Det är som om tiden stått still. Vägen som slingrar sig ned mot Vällinge gård, uppförd kring 1770 som säteri, kantas av urgamla lövträd. Nedanför en imposant huvudbyggnad och ett lusthus sluttar en vidsträckt gräsmatta ned mot Bornsjöns glittrande utlopp i Mälaren. Det är en herrgårdsidyll. Men det är länge sedan några adelsherrar och damer spankulerade här – sedan år 1943, mitt under brinnande världskrig, har Vällinge gård varit hem för Hemvärnets stridsskola.
Och tiden står ju inte still. Under 2020-talet, och definitivt sedan Ryssland anföll Ukraina i februari 2022, har Försvarsmaktens frivilligstyrka Hemvärnet sett ett ansökningstryck som saknar motstycke: Tusentals har sökt sig hit. »Där har du Sveriges mest upptagna HR-chef« är inte ovanligt att höra när man berättar att vi ska träffa Marie Gunnarsson, HR-chef på Hemvärnet.
»Det tror jag inte att jag är«, säger Marie Gunnarsson och skrattar när vi slagit oss ned i ett sällskapsrum med bataljmålningar på väggarna och i möbler som anstår en herrgård. »På en HR-avdelning är det ju ofta väldigt mycket som pågår, man måste agera här och nu och inte om en månad. Men det finns också den andra aspekten, det långsiktiga«, fortsätter hon. »Det kraftigt ökade ansökningsintresset gör oss också upptagna med att ta fram nya processer, hitta nya former för samverkan, nya nätverk. Allt för att stridskraften ska vara enhetlig och ha en tydlig riktning och mål.«
Petar man lite i Marie Gunnarssons brokiga historia ser man en väg som faktiskt pekar ganska rakt hitåt. Eller en cirkel som nu slutits, om man så vill. Redan som mycket ung var hon nämligen mc-ordonnans i Frivilliga motorcykelkåren – en frivillig försvarsorganisation som utbildar åt, just det, Hemvärnet. Senare började hon arbeta på en FN-mission i krisens Balkan. Där träffade hon blivande maken som snart fick jobb i Liberia och efter att ha slutfört sina studier flyttade Marie dit för att jobba som volontär – bara för att hamna i ett inbördeskrig. Hon förflyttades till Elfenbenskusten för att jobba med Lutherhjälpen och FN.
»Rebellerna i Liberia hade tagit allt utom huvudstaden Monrovia. FN kunde inte vara i rebellkontrollerade områden. Men Lutherhjälpen är ju inte FN, så vi tog oss bakvägen in i Liberia för att ge matbistånd. Jag var konvojledare, vi hade tio lastbilar som vi tog oss till olika flyktingläger med«, berättar hon som vore det några vanliga dagar på kontoret.
Medan Marie Gunnarsson var i Västafrika fick hon jobb för FN:s migrationsprogram i Vietnam och jobbade där mot trafficking av kvinnor till kvinnobristens Kina. Efter detta blev det HR-arbete för samma organisation i Genève för att efter totalt tio år utomlands, när barnen skulle födas, flytta hem. Hon jobbade sex år som HR- och administrativ chef på Global Water Partnership – och då kom frågan om hon var intresserad av ett jobb inom Försvarsmakten.
»Försvaret handlar om att rädda världen, men från ett annat perspektiv. Att skapa trygghet i extrem otrygghet.«
»Jag minns att folk sade: ›Men du har varit ute och hjälpt människor och räddat världen, är inte militären den totala motsatsen?‹. Absolut inte, svarade jag, försvaret handlar verkligen om att rädda världen, men från ett annat perspektiv. Att försöka skapa trygghet i extrem otrygghet.«
Hon säger det inte själv, men allt i Marie Gunnarssons karriär har handlat om people.
Till Hemvärnet kom Marie år 2022. Precis innan Ryssland anföll Ukraina och intresset för Hemvärnet tog ny fart.
»När jag började här var det en organisation med vikande ansökningssiffror. Men så kom kriget«, säger hon.
»Innan Rysslands anfall fick vi ungefär 450 ansökningar per månad, från februari till mars 2022 var siffran uppe 2 060. Mot slutet av året gick siffrorna ner, och efter konferensen Folk och försvar var siffran plötsligt uppe i 2 000. Så fort det händer något, och det omnämns i medierna, ser vi hur ansökningarna direkt går upp. Folk känner att ›här kan också jag göra skillnad‹.«
I dag är Hemvärnet en stor organisation – 22 000 soldater. Plus 800 fastanställda. Och det i alla kategorier; från civilanställda till specialister till officerare. Trycket på HR i en organisation som denna är, låt oss säga, speciellt.
