»Alla stjärnorna stod rätt«

Allt föddes ur tystnad. Det var i november och Petra Schedin Stergel hade just lämnat skidbacken när hon fick frågan om att bli HR-föreningens nya generalsekreterare. Hon, som annars är så kommunikativ, lät nu orden vänta.

»Jag blev oväntat tyst, jag behövde fundera. Hela mitt yrkesliv har jag jobbat med HR och att positionera HR i de olika organisationer jag befunnit mig i. Det har skapat förutsättningar för de förändringar som jag har velat jobba med inom de olika HR-avdelningarna«, säger hon och pausar.

»Plötsligt kändes det som om alla stjärnorna stod rätt. Nu skulle jag ju kunna verka för samma sak, men för helheten, och ge HR-föreningen en starkare röst som skulle kunna gynna hela branschen.«

Den bleka vårsolen strilar in genom fönstren, denna fredagsförmiddag när vi ses i en hotellrestaurang i Stockholm. Månader har gått sedan Petra Schedin Stergel tackade ja till tjänsten. Tystnaden är nu fjärran. Ur henne bubblar tankar och visioner för HR-föreningen:

»Jag vill förvalta vårt arbete som vi gjort historiskt sett. Jag vill förädla hur vi verkar genom våra nätverk, utbildningar och våra HR-dagar. Och jag vill utveckla vår ståndpunkt och position i samhällsdebatten. Är man synlig så leder det till att vi som förening blir mer erkända i de breda lagren – vilket i sin tur hjälper HR:s allmänna positionering i organisationer och bolag.«

Klockan är snart halv tolv och Petra beställer in en avokadotoast. 

»Jag äter aldrig frukost. Jag har en åttaårig son och på morgonen måste allt snurra. Att sätta mig ner med en kopp te eller en skål med fil har jag inte ro till«, ler hon.

Drivkraften sitter i blodet. Hon föddes i Västerås som dotter till entreprenörsföräldrar men växte upp i Funäsdalen och Östersund. Familjen drev företag inom turism- och resebranschen.

»På nära håll fick jag se att det går att förverkliga det man drömmer om. Historiskt sett har vi inga akademiker i familjen, så jag har heller aldrig själv tänkt i de banorna.«

När hon gick i sjunde klass återvände familjen till Västerås där de startade ett litet hotell. 

»Det var glasklart för mig att jag skulle jobba på hotellet och en dag ta över det.« 

Redan när hon var 19 år blev det till viss del förverkligat, då Petras föräldrar bestämde sig för att flytta tillbaka till Härjedalen. Hon hade precis gått ut gymnasiet och kunde nu titulera sig hotellchef. 

»Mamma har ångest över det än i dag – att de lät mig få så stort ansvar så tidigt. Men jag var redan väldigt involverad i företaget och det blev en lärorik resa jag inte vill vara utan. Det var där allt började!«

Hon ansvarade för sex–sju anställda, de flesta många år äldre än hon själv, och när en av dem en dag skrek »jävla kärring« hände något i henne.

»En kärring kunde jag omöjligt vara eftersom jag bara var 19 år, men hur och varför tyckte hon så om mig?«

Frågan dröjde sig kvar. 

»Jag började fundera kring relationen och samspelet mellan medarbetare och chef. Det var då jag bestämde mig för att börja plugga HR.«

Hotellet blev bara en första arbetsplats av många. Genom åren har hon varit alltifrån personaldirektörens högra hand på Uppsala kommun och interimchef på Nordiska museet till personaldirektör på det globala revisionsbolaget PWC, där hon var i 16 år, och nu senast, CHRO på ljudteknikbolaget Dirac.

»Jag har medvetet sökt mig till olika branscher. HR i sig är ganska generiskt, oavsett bolag eller organisation handlar det om att utveckla medarbetare och chefer för företagets bästa. Ska man få omväxling måste man byta miljö.«

På arbetsplatserna som hon varit på har hon inte bara brunnit för HR:s uppdrag och frågor i sig, utan också för dess position. Något hon ser som avgörande för att nå framgång.

»Jag uppfattar att HR ibland blir ifrågasatt på aktivitetsnivå. Det vill jag komma ifrån.«

»Positioneringen är viktig för att skapa förutsättningar för HR:s ansvarsområde. Det är viktigt att vara involverad i dialoger som har betydelse för hela organisationen«, säger hon och förklarar: 

»I en företagsledning är man fokuserad på vad man ska göra med organisationen och vilken plan man har framåt. HR behöver vara en del av den planen. Upplevs en diskrepans där emellan, att HR är något separat och avskilt, då kommer man varken värdera dess insatser lika högt eller genomföra aktiviteter som stöder den strategi man har lagt.« 

Det väsentliga är inte att sitta med i ledningsgruppen, poängterar hon, utan att skapa en förståelse för hur avgörande frågorna är så att man blir involverad naturligt.

»Jag uppfattar att HR ibland blir ifrågasatt på aktivitetsnivå. Det vill jag komma ifrån genom att people-frågorna blir inkluderade i verksamhetens strategi.« 

Hon tror att peopleområdet kommer få en viktigare position i framtiden, inte minst med AI:s framfart. 

»Det är viktigt att inte känna sig hotad av digitaliseringen och AI. Det ligger snarare i HR:s intresse att lära sig nya tekniker, systematiseringar och automatiseringar på ett sådant sätt att vi kan fokusera mer på det som verkligen kräver vår specifika kompetens.« 

Så HR:s specifika kompetens är ganska ohotad av AI?

