I stormens öga

Det första man hör är – ingenting. På gamla Saab på Stallbacka i Trollhättan är det tyst. Nu. Annat var det på storhetstiden när nästan 10 000 arbetade här. Och vid konkursen 2011 var det bortåt 4 000 kvar. Nevs tog över med drömmar om en ny storhetstid inom elbilar och hade som mest drygt 1 000 personer på plats. I dag är det 23 kvar.

»Inklusive mig«, säger Nina Selander.

Hon är HR-chefen som en torsdag i februari fick ett mejl från Nevs kinesiska ägare Evergrande. Där stod att de beslutat att sparka vd Stefan Tilk och att lyfta upp HR-chefen Nina Selander som hans ersättare på posten som vd.

Hon ser frågan och svarar, utan att jag ställt den:

»Nej, de ringde inte. Det var inget förhandlande. Jag fick ett protokoll från ett möte att de hade fattat detta beslut«, berättar hon.

Smått chockad gick hon hem.

»Jag hade aldrig, aldrig ens tänkt tanken. Jag trodde knappt att de visste vem jag var. All kommunikation hade tidigare gått genom vår dåvarande vd. Jag ville fundera ett dygn, vilket de tyckte var väldigt lång tid.«

Nästa dag hade de ett möte. 

»En medarbetare från Evergrande som kan engelska tolkade och jag förklarade hur jag kände, att det var totalt överraskande och så vidare. Men ägarna var bestämda. De ville och förutsatte att jag skulle säga ja och, ja, det gjorde jag.«

Efter en helg som snurrade av tankar meddelades förändringen på måndagen. Nina Selander skrev själv på sin Linkedin:

»Kan man bli vd inom industribranschen som ensamstående förälder, kvinna och under 40 år? Yes you can! I dag gör jag första dagen på nya jobbet som vd för Nevs.«

På tisdagen, vid lunch, fick hon nya meddelanden.

»Jag fick veta att företaget skulle försättas i totalt viloläge, men inte konkurs, och att inga mer pengar skulle komma från Evergrande Group«, minns hon.

Så, där stod hon dag två som ny vd med 65 miljoner i skulder och inga pengar till löner. Och uppgiften att dag tre och dag fyra som vd börja sälja av fastigheter och säga upp i princip all personal – varav många som hon kände väl och själv anställt under sin tid på HR.

Vi återkommer till det.

»I bassängen är det bara du som kan ta dig framåt. Det drivet kan jag nog se att jag har i dag. Det ligger inte för mig att lägga mig platt.«

Nina Selander är född och uppvuxen i Trollhättan. Hon beskriver sig själv som en »jättehemmamänniska«. Hon växte upp med pappa som var personalchef i Trollhättans kommun, senare i Vänersborg kommun, och mamma som var lönechef i Trollhättans kommun. Hon simmade på hög nivå och när det var som mest intensivt tränade hon »varje vecka två morgonpass och sex eftermiddagspass, undantaget lördagar men då var det ofta tävling«. I dag ser hon att det blev en överdos.

»Jag badar gärna med min son Charlie, som går i femman, men har inget sug efter att simma själv. Tvärtom. Klordoften ger mig många dåliga minnen«, säger hon.

»Jag tror ändå att simningen betytt mycket. Jag blev hjärnstark av att nöta alla längder. I bassängen är det bara du som kan ta dig framåt. Det drivet och styrkan kan jag nog se att jag har i dag. Det ligger inte för mig att lägga mig platt.«

Men hon har kämpat med en del ångest sedan hon var liten.

»Det handlar inte om någon hittepåångest utan har i perioder av livet verkligen varit väldigt jobbigt och, ja, jag vet hur en panikångest-attack känns. Men även om det kan vara jobbigt att leva med ångest då har det blivit en styrka. Jag har lärt mig att jag klarar mycket och det är inget nytt för mig att saker i livet kan vara jobbiga«, säger hon.

I hennes uppdrag inom HR har den kunskapen, som hon i och för sig gärna varit utan, betytt mycket i en tid då stress och krav gör att ångestproblematik ökar i samhället.

När jag frågar om hon är modig börjar hon säga:

»Nej…«

Sedan stannar hon upp och fortsätter:

»…höll jag på att säga. Jag är rädd för mycket. Jag har lätt att tänka vad som kan gå fel och att det vore lättare att undvika situationer. Men ändå gör jag inte det. Så kanske är jag modig även om min instinkt är att säga att jag inte är det.«

Modig eller inte så tycker hon inte om att resa och vill helst inte lämna Trollhättan alls.

»När jag gick ut gymnasiet skulle alla dra till Australien eller London. Jag sade nja, kanske, vi får se. Men jag visste hela tiden att jag inte alls ville bort. Jag ville ju vara i Trollhättan och kände mig nog därför lite som en udda fågel.«

Undantaget var tre år på Karlstads universitet och personalvetarlinjen med juridisk inriktning.

Efter examen drog hon till Trollhättan, förstås.

»Jag sökte 2007 ett vikariat som HR-specialist på Saab, fick det och blev så småningom anställd. Jag har varit här på Stallbacka sedan dess.«

»Även om det kan vara jobbigt att leva med ångest så har det blivit en styrka. Jag har lärt mig att jag klarar mycket och det är inget nytt för mig att saker i livet kan vara jobbiga.«

Det var stolta Saab som gällde och som skulle fortsätta vara hennes framtid. Visst var det snack om att företaget gick dåligt men, herregud, det var ju ändå Saab som funnits där sedan 1937. Klart ett sådant företag inte kan dö.