»Ganska omgående anställde vi 30 nya runt om i landet bara för att ta hand om ansökningarnar«, berättar hon. »Sedan började vi skruva på hur rekryteringsprocessen kunde effektiviseras. Vi sjösatte mängder med saker snabbt, som automatiserade svar på ansökningar, i stället för manuellt. Och allteftersom processen förflyttar sig skickas nu nya automatiserade mejl med information ut, för att hålla intresset varmt – det hade vi aldrig klarat manuellt.«
Rekrytering av soldater ställer givetvis andra krav än till ett civilt arbete. Särskilda tester och säkerhetsprövningar görs, det handlar ändå, för det stora flertalet, om att hantera vapen och i värsta fall fungera i ett krig. Här har HR krav på sig som ingen annanstans.
»Ganska omgående anställde vi 30 nya bara för att ta hand om ansökningarna.«
Rekryteringsprocessen går i olika steg, berättar Marie. Redan från början faller en tredjedel bort, många vill göra skillnad men kanske inte har tänkt sig att vara soldat. Då leder vi dem till vad som ligger närmare deras intresse: Missing People, Röda Korset, eller Blå stjärnan, exempelvis. Alla de behövs ju också i totalförsvaret.
»Resten genomgår en intervju och på det sker en säkerhetsintervju där bakgrund, uppväxt, kontakter, personlig ekonomi gås igenom. Och sedan kommer hembesöken: kan den här personen förvara vapen på ett säkert sätt? I början tyckte jag att det kändes väldigt udda, att vi går hem till sökande, men det krävs ju när vapen är med i bilden.«
Alla organisationer brottas mer eller mindre med att behålla de talanger man fått ombord. Men i Hemvärnet och dess omfattande rekryteringsprocess vore svängdörrar förödande. Marie Gunnarsson berättar om vikten av att hela tiden trimma systemen och processerna för en tät kontakt med de rekryterade, från onboarding och fortlöpande.
»Vi ägnar mycket tid åt den första fasen, men lika viktig är ju tiden framöver«, säger hon. »Allt sker väldigt systematiskt för att behålla de vi har. Efter introduktionsutbildningar när personerna väl är inne så har de ett ganska unikt medinflytande. Det är motsvarigheten till arbetstagarorganisation, men här handlar det om frivilliga med ett avtal och inte en anställning. På soldatnivå har vi ›kompaniets timme‹, exempelvis, där man ser till att personerna verkligen blir en del av den grupp de tillhör och där de kan lyfta saker, där sker olika gruppinsatser för teambuilding, etcetera. Och oftast får varje individ en fadder.«
»Nu har vi nyligen ändrat i systemet så att även specialisterna inkluderas så fort de blivit krigsplacerade, även om de inte har en specifik soldatuppgift, allt för att bli en del av gänget.«
Marie Gunnarsson och hennes team har också del i att hantera en helt ny verksamhet: utbildning av ukrainska soldater. Detta sker i Storbritannien i sexveckorspass. Det är sagt att 75 procent av instruktörerna ska vara soldater från Hemvärnet och 25 procent ska vara anställda.
»Och våra utbildningsinsatser har fått högst betyg av alla! Varför? Vi tror att det beror på att Hemvärnssoldater ofta är lite äldre, de kommer från hela samhället och är inte bara soldater – de är också soldater. Vi tror att kopplingen mellan de ukrainska rekryterna och de svenska instruktörerna som till vardags är verksamma i andra delar av samhället tillför något.«
Utbildningen i Storbritannien har inte bara tillfört något för de ukrainska soldaterna, utan också för Hemvärnet.
»Instruktörerna som kommer hem från en sådan insats måste vi ta hand om. De har kört jättelånga pass och superintensivt, ukrainarna vill förstås lära sig så mycket och så fort som möjligt – de ska ju direkt till fronten sedan. Kommer man hem till Sverige efter en sådan utbildningsinsats känner man att det varit väl använd tid, man känner sig trygg med sin befattning. Och man stannar kvar.«
»Bristen på officerare är inget man åtgärdar hur fort som helst.«
Vi har inte synat hälften av alla bollar som Marie Gunnarsson och hennes team har i luften. Men, totalt sett, vad ser hon som den stora utmaningen?
Resurser, svarar hon snabbt:
»Bristen på officerare är inget man åtgärdar hur fort som helst, då officersyrket endast har en väg in och har flera påbyggnadsutbildningar under karriärens gång. Officerarna är nyckelspelare. Ledarskapet är allt«, säger hon och fortsätter: »Vad gäller fler hemvärnsoldater så tittar vi på ett system där de andra försvarsgrenarnas värnpliktiga som inte fortsätter som anställda säkert får frågan om de vill gå med i Hemvärnet. Dessutom, när de som är krigsplacerade i de andra försvarsgrenarna har nått tioårsstrecket så faller de ifrån – då vill vi att de skrivs över, eller i alla fall får frågan, om att komma till Hemvärnet. Här är vi beroende av andra så för mig är det nog den största utmaningen.«
Och vad är den största glädjen?
»Teamen, absolut! Engagemanget är fantastiskt, det finns en vilja att utveckla och förbättra, inte bara att göra jobbet. Det är en stor glädje. Och så finns något mer… vi har roligt på jobbet!«, säger Marie Gunnarsson och gör sig redo att rusa vidare. Tiden står ju inte still.
Text: Niklas Wahllöf
Foto: Karl Nordlund