Förlorad kontroll

20 procent av den arbetsföra befolkningen i Sverige har en riskkonsumtion av alkohol. Mycket pekar på att med pandemin har missbruket ökat. 

Många har dolt sina problem och hållit uppe fasaden under den halvtimme de haft ett Teamsmöte framför datorns kamera. Men när kameran är avstängd och mötet är över har de fallit igenom.

Anatoli Garcia jobbar på Ljung & Sjöberg och har coachat och utbildat mer än 1 000 chefer och HR-anställda i rehabiliteringsärenden för att rusta organisationer för att kunna hantera beroendeproblem. Han menar att en stor vårdskuld byggts upp under det senaste året.

»20 procent av den arbetsföra befolkningen har en ökad sårbarhet för överkonsumtion, alltså ett riskbruk. Det vi kan se väldigt tydligt är att hos den gruppen har konsumtionen ökat kraftigt och det har gått snabbt utför.«

Här delar Anatoli Garcia sina insikter och ­tankar om…

…varför missbruket accelererat under pandemin:

»När något är oförutsägbart och upplevs som okontrollerbart skapar det oro och ångest. Vi är programmerade att känna stress och oro då. Pandemin skapade en situation som verkligen var okänd och okontrollerbar. För de 20 procent som har en förhöjd sårbarhet för överkonsumtion ökar risken för negativa beteende­mönster. Man ökar sin konsumtion ytterligare för att hantera oron.«

»Vi står inför en gigantisk vårdskuld som byggts upp under pandemin, något som riskerar bli en enorm kostnad för arbetsgivare…«

…bristen på kontroll:

»Alla naturliga bromsklossar och kontrollfunktioner är borta. Som att man måste dyka upp på jobbet hel och ren på måndag morgon. Man behöver inte träffa sin chef. ­Rutiner ändras. Man saknar socialt umgänge. Isoleringen ökar. Man dövar oron med ökad konsumtion. Som chef och arbetsgivare har jag inte samma möjlighet att kontrollera och följa upp. Kostnaden för sjukfrånvaron har ersatts helt av sjuknärvaro. Jag behöver inte sjukanmäla mig om jag inte är i skick.«

…konsekvensen:

»Vi står inför en gigantisk vårdskuld som byggts upp under pandemin, något som riskerar bli en enorm kostnad för arbetsgivare eftersom personer jobbar under sin förmåga. De jobbar bakfulla. Sjukanmäler sig. Vi ser ökade kostnader i form av minskad produktivitet och kvalitetsbrister.«

…om vad som händer när vi ­öppnar upp:

»Det verkade ett tag i augusti i fjol som att allt var på väg att återgå till det normala. Det fanns ett fönster då vi började återvända till kontoren. ­Under den perioden såg vi en tydlig peak i ärenden som kom från arbetsgivare till oss. Vi kunde se att beroendeutvecklingen hade gått mycket snabbare än vanligt. Det blev väldigt tydligt vad som gömt sig bakom det nyckelhål som Teams och Zoom är. När alla börjar komma tillbaka blir det tydligt vad som har skett. Det är det jag tänker på när jag säger att vi har en vårdskuld som byggts upp och som vi kommer att få hantera under lång tid framöver.«

…en känslig fråga:

»För den enskilde chefen kan detta vara den jobbigaste enskilda frågan man kommer att ställas inför som chef. Ett alkoholärende kan uppta 70 procent av en chefs tid, det är inte alla som kan hantera det. Men med rätt processer och verktyg kan man hjälpa dem att göra det på ett annat sätt.«

…vikten av att våga se signalerna:

»Det är viktigt att reflektera över alko­holkulturen på arbetsplatsen. Förra året fick vi färre ärenden men värre fall av beroenden. Många identifierades inte förrän de var påtagligt berusade under arbetstid. Vilket är extremt sent i beroendeförloppet om man tittar statistiskt. Att vara full på arbetstid eller på arbetsplatsen, det är en av de sista sakerna som sker i beroendekurvan. Då har det gått långt. Men det man också kunde se var att det hade funnits signaler långt tidigare om man hade vetat vad man ska titta efter. I nästan alla fall har kollegorna varit medvetna om detta under lång tid och till och med pockat på chefens uppmärksamhet. I arbets­laget vet man ofta om det här. De drabbas ju för de får skydda eller täcka upp för den här personen. Det skapas ett medberoende som gör det svårt att skvallra.«

