En officer och gentleman

Vad gjorde din mamma och pappa?

När Fredrik Hillelson, grundare av rekryteringsjätten Novare, intervjuar kandidater till olika tjänster inleder han med ”en kort presentation av mig själv på kanske 38 sekunder” och sedan kommer ofta den frågan.

Vad gjorde din mamma och pappa?

Kanske inte direkt vad den som sitter mitt emot för att prata om en vd-tjänst eller en post i en tung styrelse förväntar sig? Men en del av Fredrik Hillelsons framgångar inom sin bransch beror just på att han vågar kliva utanför det förväntade.

»Av Novares 450 uppdrag gör jag själv ett 30-tal, ofta just rekryteringar av vd eller styrelser. Det kan vara SEB, Saab, nyligen Nobelstiftelsen, just nu Sveriges Television. Syftet med den inledningen är givetvis inte för att jag lägger några värderingar i vad deras föräldrar gjorde eller gör. Det handlar mer om att öppna upp så att de berättar frivilligt om sig själva, men också lite för att visa att jag bestämmer över intervjun«, säger han.

Något han inte gör nu i ett mötesrum i Novares lokaler på Blasieholmsgatan, strax bakom Grand Hôtel, i Stockholm.

Alltså: Vad gjorde dina föräldrar, Fredrik?

»Mamma var lärare, på högstadiet. Pappa var officer och slutade som brigadgeneral.«

Så långt spelar föräldrarnas yrken ingen roll, men fortsättningen på svaret är intressantare:

»… mamma föddes 1944 i Sudetenland, en tysktalande del av det som i dag är Tjeckien, och kom till Sverige. Pappa föddes 1941 i Sverige och flyttade ner till Tyskland med sin mamma, som var tyska, men kom tillbaka till Sverige 1945 med Folke Bernadottes Vita bussarna.«

Han gör en kort, kort paus innan han konstaterar:

»Det betyder att jag är invandrarbarn. När jag var yngre funderade jag inte så mycket på det, men i dag tänker jag mer på det. Och jag tror att det har en viss del i att jag gör det jag gör.«

Fredrik Hillelson startade sin yrkesbana som militär.

Han gillade kamratskapet på Vaxholms amfibieregemente men var för rastlös för fyrkantigheten. Han träffade några som läste beteendevetenskap och tyckte att det verkade spännande. Tänk om han skulle byta bana …

Sagt och gjort.

»Jag började läsa beteendevetenskap och kom då i kontakt med det som i dag heter HR-föreningen genom ett projekt i östra Svealand, ›Att lyckas med ditt planeringssamtal‹.«

Han ler lite.

»Jag var länge engagerad i det programmet och fick tack vare HR-föreningen därmed en bra inblick i HR-arbetet.«

Och en ny karriär.

Utlandspersonalchef på Scania, personaldirektör på Accenture Sweden och slutligen personaldirektör på Investor. Sommaren 2000 beslutades att just Wallenbergsfärens investmentbolag Investor skulle starta en egen verksamhet inom rekrytering. Personaldirektör Hillelson fick uppdraget och är 24 år senare vd, motor och numera störste ägare för 120-mannaorganisationen Novare som består av sju dotterbolag och två intressebolag, varav ett i Finland.

»Två av bolagen är altruistiska, för att vi vill hjälpa och göra gott. Ett av dem hjälper ungdomar med intellektuell funktionsnedsättning som går anpassad skola att få jobb. Vi får ut 30-50 ungdomar varje år i riktiga jobb och coachar dem. Ett annat bolag hjälper nyanlända att få jobb i Sverige, för utan kontakter här är det svårt att få jobb.«

De bolagen behöver inte tjäna pengar.

De andra bolagen sköter den biten.

»Jag tycker om att vara i skärningspunkten mellan samhälle och näringsliv«, konstaterar han.

Vid sidan av, eller parallellt med, Novare är Fredrik Hillelson motor i Beredskapslyftet. En ideell förening som han var med att starta pandemivåren 2020 för att snabbt omskola permitterad SAS-personal till vårdpersonal.

»Efter det har det bara växt. Nu fungerar Beredskapslyftet som en plattform för att mobilisera resurser från näringslivet i syfte att stötta samhället vid kriser och större händelser«, berättar han.

Kapitalism och idealism ska kort sagt vandra hand i hand.

»Min fru (Elin Klinga, skådespelare på Dramaten, reds anm.) verkar i kulturvärlden. Där finns det många som på allvar vill förbättra världen, men de kanske inte är lika aktionsorienterade som en gammal militär. Hon har absolut fått mig att bli mer medveten om orättvisor i vårt samhälle, jag har nog fått henne att inse att alla vi kapitalister inte bara är onda.«

»Jag tycker om att vara i skärnings­punkten mellan samhälle och näringsliv.«

I Beredskapslyftet är hans kontaktnät en framgångsfaktor.

»I och med att jag rör mig både i näringslivet, politiken, NGO-världen och kulturvärlden så känner jag otroligt mycket människor. Om jag ringer Nordiska museets vd och föreslår att vi ska starta en ukrainsk skola på museet vet hon vem jag är och jag kan snabbt få ett ja«, konstaterar han.

Just snabbheten, och modet att utnyttja den, är en av Beredskapslyftets styrkor. Uppstarten säger egentligen mycket.

