Mannen som fick en hel stad att börja drömma

Graham Potter tittar upp mot en regntung himmel i spanska Marbella och funderar högt:

»Om jag ska säga någon som påverkat mig som ledare är det …«

Man väntar sig en uppräkning av hans fotbollstränare genom åren. Kanske den som tog ut honom i engelska U21-landslaget? Eller den som gav honom chansen i högsta ligan i England? Men Graham Potter är Graham Potter.

Så han fortsätter:

»… min mattelärare när jag växte upp utanför Birmingham. Mr Shaw. Han var skillnaden mellan en bra lärare och en dålig. Du koncentrerade dig på hans lektioner.«

Han skrattar:

»Detta trots att det handlade om algebra. Fattar du! Algebra! Han hade helt enkelt en förmåga att leda, att engagera och ville verkligen utveckla oss både i matte och som människor. Vi har fortfarande kontakt och jag lärde mig mycket av hans sätt.«

Där någonstans finns kanske nyckeln till Graham Potters eget ledarskap. Själv pratar han om ett holistiskt ledarskap. Genom att utveckla sina fotbollsspelare både tekniskt, taktiskt men inte minst som människor har hans lag, Östersunds FK, nått sensationella framgångar.

Själv fick han nyss pris som Årets ledare på Idrottsgalan.

Fast det kunde blivit något annat än fotboll för honom.

»Alla mina kompisar gick den vanliga vägen via college och universitet in i företagsvärlden. Jag gissar att jag skulle följt samma väg om det inte hade varit för fotbollen. Jag var rätt duktig i skolan«, konstaterar han.

Kort bakgrund:

Talangfull spelare som aldrig riktigt slog igenom. Karriären peakade som 22-åring med åtta matcher i Southampton i Premier League och en match i U21-landslaget. Sedan följde tio års harvande i lägre divisioner. Han blev ledare för fotbollen på ett universitet och fick sitt första riktiga tränarjobb 2011 i en klubb i svenska division II, alltså den fjärde divisionen.

Fotbollens bakgård stavades Östersunds FK.

Dit kom Graham Potter som en Harry Potter med magiska krafter, om man får tro fansen, och har fört upp laget till Allsvenskan, vunnit Svenska Cupen och nått så stora framgångar i Europa League att världsmedia nu köar för att få berätta framgångssagan.

Allt medan alla pratar om en unik ledarstil. Skulle han vilja och hinna skulle han kunna få föreläsa för svenska företag mest varje dag.

Hade någon sagt det till honom när han för första gången satte sina 44:or på svensk mark på Östersunds flygplats en svinkall januaridag 2011 hade han skakat på huvudet.

Något han i och för sig gjorde ändå. Det var som att kliva in i en frysbox med trasigt lyse och där förväntades han skapa ett fotbollsintresse i en stad som kallas Vinterstaden.

Han ler:

»Ärligt talat, jag tror inte det är så stor skillnad på att leda ett företag och ett fotbollslag, inte ur ledarskapsperspektiv. Kontexten är annorlunda men principerna desamma. Många grupper, i samhället eller i fotbollslag, är talangfulla och borde vara bättre än vad de är. Men det är något i organisationen som
gör att de inte presterar. Fel i miljön? I gruppsammansättningen? På ledarna?«

Han har dagen innan sett sitt lag spela oavgjort i en träningsmatch, 3-3, mot ryska Lokomotiv Moskva på Marbella Stadium i Spanien.

Hans analys av matchen, där vi sitter på hotellet, säger mycket om ledarskapet.

»Vi gjorde mycket bra. Det är det vi ska fokusera på. Tyvärr släppte vi in några enkla mål. Men det är sånt som händer. För att utveckla spelarna i mitt lag, eller kollegorna i ett företag, måste man utveckla dem psykologiskt. Sambandet är viktigt oavsett om du pratar om arbetare på H&M eller Swedbank eller spelare i Östersunds FK eller i FC Barcelona«, förklarar han.

Han tystnar ett par sekunder och slår sedan fast:

»För mig är det just det, att utveckla spelarna både i fotboll och som människor, som är utmaningen med ledarskap.«

Han är en udda fågel i svensk idrott och har på sätt och vis alltid varit lite udda.

»Pappa jobbade på industri, mamma tog hand om mig och min bror och hade alla möjliga extrajobb. Mina far- och morföräldrar bodde alldeles intill. Vi var en tajt familj.«

»Jag satsade allt på fotbollen men en dag, när jag var 24 år, insåg jag att jag knappt orkade mer än skumma igenom den enklaste kvällstidning. Det var som att hjärnan inte utvecklades när jag bara spelade fotboll. Då bestämde jag mig för att jag behövde träna hjärnan också.«

Sagt och gjort.

Han sökte in på Open University och läste på distans. Först en examen i Social Sciences och senare en Master i Leadership and Emotional Intelligence.

På bussen till bortamatcherna plöjde han böcker om amerikansk politik eller ledarskapsteorier. Lagkompisarna stirrade. Hallå! Varför då? Det räcker väl att kunna slå inlägg!