Den 18 december 2011 var Nina Selander gravid.

»Det var sex veckor till att jag skulle föda. Jag gick här på kontoret men mådde lite dåligt, kräktes på kvällen och fick senare sammandragningar.«

På natten sade Charlie hej till världen, sex veckor för tidigt.

»Vi fick förstås stanna på sjukhuset. Jag ringde min chef och sade att jag kommer inte in på ett tag för jag har fått barn.«

Svaret är episkt:

»Eh… och vi har gått i konkurs i dag.«

Ingen trodde att detta skulle kunna hända. Inte i Trollhättan. Inte på Stallbacka. Där har ju alltid varit bilfabrik. Som Peter LeMarc sjunger i sin stora hit Little Willie John:

Hon bodde på fel sida älveni en nedlagd mjölkbutik.Jag var hennes unge älskarefrån Stallbackas bilfabrik.

Nästan på dagen ett år efter den dramatiska förlossningen var Nina Selander tillbaka på kontoret. Det var som en öde stad. Hon gick genom korridoren, förbi alla tomma rum tills hon kom till sitt.

»Där stod min kaffekopp. Precis där jag hade lämnat den. Fast nu med lite intorkat kaffe i botten.«

I fönstret stod en till synes död kaktus som visade sig leva trots allt, nästan som en symbol för att vad som än händer så dör inte allt på Stallbacka.

Snart började framgångsvinden blåsa.

Nevs, National Electric Vehicle Sweden, köpte merparten av konkursboet Saab och elbilar skulle byggas. Det blev en tioårig bergochdalbana, men goda nyheter på topparna och dåliga i dalarna. Nina Selander gjorde karriär inom HR och blev år 2020 HR-chef för Nevs.

»När jag gick in i ledningsgruppen visste jag att den var hårt kritiserad. Jag förstod att jag inte skulle kunna kliva in och göra mirakel. Ägarna hade dåligt med pengar. Corona kom efter ett par månader. Jag ville bara lösa allt på bästa möjliga sätt för våra medarbetare. Det kom mycket kritik. Självklart! Folk var oroliga. Det var jobbigt för mig för jag vill egentligen bara att alla ska vara nöjda och glada. Men jag kände ett stort ansvar och då tvingas man ta vissa beslut som inte alla uppskattar.«

»När jag gick in i ledningsgruppen visste jag att den var hårt kritiserad. Jag förstod att jag inte skulle kunna kliva in och göra mirakel.«

Hennes mål och hopp under de turbulenta åren var att det skulle lösa sig. Och då är vi tillbaka till februari 2023, dag fyra som vd.

»Det var en otroligt tung dag! Jag hade pratat med de fackliga företrädarna på onsdagen och på torsdagen berättade jag för de anställda att företaget skulle försättas i viloläge, att de skulle varslas och sägas upp. Att stå framför dessa människor som jag känner och tycker om, och i många fall har anställt, var fruktansvärt jobbigt.«

Hon får tårar i ögonen även nu, tre månader senare, när hon berättar:

»Någon lade upp en bild på mig på sociala medier och skrev ›här ser du jaget före laget‹. Sådant gör ont. Om den som skrev det bara visste hur mycket jag hade gråtit den veckan.«

Hon tror att hennes HR-bakgrund spelat roll i många beslut.

»Jag har nytta av att vara beteendevetare i botten. Jag vet att reaktioner kommer när sådant här händer. Jag vet att en del tycker att vissa beslut gjort ont. Ett av dem var att när uppsägningarna kom beslutade jag att skicka hem människor med arbetsbefrielse. I princip kunde de ta väskan och gå.«

En del uppskattade detta, andra inte.

»En del ville hänga kvar. Men det beslutet tog jag utifrån min HR-bakgrund. Jag förstår att man vill klamra sig fast vid något som inte finns, men jag vet att det gör bara ondare ju längre du är kvar och hoppas. Ett sådant beslut tar jag av omtanke, men inser att en del inte ser det så. Det är ett sår som tar tid att läka. Men det kommer att läka.«

När vi träffas skiner solen över Stallbacka. Kanske både bokstavligt och bildligt. Stenhaga Invest, med en bilintresserad ägare, har veckan innan tecknat en avsiktsförklaring om att köpa 80 procent av Nevs fastigheter. Nevs behåller 20 procent som ett Europakontor för att i framtiden återstarta produktionen, om möjligt. I samma veva presenterades elbilen Nevs Emily GT – som hyllas.

»Mottagandet var enormt. Vi känner nu att, hm, kanske går det att göra något riktigt bra av det här? Jag menar, rötterna från Stallbacka är bra för trovärdigheten. Det ligger inte i mina händer, men det är ett frö som gror.«

Så de 23 anställda kan bli fler igen?

»Det hoppas jag. Verkligen.«

I sin uppdatering på Linkedin ställde hon sig frågan: »kan man bli vd inom industribranschen som ensamstående förälder, kvinna och under 40 år?« Nu, några månader senare, undrar jag vilket som varit svårast. Ensamstående förälder? Kvinna? Under 40? Hon funderar lite.

»Det svåraste är kanske att vara ensamstående förälder, att få ihop livspusslet. Men det gäller verkligen inte bara en vd. Det gäller ju många, många andra som arbetar.«

Text: Ola Liljedahl
Foto: Hannes Söderlund