Kanske känner du igen dig. Du sitter där med din rapport, presentationen, den där statistiken du skulle lämna i dag, eller analysen, konferensupplägget, mötesanteckningarna. Men du vill få till den där sista finishen, det du släpper ifrån dig ska vara så bra som det någonsin går. Så därsitter du och kisar mot skärmen, klockan går mot midnatt och det värker överallt. Det bara måste bli perfekt. Bäst.
Det är varken dumt eller konstigt. Många av oss mäts, eller tror oss mätas, på huruvida vi alltid lämnar ifrån oss »top notch«, även i detaljerna.
Problemet med det här tillvägagångssättet i arbetet är att perfektionism äter tid, massor av tid. Och tid tas alltid någonstans ifrån: produktivitet, kreativitet, välmående och trivsel är bara några områden som förlorar när strävan efter det perfekta äter upp din tid.
Dessutom är det ofta inte ens nödvändigt. På Världsbanken, till exempel, bestämde de sig för att titta närmare på sin enorma, snygga dokumentproduktion. De fann att en tredjedel av alla rapporter som skrivits inte läses över huvud taget, av någon, och att så många som nära nio av tio ( 87 procent ) av FN-organets policydokument aldrig citeras någonstans. Så där ligger de, oöppnade, trots all anstängning som ligger bakom dem, för någon hargaranterat suttit och svettats, och gjort dem så snygga som det bara går.
Nu har London School of Economics gått djupare i problematiken och efter en stor studie slår de fast: perfektionism dödar produktiviteten. De drar en rad intressanta slutsatser av sitt material, som att med perfektionsambitionen följer saker som skuld och skam då vi trots alla ansträngningar ändå inte lyckades nå den kirurgiska perfektionen. Och stressen ökar eftersom vi har prioriterat bort andra, större uppgifter för att göra något så fint som vi bara kan. Vi blir därmed pressade av känslan att ha misslyckats prestera och – allra allvarligast – har en långt högre benägenhet att bli utbrända. Det är vi som har misslyckats, på egen hand.
»Perfektionism äter tid, massor av tid. Och tid tas alltid någonstans ifrån: produktivitet, kreativitet, välmående…«
De som i stället lyckas förhålla sig mindre prilliga kring huruvida det de lämnar ifrån sig kanske är bra men inte allra bäst, mår helt enkelt bättre, hävdar man. Och är därmed mer produktiva.
»Perfektionism är en av de största tidsslukarna, den orsakar ineffektivitet på arbetet och perfektionisten lägger alltför mycket tid på uppgifter som inte tillför verksamheten något alls«, sammanfattar man.
Men hur blev vi så här, varför ska vi nödvändigtvis göra minsta sak – framför allt de små sakerna – perfekt? Svaret är att det faktiskt är »samhällets fel«, som man kunde säga en gång i tiden. Thomas Curran, psykologiprofessor vid universitetet i brittiska Bath och Andrew P Hill, professor i beteendevetenskap vid universitet i York, menar i alla fall att perfektionism på jobbet är en följd av den politiskt iscensatta, tävlingsinriktade meritokratin som började gro redan på 1980-talet. De två har samlat data från högskolestudenter i USA, Kanada och Storbritannien som mellan 1989 och 2016 deltog i testet Multidimensional Perfectionism Scale och har funnit att den perfektionistiska synen på tillvaron bara har växt med nya generationer. Överallt. På jobbet, i det sociala livet, till och med i hemmet. Allt ska vara perfekt. De som kommer ut i arbetslivet i dag upplever, i en brant växande kurva, att andra kräver mer av dem, att de är mer krävande av andra – och kräver mer av sig själva. Långt mer än vad man upplevde för 30 år sedan.
Eller som Thomas Curran uttrycker det i ett Tedtalk:»›Jag är en perfektionist‹, säger många i dag och det är inte konstigt. Att vara perfektionist tolkas som en hårt arbetande person som aldrig ger sig. Det rimmar bra med dagens samhällsattityd: du är någon som ser till att uppnå saker. Men i själva verket är strävan efter perfektion en ändlös cykel av självförnekelse – man ägnar livet åt att jaga omöjliga mål.«
Så, vi måste börja omfamna attityden att »good is good enough« – eller för att tala svenska: att bra är bra nog – menar London School of Economics. Och det börjar förstås hos ledarna. Fem saker som bör spridas på arbetsplatsen i syfte att få medarbetare att inte sträva efter perfektion menar man är:
Var tydlig med vad som är »bra nog«
Enligt London School of Economics kräver max 5 procent av de dagliga uppgifterna på jobbet någon form av perfektion. Gör därför tydligt att resten, alltså 95 procent av uppgifterna, duger om de är bra nog. Och att perfektion inte är något personligt val, exempelvis vid utformandet av en rapport.
Förändra attityden kring misslyckanden
Medarbetarnas ambition att göra allt prefekt gör dem tveksamma till att dela misslyckanden. En ledare kan i stället vara generös med att dela med sig av sina egna misslyckanden och visa att de är en del i att utvecklas.
»Perfektionism tenderar att öka när man har för mycket att göra. Ledare bör därför fråga sig innan en uppgift delas ut: Måste detta verkligen göras, och måste det göras just nu?«
Se till att medarbetarna inte är överbelastade
Perfektionism tenderar att öka när man har för mycket att göra. Ledare bör därför fråga sig innan en uppgift delas ut: Måste detta verkligen göras, och måste det i så fall göras just nu?
Uppmuntra medarbetarna att be om hjälp
Önskan att nå perfektion gör att medarbetare ofta får svårt att prioritera och leder till prokrastinering – uppmuntra till frågor om i vilken ordning uppgifterna bör lösas.
Var nära dina medarbetare
Att göra allt perfekt leder gärna till isolering. Därför bör en ledare ofta fråga hur det går, om de hinner, hur de mår. Detta kan också göras anonymt i teamenkäter.
Om ledarna på riktigt önskar bekämpa det perfektionistiska synsättet på jobbet – inte minst för att öka produktiviteten – bör de komma ihåg det enkla: att förmedla att hög standard inte är detsamma som perfektion. Om en tillåtande, inkluderande kultur kan spridas kommer medarbetarna känna sig säkra nog i att lära sig växa efterhand, utvecklas genom misstag och be om hjälp när så är nödvändigt. Först då uppnås det som i dag populärt kallas ett growth mindset. Välmående och produktivitet hör ihop.
Det är bara en sak. London School of Economics rapport var lite väl snygg. Deras resultat hade gått fram lika bra om den bara varit okej.
Text: Niklas Wahllöf
Illustration: Valero Doval