När världen skälver

Kom till Högkvarteret.

Uppmaningen gör att man ler lite. Tänk att ha en arbetsplats som heter Högkvarteret! Det känns lite som Hemliga klubben på äventyr. Och ska man vara ärlig så har Försvarsmakten i ett par decennier ifrågasatts.

Vad ska svensk militär kunna göra vid krig? Behövs ens ett försvar? Skojar du, repmånad? Varför inte lägga pengar på skola, vård och omsorg i stället? Kan inte alla regementen bli högskolor eller coola bostadsområden? 

Nej, givakt och manöver.

Låt skiten vara över.

Ungefär så har det låtit från många håll. Sedan blev det gryning i Ukraina den 24 februari 2022. Den ryska invasionen inleddes och världen förändrades, Europa förändrades och Sverige förändrades.

Plötsligt ställdes nya frågor kring Försvarsmakten.

Hur fort kan vi rusta? Går det att öka anslagen? Får jag göra lumpen? Och Högkvarteret sågs med nya ögon som en plats där landets överbefälhavare Micael Bydén med kolleger sliter för att skydda du gamla, du fria, du fjällhöga nord.

Kim-Lena Ekvall Svedenblad var i februari 2022 förbandschef på Försvarsmaktens HR-centrum. Där finns en jobb- och utbildningslinje som människor kan ringa till.

Och som det ringde!

»Vi fick massor av frågor från allmänheten och också en enorm tillströmning till Hemvärnet. Jobbet förändrades för oss alla i Försvarsmakten när kriget kom till Ukraina. Ändå är det ju så att krig för oss inte är något främmande. Vi ska kunna verka i alla säkerhetspolitiska lägen. Fred, kris och krig. Det vi gör i fred ska skapa förutsättningar för att vi sömlöst ska gå över och kunna verka i krig också. Båda perspektiven finns där parallellt«, säger hon.

Just detta, att kunna verka i alla säkerhetspolitiska lägen, konstaterar hon även ur ett HR-perspektiv är den stora skillnaden mellan Försvarsmakten och andra arbetsplatser.

Sedan 1 januari i år är Kim-Lena Ekvall Svedenblad personaldirektör och chef på Försvarsstabens HR-avdelning som en del i en stor omorganisation för den växande Försvarsmakten. Dagens krigsorganisation är ungefär 55 000 kvinnor och män och beräknas bli 98 000 till 2030.

»Det förändrade omvärldsläget och det inträde i Nato som vi står inför kräver en historiskt stor tillväxt. Jag känner att jag vill och kan bidra«, säger hon.

Hon berättar att hon jobbar mycket, och alltid har gjort det. 

»Tempot är högt. Det är mycket vi ska göra nu. Jag börjar nog sms:a redan vid sjutiden på morgonen. Från klockan 9 till 16.30 är det möten precis hela tiden. I princip alla dagar. Efter vår intervju nu har jag ett förberedande möte inför personalansvarsnämnden. Sedan ska jag till Enköping för att träffa arméstaben och vi har en kvällssittning med ett utvecklingsprojekt som vi ska redovisa.«

Så småningom tar dagarna slut.

Eller inte riktigt.

»Jag småmejlar lite till framåt nio på kvällen.«

Jo, hon säger »småmejlar« och har möjligen därmed skapat ett nytt ord i svenska språket. Lite oklart vad det innebär, men i grunden handlar det om att hålla undan och inte låta att-göra-berget växa.

Tittar man på hennes karriär har myndigheter varit ett ganska genomgående tema: bland annat Regeringskansliet, Polisen, Räddningsverket och så olika omgångar inom Försvarsmakten. Hur hamnade hon i detta?

»Jag växte upp i Täby och Djursholm och var en hästtjej som liten«, berättar hon.

Men, nej, hon red inte omkring på en ponny och ropade »mitt kall är att arbeta med personalfrågor när jag blir stor«.

»Det var veterinär jag skulle bli. Jag gillade hästar och vi hade hund hemma. Som veterinär skulle man dessutom kunna arbeta hemifrån. Jag vet inte, kanske var det min mammas dröm egentligen.«

Mamma och pappa hade eget företag. 

»Pappa var elingenjör och innovatör. Han arbetade med transformatortillverkning och tog tillsammans med en ingenjör på dåvarande ABB fram en ringtransformator som var revolutionerande«, berättar hon.

»Jag har nog aldrig tänkt i karriärtermer… Jag har mer sökt det som känts bra i hjärtat och det har blivit så att möjligheter dykt upp.«

Hon funderar lite och säger:

»Det jag bland annat fick med mig hemifrån var att allt går, det är bara att hitta lösningen och rätt förutsättningar. Jag förlikar mig sällan med uttrycket ›det går inte‹.«

Hästintresset falnade och hon letade något nytt intresse.