…beroende finns överallt:

»Jag kan säga ganska mycket nega­tivt om riskkonsumtion och beroende över lag men det är jäkligt ­demokratiskt. Det drabbar alla. Vi jobbar med arbetsgivare i alla branscher – banker, lager, butiker… De 20 procenten finns överallt. Sedan finns det riskfaktorer i vissa branscher men de här 20 procenten slår jämnt över alla led och klasser.«

…den drabbades förnekelse: 

»Ett av de primära elementen i en beroendesjukdom är förnekelse. Det är den enda sjukdomen jag känner till där den drabbade hävdar att han inte har ett problem. Ofta misstas beroende för andra typer av ohälsa. Ställer du symtomen på beroendeproblematik bredvid till exempel stressrelaterad ohälsa så ser de väldigt lika ut. Ska man vänta på att en person själv kommer till insikt, då dör sju av tio i förtid. Förnekelsen följer en ned i graven. Ofta kommer de som ber om hjälp inte förrän allt redan är förlorat. Arbetsgivaren har en unik möjlighet att komma in i ett tidigare skede och dels bryta lidandet för individen, dels bespara organisationen väldigt stora kostnader. Då har vi inte råd att vänta på att personen själv ska komma till insikt och be om hjälp.«

»Ska man vänta på att en person själv kommer till insikt, då dör sju av tio i förtid. Förnekelsen följer en ned i graven.«

…samarbetet med Aftonbladets krönikör Robert Laul, som lyckades ta sig ur sitt alkoholmissbruk:

»Robert gick en behandling hos oss för några år sedan och deltog nyligen i ett webbinar där han delade med sig av sin historia för våra kunder. Att vara så offentlig i sin yrkesroll och samtidigt så långt ned i ett beroende – det är en otrolig resa han har gjort. Men hans fall är inte unikt. Det här händer dagligen på våra arbetsplatser. Det är en försvinnande liten del av dem som har ett utvecklat beroende som vi ser på parkbänkar eller stående runt Sergels torg. Den absoluta merparten är fortfarande i arbete. Arbetsplatsen är väldigt viktig för vår förnekelse och den yttre fasaden. Alla som levt i ett beroende kan skriva under på att de sista åren av aktivt beroende, det önskar man ingen. Det brukar pratas om den berömda botten, men det går alltid att hitta ytterligare en botten. Det kan nog alla som tillfrisknat skriva under på. Det vi kan göra som medmänniskor och arbetsgivare, det är att tvinga fram en brytning i ett tidigare skede så att vi kan bespara människor att behöva gå ned sig så långt. I motsats till vad många tror är arbetet inte det första en beroendeperson förlorar utan snarare det sista. Beroende är en progressiv sjukdom. Sett över tid kommer det alltid att bli sämre, inte bättre. Det är bara en tidsfråga innan man hamnar där. Inte om utan när.«

…om att våga ställa första frågan:

»Jag vill trycka på att arbetsgivare höjer kunskapsnivån så att man som chef vet hur man ska agera. Det är ett ganska tungt ämne. Oavsett incitament – om det handlar om kostnader, att man vill väl eller att man bara vill göra det minsta möjliga inom ens ansvarsområde – så ska man våga fråga för den rörelsen framåt kan vara startskottet på något nytt. Robert Laul berättade att för honom gick det så långt att han skrev ett självmordsbrev på datorn. När någon ingriper kan det vara startskottet för ett helt fantastiskt liv som inte går att jämföra med det som fanns innan. Men då krävs någon som säger, ›hit men inte längre‹.« 

Text: Tommy Jeppsson
Foto: Peter Cederling