Robert Kegan är fortfarande jetlaggad, han är »till hälften i Sverige, till hälften någonstans i havet, men gradvis på väg hit«. Hans polotröja är grå, liksom hans mustasch, men när han talar är han allt annat än färglös.
Inom den psykologiska inriktningen vuxenutveckling är Kegan en världsstjärna. Innan han pensionerades för tre år sedan var han professor i livslångt lärande vid Harvard Graduate School of Education i Boston, USA.
Nu är han föreläsare och jobbar med företag som vill utveckla sitt lärande internt. Det är därför han har färdats över Atlanten, för att hålla ett föredrag vid en konferens i Stockholm.
Hans tankar är eftertraktade. I våras gick ett antal svenska forskare och höga chefer samman och skrev en debattartikel i Dagens Nyheter, där de slog ett slag för vuxenutveckling.
»Individer kan växa, utveckla färdigheter och stärka sina inre resurser, som att utgå från fler perspektiv, tänka mer komplext, värdera kunskap och mogna mot en allt större självinsikt. Denna utveckling innebär ett allt starkare självständigt tänkande samt en identifikation och ett ansvarstagande för, inte bara sig själv och sin närmiljö, utan också i ett vidare sammanhang«, gick det att läsa i artikeln, som undertecknades av bland annat Katarina Berg på Spotify, Tomas Björkman på Stiftelsen Ekskäret och Stefan Einhorn, professor vid Karolinska Institutet.
Genom att skapa en miljö där personlig utveckling är möjlig kommer medarbetarna att växa, organisationen stärkas och kulturen bli svår att kopiera av andra.
I artikeln refererades det till Robert Kegans forskning.
Nu sitter han själv på ett hotell i den svenska huvudstaden och slår visserligen fast att »svenska företag har goda förutsättningar till att skapa en kultur för lärande«, men att behovet är stort. Han berättar om en bild, som han brukar visa på sina föreläsningar, som föreställer ett dussin vanliga utmaningar som organisationer står inför i dag. Att skapa en kultur för lärande är ett bra svar på dem alla.
»Ta till exempel hela AI-revolutionen med smarta maskiner, hur kommer det att förändra vårt arbete? Maskiner är helt enkelt bättre på att hantera teknik. Så i allt högre utsträckning kommer maskinerna att ta den aspekten av jobbet, vilket innebär att människor på jobbet kommer att behöva vara mindre som maskiner och mer som människor. En lärande kultur stöder utvecklingen av mer mänsklig förmåga«, säger Robert Kegan.
»Snart kommer millennials att utgöra majoriteten av arbetskraften, och de kommer med helt andra fordringar när det gäller arbetet, de har en annan syn på lön och mening med arbetet. Det ställer högre krav på att söka efter meningsfullhet och personlig utveckling«, säger han och tillägger att »tillfredsställelsen från en lärande miljö gör att skolan inte skiljer sig så mycket från arbetet«.
Alla företag som har rätt förutsättningar kan bli en DDO, en »deliberately developmental organization«, på svenska en »medveten utvecklingsorganisation«, vilket är ett begrepp som Kegan och hans kollega Lisa Laskow Lahey lanserade i boken An Everyone Culture: Becoming a Deliberately Developmental Organization.
»Men det måste finnas en vilja hos de ledande personerna att gå först, i den meningen att de gör sig själva sårbara och återlanserar sig själva som elever, inte bara som ledare. De visar att de är intresserade att själva öka sin förmåga samtidigt som de visar glädje över att främja andras utveckling«, säger han.
Det kräver mod.
»Alla lyfter fram lärandet som viktigt, hur kan man vara mot lärande? Men lärande är en väldigt intim aktivitet, det måste börja med ett erkännande av en brist. Att sätta sig i ett lärande läge visar att det finns saker som jag inte vet. Det betyder att någonstans finns det en arena där jag inte är tillräckligt kompetent. Få organisationer drivs av att fira sin oförmåga eller avsaknad av kompetens, eller hur? Och de flesta tenderar att inte gilla upplevelsen av att vara inkompetenta eller känna sig bristfälliga«, säger Robert Kegan.
När det handlar om att främja medarbetares personliga utveckling tillämpar de allra flesta organisationer, menar han, ett 1900-talsrecept med talang- och mentorprogram, olika former av coachning, kurser och utbildningar för företag.
»Det finns inget fel med detta, det kan absolut ha ett värde. Men det finns en begränsning med detta, för det är utbildning som vänder sig till ett fåtal människor, som åker långt bort, antingen till en kursgård eller till en coachs mottagning, och gör saker som saknar förankring i verksamheten«, säger han.
»Vi skickar inte våra barn i skolan en gång per kvartal. Vi skickar dem varje dag«, säger Robert Kegan retoriskt.
Halveringstiden för en bra inlärningsupplevelse är kort, konstaterar Kegan.
»Det kan dröja några månader, sedan är allt som förut. Men vi skickar inte barn i skolan en gång per kvartal. Vi skickar dem varje dag«, säger han retoriskt.
Organisationer som vill ägna sig åt modern ledarutveckling ser därför till att skapa en miljö där lärandet blir en integrerad del av vardagen.
»Föreställ dig att lärandet inte är för få människor utan för alla. Föreställ dig att det sker regelbundet, på arbetsplatsen, och att målen som människor arbetar med är tätt bundna till deras förmågor. Det är det som kommer att påskynda er affärsframgång«, säger Robert Kegan.
HR har en viktig roll att främja att det skapas en kultur för lärande.
»En avgörande roll«, understryker Robert Kegan, som dock noterar att många som arbetar inom HR inte jobbar med det som de hoppades på. I stället för att utveckla människor får de fylla i blanketter och se till att regler följs.
»Det som jag tycker är så spännande med att få införa dessa tankar i en organisation, i synnerhet i organisationer där det inte är kostnadseffektivt att anställa tusentals coacher, är att man måste använda sig av sina egna interna resurser för att skapa ett kulturskifte, även om det så bara är en liten förändring i riktning mot att vara en tillväxtkultur. Det jag tycker är spännande är när jag hör en vd säga till HR att: ›Vi måste hitta ett bättre sätt att stödja våra medarbetares personliga utveckling, är någon av er intresserade att hjälpa till?‹ Alla sträcker upp handen. Eftersom det är mycket närmare den ursprungliga drömmen som ledde dem in i HR-arbetet.«
Text: Fredrik Emdén
Foto: Webb Chappell
