
…en egen kris i livet:
»När jag var Europaparlamentariker satt jag i två styrelser för företag som bekämpar cancer. Partiledningen tyckte först att det var ett bra initiativ, men när en journalist skrev att jag också tjänade pengar ändrades tonen. De ansåg att jag var tvungen att lämna bolagen för att stå kvar först på listan. Mitt svar var enkelt: jag lämnar ingen i sticket. Har jag utfäst ett löfte till nästa bolagsstämma så sitter jag kvar. Är det inte okej får ni avsätta mig: jag har följt varje regel. De hanterade det genom att avsätta mig, men det var jag som fick det positiva i medierna och blev kärleksbombad av det svenska folket. Men det var trots allt en kris, för inte ville jag lämna min politiska gärning efter 17 år på detta tråkiga sätt.«
…sin bok:
»Vår ovana vid att tänka och tala om det som är svårt gör att vi kan stå handfallna när en svår situation uppstår. Saknar man krisberedskap på arbetsplatsen blir situationen ännu svårare. Jag har velat skapa en handbok i ämnet så att man kan öva på sådana situationer. Många företag ringer in en kristerapeut, psykolog eller präst i samband med en kris, som exempelvis ett oväntat dödsfall, men det blir inte alltid bra. Man klarar mer än man tror på egen hand. Jag har på nära håll sett hur bra det kan bli när man tar ansvar och agerar tillsammans på arbetsplatsen.«
»Jag har på nära håll sett hur bra det kan bli när man tar ansvar och agerar tillsammans på arbetsplatsen.«
…svårigheten med att dela mörker:
»Vi svenskar delar gärna glädje med varandra. Vi pratar om vad vi gjort i helgen och semestern samt lägger ut vackra bilder på sociala medier, men är dåliga på att prata om sorg, smärta och svårigheter. Den ultimata krisen som vi alla kommer att möta är att sörja någon som har dött, eller att få en diagnos som säger att vår tid i livet är utmätt. Detta råkar vi alla ut för, och ändå talar vi inte så ofta om det. Vi har tappat det på vägen till det moderna samhället vi nu lever i, och covid har inte gjort det bättre. De som växer upp i dag matas av lycka på nätet. Vi ser bara den polariserande, perfekta bilden av människor som är glada, gör roliga resor och utflykter och äter goda middagar. Men livet är inte så enkelt. Det är ljus och mörker, glädje och sorg. Vi måste bejaka kontrasterna. Vi är framgångsrika och vi har motgångar, vi är glada och vi är ledsna. Om vi ska bygga sunda arbetsplatser kan vi inte bara dela fredagsdrinken och allt kul med varandra, utan också sådant som är svårt och smärtsamt.«
…att vara rustad inför en kris:
»Bland de goda exemplen i min bok vill jag nämna en ung tjej som befann sig på jobbet när vattnet gick. Hennes kolleger förväntade sig att hon skulle ringa från BB och berätta att hon fått en bebis, men tyvärr dog barnet vid födseln. När tjejen ringde och berättade vad som hänt sade killen som svarade att de varit med henne hela vägen, och att de nu ville dela även denna mörka stund. När jag hade begravningen satt alla runt den lilla kistan och höll varandra i händerna. För mig är det bilden av en sund arbetsplats. En sådan säger: var inte sjuk utan kom tillbaka en stund varje dag, och efter ett tag kanske du kan testa en halvdag. Det går att göra så om man delar svåra saker med varandra.«
»Om vi ska bygga sunda arbetsplatser kan vi inte bara dela fredagsdrinken och allt kul med varandra, utan också sådant som är svårt.«
…hur HR kan vara ett stöd i svåra situationer:
»HR bör hantera en kris på olika sätt beroende på om det handlar om skilsmässa, dödsfall, sjukdomar eller missbruk. Man får ta det från fall till fall. Om någon medarbetare åker fast för sexsurfning kanske man ska kalla in någon som tar hand om medierna, men sköta den interna kommunikationen på egen hand. Om det är sorg ›på riktigt‹ kan det vara bra att involvera en präst.«
…svårigheten att göra »rätt«
»För några veckor sedan höll jag i en begravning av en man i Uppsala. När jag var på hembesök berättade hans fru att grannarna vände bort blicken när hon var ute i trädgården, och att de slutat heja. I affären noterade hon hur en bekant styrde kundvagnen åt motsatt håll för att undvika henne. Hon kände att hon belamrades med en sorg ovanpå sorgen. Känner man att man inte vet vad man ska säga är det bättre att inte säga någonting. Jag har en jättebra formel: ›håll om, håll tyst och håll ut‹. Du behöver inte kramas om ni inte har den relationen. Men du kanske kan hålla någons hand, möta någons blick, hålla om axeln. Detta oavsett om du är granne, bekant, vän eller kollega. Var där med dig själv, visa att du delar det svåra, du behöver inget säga!«
Text: Henrik Lenngren
Foto: Karl Nordlund