»När pandemin slog till hade jag möte med mina medarbetare på Novare och sa att vi inte kommer att permittera någon nu. Det var en måndag. Samma dag ringde Oscar Stege Unger hos Wallenbergarna.
De hade den helgen permitterat 1 000 kabinanställda på SAS. Kunde vi göra något med dem?«

Hm.

»Jag ringde direkt rektorn på Sophiahemmet och föreslog ett pilotprojekt för 30 kabinanställda på SAS för att få ut dem i vården. På tisdagen fick hon en miljon av Wallenbergarna, på kvällen gick vi ut till 1 000 SAS-anställda, onsdag morgon hade 300-400 sagt ja och två veckor senare var utbildningen i gång.«

Beredskapslyftet fick i pandemins andravåg genom samtal till 50 storföretag ut 150 läkare och sjuksköterskor till vården, när de erbjöds tjänstledighet med full lön av sina arbetsgivare plus timersättning från sjukhusen. 

Det startades snabbspår mot skogen, skolan, äldreomsorgen …

Fredrik Hillelson funderar högt:

»Pandemin lärde oss att vi måste samarbeta. När pandemin klingade av kröp vi tillbaka till våra vrån och skrån. Ukrainakriget, med hotet från Ryssland, gav samarbetstankarna ny skjuts. Det behövdes bara ett par samtal till näringslivet så kunde vi starta temporär skola för ukrainska barn.«

En snabbtitt på webbplatsen (beredskapslyftet.se) är en resa bland goda tankar och idéer – och Fredrik Hillelsons egna engagemang.

»Det kanske häftigaste projektet just nu är ett projekt där kvinnor på plats i Ukraina omskolas för att bli lastbils- och busschaufförer. I Sverige finns en övertro på att skapa den bästa processen utan att veta om det blir bra. Det är ibland bättre, och snabbare, att börja litet. Ett pilotprojekt med 22 kvinnor gick bra så vi fortsätter nu och utbildar i år 350 kvinnor.«

Man hinner knappt kommentera så säger han:

»Eller ta det kanske mest spännande projektet i Sverige nu, ›Rätt kurva‹. Det handlar om att fånga upp barn mellan 8 och 15 år som är på väg in i kriminalitet. Noa, inom Polismyndigheten, leder det. Vi stöttar hela familjerna. Behövs en npf-utredning? Vi fixar. Behövs ett sommarjobb? Vi ordnar. Behöver storasyster i familjen en praktikplats? Vi skakar fram en sådan.«

I samhällsdebatten hörs rop på stängda gränser och språkkrav.

Fredrik Hillelson vore inte Fredrik Hillelson om han bara tjoade med. Frågor kring integration engagerar honom djupt. Det märks på hur han plötsligt lutar sig fram, pratar lite långsammare och betonar:

»Vårt land behöver välutbildade invandrare för att klara vår välfärd. Hur går det om vi stänger gränserna?«

Det är som att det är invandrarpojken i honom som talar.

»Häng med här«, säger han och tar täten till en annan våning.

Han hejar med namn på många och man slås av att medarbetarstyrkan verkligen är blandad.

»Här driver vi Sveriges största jobbcenter för ukrainare. Sedan kriget startade har vi rekryterat ut 700 ukrainare i arbete i Sverige. Nyckeln är att svenskar och ukrainare jobbar ihop hos oss. Svenskarna fixar pengar och jobben, ukrainarna är rekryterare och fixar ukrainare. Det sänker trösklarna. Jag säger alltid att flyktingar måste få det första jobbet, det är det viktiga. Det rätta jobbet kommer sedan.«

Men om de inte kan språket då, mumlar kanske någon nu.

Fredrik Hillelson suckar lätt:

»Är det så att en ansökan kommer in och svenskan inte är perfekt, så kanske vi inte behöver titta så mycket på svenskan. Det kanske inte är det viktigaste. Vi behöver se med mindre förutfattade meningar. Vi har alla läst om invandrare som sökt tusen jobb utan att ens få komma på intervju. I Sverige har vi hundratusentals duktiga människor från andra länder som inte får visa att de funkar i sitt yrke.«

»Jag tycker ju att Sverige officiellt borde säga att landet är tvåspråkigt, svenska och engelska. När jag sagt det till politiker blir en del upprörda. Jag förstår ju varför, men på många företag är engelska koncernspråket! Och på många kaféer, hotell, restauranger pratar personalen engelska! Vi borde texta våra nyhetsprogram på engelska, ja, med AI skulle vi snart kunna texta på arabiska och andra språk också för att inte stänga ute stora grupper från vårt samhälle.«

Han menar att HR har en nyckelroll när det gäller både mångfald och integration.

»30 procent av det svenska folket har en pappa eller mamma födda i ett annat land. Har HR-funktionen lyckats spegla det i de flesta svenska företag? Nej. Vi måste hitta nya sätt att attrahera duktiga människor som har annan bakgrund än vi har. HR måste driva frågan mycket mera.«

Själv fortsätter han, envetet.

»Varje lördag skickar jag ett lördagsmejl till 500 personer i näringslivet och samhället om vad vi gör i Beredskapslyftet. Min före detta kommunikationschef får kolla så jag inte blivit för mycket aktivist, för skulle jag bli det skiter det sig direkt. Vi är inte aktivister. Vi är en plattform som mobiliserar resurser från näringslivet i syfte att stötta samhället …«

Han ler och teaterviskar högt:

»… fast lite av en aktivist, en sofistikerad aktivist, är jag nog.«

Text: Ola Liljedahl
Foto: Karl Nordlund