Varför blir en före detta polis med juridikexamen HR-direktör för en av Sveriges största arbetsgivare? När vi möts gör Patrick Nzamba det klart redan inledningsvis: vi behöver gå tillbaka 30 år i tiden för att få svar. Men spåren når ännu längre – till 1970-talets Uganda. Det var där Patricks pappa som ung mötte svenska missionärer, vilka ledde honom till Sverige och Dalarna som 25-åring. Här träffade pappan kärleken i pastorsdottern som han skulle bilda familj med. Båda Patrick Nzambas föräldrar utbildade sig akademiskt i Uppsala – mamman till läkare och pappan, som först läste in svenskt gymnasium, till psykolog.
»Mamma fick ett lysande läkarliv, en fin karriär. Men pappa… Han fick aldrig en tillsvidareanställning som psykolog under hela sitt yrkesliv.«
Patrick drar ett djupt andetag och lägger handen under hakan.
»När jag nu ser tillbaka på mitt eget yrkesliv inser jag att min drivkraft bottnar i vad jag fick bevittna från första parkett under uppväxten. Jag drivs av rättvisa och att skapa förutsättningar för människor att nå sin fulla potential.«
Skapa värde
Det är en krispig vinterförmiddag i Jönköping – Patricks hemmaplan. När han och frun Josephine hade fått sitt andra av fem barn för drygt tio år sedan lämnade de Stockholm för att komma hit, närmare svärföräldrarna. Numera har de också en övernattningslägenhet i Göteborg, som Patrick är i behov av som HR-direktör för Västra Götalandsregionen (VGR). En tjänst han tillträdde i augusti förra året.
»Mitt uppdrag är att skapa bästa möjliga förutsättningar för 1,8 miljoner invånare med hjälp av nästan 60 000 medarbetare. Det är en plattform där jag kan bidra till att bygga en organisation som skapar värde för väldigt många människor. För att göra det tror jag på ett ledarskap som är tvärtemot vad jag fick erfara under mina år som polis.«
Patrick Nzamba var en del av Polismyndigheten sina första tretton år i yrkeslivet.
»Att jag blev polis är sprunget ur att jag ville skipa rättvisa. Det var roligt, spännande och lärorikt. Men organisatoriskt upplevde jag ofta att jag bara var en polisbricka. Man frågade sällan om mina tankar kring arbetet eller vad som motiverade mig. Därför har jag i mitt ledarskap ansträngt mig för att göra det motsatta – att gå till dem som uträttar jobbet och höra deras tankar innan jag tar beslut.«
Flytten till Jönköping under småbarnsåren blev början på ett nytt kapitel.
»Jag kände mig klar med polisyrket och ville gå djupare, så under föräldraledigheten beslutade jag mig för att läsa in en juristexamen.«
Ur kris till framgång
Under studieåren fick han sitt tredje och fjärde barn och engagerade sig i lokalpolitiken.
»Det politiska engagemanget och juridikstudierna breddade min samhällsförståelse, så när jag tog examen och hade jobbat ett antal år som arvoderad politiker var jag redo för något annat.«
Det var 2016 och den eskalerande flyktingkrisen präglade hela landet. Det var då Patrick blev erbjuden att söka en chefstjänst på Arbetsförmedlingen.
»Att arbeta på Arbetsförmedlingen under den här tiden var som att jobba med det som min pappa hade varit med om upphöjt till 100 000. Jag kände att jag var på helt rätt plats – att få skapa förutsättningar för människor som kommer hit med drömmar och ambitioner, och att hjälpa dem som står längst bort på arbetsmarknaden.«
Så småningom blev han chef för Arbetsförmedlingen i länet – och stod plötsligt inför en helt ny utmaning:
»När flyktingkrisen hade nått en platå, kom Januariavtalet som innebar att man drog in en stor del av Arbetsförmedlingens anslag. Vi fick säga upp 40 procent av all personal på myndigheten. Personalen var i chock.«
Det var nu Patrick började fundera alltmer på ledarskapsfrågor. Går det att fortsätta skapa delaktighet och glädje hos medarbetare även om organisationen är i djup kris?