»När jag var 14—15 år hittade jag frivilligrörelsen. Jag såg att Lottakåren hade en träff i Danderyd. Det lät intressant så jag åkte dit. Det verkade roligt så jag gick grundkurs och fortsättningskurser och utbildade mig till stabslotta och instruktör. Det var första mötet med Försvarsmakten och var både spännande och lärorikt med bra bemötande från alla. Vi var med på övningar och jag kände att jag bidrog.«

Det gav mersmak. Hon gick ut gymnasiets samhällsvetenskapliga linje och fick snart sitt första riktiga jobb inom just Försvarsmakten som chefssekreterare på Kungliga Sjökrigsskolan.

»Jag såg att det fanns en utvecklingspotential hos chefer, även om just mina var bra. Jag kan nog i dag se att där vaknade mitt intresse för HR och så småningom gick jag P-linjen vid Stockholms universitet.«

Hon skrattar till:

»När jag pluggade tänkte jag nog att mitt nästa jobb blir som personalchef någonstans. Sedan insåg jag att resan dit är ganska lång, att det krävs erfarenhet. Det var lågkonjunktur då så jag sökte en massa jobb och fick nej tack överallt innan jag till slut hittade ett arbete på Överstyrelsen för civil beredskap.«

Och där började karriären på allvar. Karriär, förresten? Ser hon sig som en karriärmänniska?

Hon tänker en stund innan hon svarar:

»Nej, jag har nog aldrig tänkt i karriärtermer. Aldrig att nu ska jag ta mig till nästa position, nästa nivå och så vidare. Jag har mer sökt det som känts bra i hjärtat och det har blivit så att möjligheter dykt upp. Jag tror att man måste kunna komma och gå i chefsuppdrag. Att bli chef är inte ett livslångt åtagande.«

»Det är viktigt att betona att det är Sverige, inte Försvarsmakten, som går med i Nato. Hela Sverige måste tänka till, både myndigheter och övriga samhället.«

Ett karriärtips brukar vara att man ska byta arbetsplats vart femte år. Kim-Lena Ekvall Svedenblad håller inte med.

»Det går inte att säga så. För mig är det viktiga att utvecklas. Jag var på Räddningsverket i elva år och på Polismyndigheten i nio år. Däremot bytte jag tjänster inom de myndigheterna kanske vart tredje eller fjärde år. Det viktiga för mig är att känna att det är ett jobb jag verkligen vill ha«, säger hon.

Det arbete hon har nu, som personaldirektör och chef på Försvarsstabens HR-avdelning, visste hon skulle komma ut och fick en del uppmaningar att söka. Hon får frågan om det fanns saker som fick henne att tveka. Långa dagar, kanske?

»Nej, nej. Jag har alltid arbetat mycket. Inte minst på Regeringskansliet.«

Jodå, hon »småmejlade« sent då också.

»Möjligen funderade jag på att det är svårt att förstå Försvarsmakten, även om jag jobbat där i omgångar. Jag har inte samma bakgrund som officerarna som växt upp i systemet. De kan alla förkortningar och de olika försvarsgrenarna och har många personliga kontakter. Det tog jag givetvis upp i intervjuerna vid rekryteringen för det här uppdraget.«

Till den stora tillväxten inom Försvarsmakten är värnplikten den vanligaste rekryteringsvägen. I dag blir man pliktad in via Plikt- och prövningsverket. Via värnplikt kommer den stora delen av medarbetare. Ur de kullarna rekryteras även till officersutbildningarna.

Cyberförsvaret är en växande del av Försvarsmakten. Man kan göra värnplikten som cybersoldat, men det finns även civilanställda inom cyber. 

»Vi behöver många, många civilanställda. Det här är en komplex verksamhet. Vi behöver sjukvårdare, logistiker, ekonomer, jurister, it, ingenjörer av olika slag, fastighetsförvaltare…«

Och många HR-medarbetare behövs.

»De civila får vi in via vanlig rekrytering. Vi har haft många rekryteringskampanjer genom åren, inte minst för att slå hål på stereotyper om vem som arbetar inom Försvarsmakten. Dessa har bidragit till att fler kvinnor och fler människor av olika etniska ursprung anställts.«

Nu väntar, förmodligen, ett inträde i Nato.

»Vi behöver på min sida skapa förutsättningar så att vi kan bemanna positioner ute i Nato. Det som skiljer från när vi skickat militära insatser till Mali eller Afghanistan är att vi nu pratar om medföljande, ibland hela familjer. Det ställer helt nya krav på oss som arbetar inom HR.«

Något hon, förstås, ser som spännande.

»I mitt uppdrag ligger funktions- och verksamhetsstyrning, hur vi ska jobba med HR-frågor.« 

Men också arbetsgivarpolitiska frågor, förhandlingsfrågor, lönefrågor, villkorsfrågor, arbetsmiljöfrågor.

»Det är speciellt att vi är en myndighet och har att förhålla oss till den statliga arbetsgivarpolitiken och de styrningar som kommer från regeringen. Samtidigt som vi behöver kunna agera snabbt vid skarpa situationer.«

Hon sneglar på klockan. Tiden är ute. Hon ber att få läsa texten när den är klar för att undvika eventuella fel och lovar att mejla tillbaka. Eller om det var småmejla.

Text: Ola Liljedahl
Foto: Hannes Söderlund