»Jag önskar att jag kunde säga att jag hade en plan med min examen men jag hade inte det. Jag ville bara utvecklas som människa«, minns han.

Alla böckerna, alla tränare han själv mött, matteläraren Mr Shaw och allt annat som hänt i det som vi brukar kalla livet plockar han från och skapar Ledaren Graham Potter.

»Gör vi inte alla det? Plockar lite här och där och försöker bli den vi är. Jag gick olika tränarutbildningar också i England. Jag minns dem som ganska oinspirerande. Jag var nog inte redo egentligen. De första ledaruppdrag jag hade, som utvecklingschef för fotbollen på University of Hull, kändes inte bra. Jag var obekväm. Bara det att jag inte är typen som tycker det känns naturligt att stå och prata för folk.«

Men han lärde av det också.

»I min ledarstil ingår att skapa en miljö där människor utmanas. Det kräver att man inser att vi är olika. Jag tycker det är viktigt att vara respektfull, vi pratar ändå om människor med egna karriärer och viljor. Först då blir det en trygg miljö«, säger han.

Han betonar flera gånger att en grupp i samhället och ett fotbollslag fungerar på ungefär samma sätt.

»Inte minst gör vi misstag. Hela tiden. En fotbollsmatch är 90 minuter fyllda av misstag. Då är det viktigt att inte kritisera och skapa en rädsla. Det är tyvärr ganska vanligt i idrotten, säkert i en del andra organisationer också. Jag vill inte hänga ut en spelare och säga att vi förlorade för att du missade en markering. För misstagen kommer att komma. Igen och igen. Vi måste därför använda våra misstag för att bli bättre. Jag vill få människor att växa, att känna delaktighet i det vi gör. I stället för att kritisera försöker jag visa vad vi kan lära.«

Men feedback är svårt att ge och ännu svårare att ta.

Det vet alla som lett eller blivit ledda.

»Man måste känna in vad det är för människa man har att göra med. Jag tror att jag är rätt ärlig i sådana situationer. Förklarar jag tydligt varför jag ger feedback, att det är för att hjälpa både spelaren och klubben, brukar det inte vara några problem. Jag har nog aldrig upplevt att någon blivit arg på mig. Det handlar i grunden om att jag sätter ramar och förklarar varför jag säger det jag säger. De ramarna är viktiga. Alla människor som vill utvecklas måste få feedback.«

Han konstaterar att det alltid låter så enkelt när experter i tv efteråt förklarar hur man borde ha gjort.

»Men det är en skillnad när man har med människor att göra. Det är viktigt hur man kommunicerar ett budskap, vilka ord man använder, där brister många ledare.«

Själv gör han misstag varje dag.

»Det är lätt att säga att man ska lära av misstagen, alltså det jag säger till andra. Men jag känner ju själv att det är svårt att acceptera sina misstag. Vi människor vill vara duktiga, framgångsrika, känna oss bra. Det är därför viktigt att ledaren också kan säga, ›hallå, förlåt, jag gjorde fel‹.«

»Vill man ha en miljö där människor känner förtroende och trygghet i det de gör måste ledaren själv vara först att kunna erkänna misstag. Jag har inte alla svar. Det måste jag våga erkänna. Jag gör massor av misstag. Varje dag. När det gäller ledarskap måste man först och främst förstå sig själv. Varför reagerar jag som jag gör? Vilka är mina svagheter? Förstår man inte sig själv spelar man bara en roll som ledare.«

Och på tal om roll …

Östersunds FK:s starke man Daniel Kindberg startade, utifrån en undersökning som visade att svenskar är mer rädda för att stå framför andra och prata än att dö, ett kulturprojekt. Spelarna, och alla andra i organisationen, skulle öva och uppträda inför publik i sammanhang som är helt främmande för dem. Långt, långt utanför trygghetszonen. Det ingår i kontrakten. De har både dansat baletten Svansjön, spelat teater och sjungit inför publik. Närmast väntar ett samarbete med Glada Hudikteatern, en teatergrupp »med utvecklingsstörda och normalstörda skådespelare«.

Allt projekt för att bli modigare och växa som människor.

»Det har kommit nya spelare som inte förstått någonting. Va? Ska vi spela teater? Alla är inte exalterade.«

Graham Potter tror stenhårt på idén.

»Det har kommit nya spelare som inte förstått någonting. Va? Ska vi spela teater? Alla är inte alltid så exalterade. Men de förstår numera varför när jag för klarar. Det är en fascinerande process och alla växer av den. Vi blir modigare. Det är min bestämda erfarenhet.«

Själv är han också med.

»Dansen var roligast. Jobbigast var att öppna vår sångföreställning med första numret, Jämtlandssången på svenska, inför 1 500 åskådare. Jag var oerhört obekväm. Jag övade med ett fint pianokomp. När det var dags stod ett band där. Men jag gjorde det. Tro mig, man känner sig som en rockstjärna …«

Text: Ola Liljedahl
Foto: Karl Nordlund