»Tillsammans med andra chefer och medarbetare satte jag mål kring att försöka ha så låga sjuktal vi kan ha, leverera så bra arbete vi kan och behålla glädjen i det. I mångt och mycket gick det, även om det var jättetufft.«
När Region Jönköpings län några år senare erbjöd Patrick tjänsten som HR-direktör var han minst sagt »organisationstrött«.
»Att arbeta med HR hade aldrig fallit mig i tanken. Men under åren hade jag haft en relation med HR och gått i gång på frågor som ledarskap, förändringsledning och vad som driver och motiverar människor. Dessutom lockade det att få gå till en organisation med nästan 12 000 medarbetare. Nu skulle jag få jobba med utveckling.«
Men det dröjde bara några månader tills pandemin börja sprida sig och ännu en svår resa låg framför.
Hitta lugnet i stormen
Att arbeta i kris är med andra ord något Patrick Nzamba var van vid när han i höstas kom till Västra Götalandregionen (VGR). En organisation som nyss kommit ur en strejk och fått hård kritik från fackligt håll om tuffa arbetsförhållanden inom vården, och som skulle fortsätta i motvind under hösten i och med införandet av vårdinformationssystemet Millennium.
»Som polis lärde jag mig att hålla huvudet kallt i pressade och stressade situationer. Det har jag haft mycket nytta av«, säger Patrick och utvecklar:
»När jag åkte på ett larm och kunde komma fram till ett pågående slagsmål var tekniken att försöka komma ner i puls och inte dras med i tempot. Att skaffa sig en överblick över läget, prioritera och sedan ge sig in i situationen. Jag upplever att man ofta och lätt i organisationer blir reaktiv när man svarar på brinnande eldsvådor. Det gör att man förlorar möjligheten att agera proaktivt och förhindra att man hamnar i elden från början.«
Nyckeln ligger i att våga sakta ner, prata igenom och mötas, poängterar han.
»Ju mer jag lär mig om ledarskap, desto mer går jag tillbaka till människans ursprung och var vi kommer ifrån. Även om vi nu är hightech och jobbar mycket digitalt, så har människan biologiskt sett utvecklats väldigt lite. På samma sätt som vi tidigare samlades vid lägerelden efter att ha varit ute och jagat behöver människan än i dag ha tid för att mötas och dela berättelser, vrida och reflektera tillsammans. Det är så vi kommer framåt. Jag tycker ofta att vi tappar bort den tiden i våra ledningsgruppsagendor. Det tror jag bidrar till att skapa många av de kriser som organisationer går igenom.«
Använd tekniken på rätt sätt
Med det sagt tror Patrick inte att teknikens framfart är något som kan sätta käppar i hjulet för de mänskliga mötena.
»Den tekniska utvecklingen är nutidens svar på pilbågen och hjulet: den är verktyg som i bästa fall berikar livet, men framför allt underlättar för oss att leva. På samma sätt som att pilbågen gjorde det lättare för oss att skaffa mat så kan ChatGPT underlätta för oss att utföra våra arbetsuppgifter. Men tekniken i sig gör ju inte människan klokare eller ändrar våra biologiska egenskaper. Den ersätter inte det som gör oss människor unika: det mellanmänskliga samspelet och samskapandet«, säger han och tillägger:
»Det är därför jag misstänker att många har etiketterat om namnet HR till People – för att det alltid kommer handla om människor.«
Han tror att det professionella i HR-yrket kommer handla ännu mer om att förstå människor.
»AI har än så länge inte lyckats ersätta det coachande samtalet med en chef som har mellanmänskliga problem i sin arbetsgrupp, en sjukskriven medarbetare eller som funderar kring sin egen förändringsresa. Att kunna sätta sig in i människors situation kommer alltid vara attraktivt och nödvändigt.«
Och kanske var det just det – förmågan att sätta sig in i en annan människas situation – som fick Patrick att inleda den här intervjun med något han fick uppleva för över 30 år sedan. Erfarenheten av att som barn se sina föräldrar få helt olika möjligheter i yrkeslivet blev en drivkraft.
»Från att ha observerat min pappas yrkesresa till att nu vara med och påverka tiotusentals människors förutsättningar att utvecklas på sina arbetsplatser är en enorm förmån. Jag går i gång på att förvalta det så klokt det bara är möjligt.«
Text: Elin Liljero Eriksson
Foto: Karl Nordlund