Är det någon som är emot att den här texten handlar om konsensus? Inte? Bra! Då bestämmer vi så.
Nu mumlar några kanske att, hallå, vad var det som hände egentligen? Hur blev detta bestämt? Svaret är konsensus.
Gruppen läsare var ju enig. Frågan ställdes om någon var emot och när ingen var det betyder det ju att läsarna var eniga. Eller?
Är det någon som är emot att vi kollar detta med Christoph Haug? Inte? Bra! Då bestämmer vi så.
Christoph Haug är sociolog och forskar om möten vid Göteborgs universitet. Han har studerat konsensus från alla möjliga och omöjliga vinklar. Han konstaterar:
»Konsensus är i grunden ett bra sätt att säkerställa att beslut har stöd för att verkställas. Det som kan bli problematiskt med konsensus är när alla inte förstår vad ett beslut som fattats genom konsensus betyder.«
Många tror att det innebär att alla är för ett beslut – men det stämmer inte alls.
»Det som kännetecknar konsensus är att man inte vet hur alla ställer sig till förslaget. Konsensus handlar om att ingen motsatte sig beslutet, vilket inte är samma sak som att alla höll med. Det är inte ovanligt att vissa, eller till och med en majoritet, inte har någon bestämd uppfattning och låter beslutet passera eller kanske har invändningar men väljer att inte påtala dessa«, säger Christoph Haug.
Det kan ju vara både jättebra och tidsbesparande.
För om alla människor i alla sammanhang skulle sätta sig in i alla frågor blev det mycket snack och lite verkstad. Klart att de som har koll på vad en fråga handlar om måste få bestämma. Eller?
»Konsensus handlar om att ingen motsatte sig beslutet, vilket inte är samma sak som att alla höll med.«
Christoph Haug igen:
»De flesta kollektiva beslut fattas genom konsensus. Det är varken bra eller dåligt i sig, men det är viktigt att vi förstår vad vi gör. I synnerhet måste vi inse att ett konsensusbeslut inte betyder att alla i gruppen föredrog det alternativ som blev beslutet.«
A och O är att alla måste veta och känna att det är tillåtet att komma med invändningar.
»Om det finns en förväntan i luften att alla ska vara överens, så är tröskeln rätt hög för den som inte håller med att våga säga det«, förklarar Christoph Haug.
Och om ingen tar sig över denna tröskel kan det till och med hända att ett beslut fattas trots att en majoritet egentligen inte alls håller med. Man vill liksom inte gå in och avbryta när ingen annan säger emot. Konflikträdsla kan spela in. Då ringer varningsklockor.
»Om man väljer konsensus för att kringgå konflikter, så väljer man faktiskt att hellre inte veta vad folk tycker än att veta att de tycker annorlunda. Ibland är detta omedvetet. Men om det är så att konflikträdslan är störst när man vet, eller anar, att flera är emot kan det vara en medveten strategi att satsa på konsensus. Då låter man konflikträdslan göra jobbet«, förklarar Christoph Haug.
Därför menar han att det kan vara smart att pejla läget vad andra tycker innan ett möte för då blir jag-håller-inte-med-tröskeln sällan lika hög.
Förresten, är någon emot att vi sätter punkt för den här konsensustexten nu? Inte? Bra, då bestämmer vi så.
Text: Ola Liljedahl
Illustration: Elin Svensson