»Mycket kommer att automatiseras och förändras av tekniken, även inom HR förstås. Men att tänka på helheten och hålla en röd tråd, vara i mitten av allting och se, förstå och komma ihåg, att föra en dialog med medarbetarna, att arbeta med ledarskap och företagets kultur samt ha förståelse för organisationen och människorna i den – det som är avgörande och viktigt – är inget AI kommer kunna ersätta.«

Därför är peoplefrågorna viktiga att lyfta fram, konstaterar hon. 

»Till skillnad från HR-avdelningarna, där vi som jobbar professionellt med HR-frågor ingår, innefattar people hela området vi verkar inom. Att vara chef är till exempel att arbeta med peoplefrågor hela dagarna. Därför tror jag att HR-föreningen skulle kunna rikta in sig mot fler, som vd:ar och ekonomichefer, som behöver lära sig mer kring dessa frågor. Vi är ju specialister på det här området!«

Du vill också stärka HR-föreningens position i samhällsdebatten, hur då?

»Först vill jag göra ett arbete inom vår förening för att rama in fler ståndpunkter och utkristallisera vår uppfattning i olika frågor. Ska man försöka ta en röst i samhällsdebatten, då måste man ha med sig något till bordet. Vi ska ha budskap som vi kan stå för och det vill jag i min tur föra ut på den plattform jag ser finns för oss att ta«, säger hon och tillägger: »Det är så lätt att man i ett debattinslag tar in en forskare från KI som får prata om mental hälsa på jobbet, eller att en politiker får komma till tals när arbetsrätten ska diskuteras. Inget av det är fel, men i båda dessa områden borde HR-föreningen med sin kompetens komma in som ett självklart alternativ.« 

Trots vårljusets hoppfulla strålar möts vi i en dyster tid präglad av krig, svajig inflation – dessutom i kölvattnen från tuffa pandemiår. 

»Det är konstigt uttryckt, men mitt i allt tror jag att HR har fått lite ›push‹ av dessa väldigt mörka förutsättningar. Nu förstår man än mer HR:s påverkan, ansvar och uppgift i organisationerna. Att man behöver vara strukturerad i de frågor vi sysslar med, ha ett tänk, vara konsekvent, schyst och kanske göra om ibland«, säger hon och kisar ut genom fönstren.

»Skulle det bli ännu mörkare i världen, vilket det finns en uppenbar risk för, kommer peoplefrågorna bli ännu viktigare. Vi kanske kommer att få en annan typ av ansvar för våra medarbetare.« 

Vilka andra trender ser du inom HR?

»Det är uppenbart att teknologi ligger i fokus. Vad den gör med oss, hur vi ska förhålla oss till den och hur vi använder den som verktyg för det vi vill åstadkomma.« 

»En annan fråga många diskuterar är medarbetarupplevelsen – hur man uppfattar resorna man får göra inom de olika bolagen och organisationerna samt hur man ska behålla, utveckla och attrahera medarbetare. Att ta hand om sina medarbetare är både viktigt och kostnadseffektivt.« 

»Slutligen ser jag att mångfald och inkludering kommer bli allt viktigare. Att såväl få tillgång till kompetens som att medarbetare ska få vara sig själva. Det är också viktigt ur ett rättviseperspektiv.«

Att sticka ut från mängden är något hon känner igen sig i.

»Jag har alltid avvikit för jag har varit för ung i min roll, för att jag jobbar inom HR och för att jag är kvinna. Men för mig har det inte varit en fråga.«

Hon minns ett tillfälle för många år sedan när hon satt i en rekryteringsprocess och berättade att hon var lite bekymrad över att hon inte skulle bli lyssnad på. 

»Då sade personen till mig, som var en äldre kvinna: ›jag tror aldrig att du har varit i ett sammanhang där folk inte har lyssnat på dig.‹ Det gjorde att jag verkligen behövde tänka till«, säger hon och fortsätter:

»Jag har faktiskt aldrig uppfattat att någon försökt få mig marginaliserad för att jag är kvinna. Däremot har jag mött utmaningar som HR-representant. Vi blir lätt ifrågasatta och har inte alltid haft en självklar tyngd – kanske just för att man inte varit integrerad i det yttersta beslutsfattandet i organisationer, men också för att kunskapen om vår profession inte alltid varit så stor.«

Hon lutar sig tillbaka i stolen.

»Men jag har insett att jag aldrig kommer att passa in fullt ut. Jag kommer ha långt hår, säkert lite för rött läppstift och höga klackar. Och jag kommer alltid säga vad jag tycker och ser. Det är sådan jag är – embrace it!«

Självförtroendet lyser varmt igenom henne, något som går att spåra från uppväxten.

»Jag växte upp som enda barn, vilket gjorde att jag alltid blev lyssnad på. Det har präglat mig mycket. För mig är det självklart att folk hör vad jag säger – att jag har en röst.«

Och när hon nu kliver in som ny generalsekreterare vill hon vara med och höja HR-föreningens stämma.

»Jag brinner för att HR-föreningen ska ha en ännu tydligare röst och den ser jag fram emot att förstärka.« 

Text: Elin Liljero Eriksson
Foto: Karl Nordlund
: Bilderna är tagna på Helio Sundbyberg i Stockholm