Den röda tråden

Woolpower är det etiska, familjeägda företaget som gör något så ovanligt som att sy upp kläder i Sverige. I Östersund har de byggt en ny fabrik för att klara de senaste årens markanta orderökning på underställ och fritidskläder. Den rymmer 300 anställda, mer än en dubbling från de tidigare 130. Många av de nyanställda är flyktingar som går företagets internutbildning för att bli flinka industrisömmerskor och maskintekniker, bristyrken i den norrländska myllan. 

Vd Linus Flodin och HR-chef Josefin Pettersson tar emot HR People på plats i fabriken – som de lyckades flytta till utan produktionsstopp.

»Vi rekryterade mycket förra året inför flytten till våra nya fina lokaler. Under hösten flyttade vi löpande under ett halvår, för att inte förlora någon produktionstid. Vi installerade en ny sömnadslinje i den nya fabriken och flyttade sedan sömmerskorna från den gamla linjen. Då stod den gamla linan tom, vi flyttade den med och nästa grupp flyttade upp. På fredagen kanske de jobbade i den gamla fabriken, och på måndagen började de i den nya«, förklarar Linus Flodin.

Vilka utmaningar hade ni i övergången, från det gamla till det nya?

LF: »Det gick jättebra, men vi hade också många utmaningar. Att komma till en ny fabrik är som att börja på en helt ny arbetsplats och kräver samma introduktion som för nyanställda. Allt från hur man stämplar in till att hitta fikarummet och omklädningsrummen.«

Rekrytering har varit en speciell utmaning för er. Berätta!

Josefin Pettersson: »Vi har behövt vara kreativa eftersom Jämtland generellt har låg arbetslöshet och kompetensbrist. Vi har marknadsfört oss nationellt, särskilt i sociala medier, och samarbetat nära Arbetsförmedlingen. Vi har sökt sömmerskorna där de finns, som när vi tog en stor industrisymaskin till ett rekryteringsevent i Stockholm, genomförde intervjuer och lät personer provsy – med resultatet att vi kunde erbjuda fyra personer arbete hos oss i Östersund. En stor utmaning har varit bostadsfrågan, men också att hjälpa våra nyanställda med svar på allt från stadens infrastruktur till hur man skaffar bankkort och dagisplats.«

Textilfabriksarbete är ju ett bristyrke. Ni har löst kompetensproblemet på ert eget sätt? 

JP: »I fjol rekryterade vi cirka 60 nya medarbetare. Eftersom de delar av textilbranschen som är av ›enklare art‹ har flyttat från Sverige till Kina och Östeuropa, men finns kvar hos oss, så utbildar vi dem själva. Våra nya industrisömmerskor får en introduktion till arbetsplatsen och en sömnadscoach. Denna är deras trygga punkt som har i uppdrag att lära dem att först sy korrekt med hög kvalitet, därefter jobba på tempot.«

Vad har det inneburit att arbeta med nyanlända?

LF: »Vi tar in personer utan formell utbildning men med praktiskt handlag. Flyktingvågen har medfört att många med sömnadskompetens kommit från länder där textilfabriker finns. Det gör att den inlärningstid på ett till två år, som krävs hos oss, kan minskas till ett halvår för att nå full produktionstakt. De brukar inte vara vana vid vårt sätt att arbeta, hos oss gör de ett helt plagg och inte bara enskilda moment.«

Hur har ni fått ihop ekvationen arbetsmiljö kontra effektivitet?

LF: »Vi låter en sömmerska sy hela plagget och sedan sätta sitt namn på etiketten, för att det är skonsammare för sömmerskans kropp och vi prioriterar arbetsmiljön. Men de som har jobbat utomlands i volymproduktion, exempelvis gjort t-tröjor, kan tycka att vi är ineffektiva. De har blivit uppfostrade med mindre ergonomiska produktionsmetoder i fabriker där de ofta började vid 8 års ålder. Det visar hur svårt det är att kontrollera arbetsförhållanden om du syr upp kläder i ett land långt borta. När du kommer och kollar är allt förstås perfekt, inga 8-åringar i fabriken. Men vi har haft medarbetare i 20-årsåldern som har kommit med 15 års erfarenhet!«

Men de behöver ändå läras upp?

LF: »Även skräddare behöver läras upp hos oss. En som sytt upp kostymer åt turister i Thailand är tekniskt duktig, men saknar volymtempot i kroppen. Duktig, men långsam. Omvänt så kan vi ta in personer som rensat fisk i Norge, som har tempot men inte kan sy. Dessa två ytterligheter kan mötas efter en tid – skräddaren blir snabbare, fiskrensaren lär sig tekniken.«

Hur ser det ut med jämställdheten?

JP: »År 2010 var 70 procent av de anställda kvinnor, men nu närmar vi oss hälften. Vår tidigare produktionschef, som arbetade från 1969 och fram till pensionen, vittnade om fördomarna man hade om män och sa att någon gång på 1980-talet hade man anställt en manlig sömmerska, ›men han var så klumpig i fingrarna‹. Efter det var det kört för männen, kvinnorna sydde och männen körde stickmaskinerna. Vi har inte de fördomarna längre.«

Text: Sofia Hallström
Foto: Anette Andersson