Diplomatstaden, november. Anne Ramberg lägger handen om kinden och ler, som om hon roas av en tanke och nu överväger om hon ska dela med sig av den. Sedan börjar hon:
»Vårt demokratiska samhälle har vuxit fram av människor som gjort sig skyldiga till civil olydnad. Så är det ju! Civil olydnad bygger på att man gör sig skyldig till regelbrott, men man ska göra det utan våld och vara beredd på att ta konsekvenserna. Det tycker jag är fair.«
Kan frånvaro av civil olydnad vara ett problem?
»Absolut. Rent filosofiskt är civil olydnad sunt och demokratiskt. Titta på Julian Assange och Edward Snowden, de må ha gjort sig skyldiga till en massa överträdelser, men jag tycker det var helt rätt i alla fall.«
Har du utövat civil olydnad?
»Haha, det tror jag inte. Jag har kört för fort, men det kan man inte kalla civil olydnad.«
Med 20 år som generalsekreterare för Sveriges advokatsamfund har Anne Ramberg gjort sig känd för sin frispråkighet. Hon har dragit fram som ett slagskepp genom det politiska landskapet, retat upp vänstern i jämställdhetsdebatten (»Lyxfeminism«) och provocerat högerpopulister i migrationsfrågan (»Vi måste göra avkall på välfärden«). Hon tycks vara totalt oförmögen att inte säga vad hon tycker. Nu har det gått en tid sedan hon lämnade posten och avtackades inför 350 gäster.
»Jag fick så otroligt många vänliga ord, förmodligen alldeles överdrivna. Men det kan man tillåta sig att slicka i sig och tro att det är sant, haha. Människor sade snälla saker och det är inget man är van vid som generalsekreterare. I den rollen är man mest ute i debatten och då är det hårda ord och ilskna anfall. Så i den meningen var det ovanligt att alla var så vänliga.«
Anne Ramberg minns vitsorden från en polsk kollega.
»Han sa att det är en bragd att inte få sparken på 20 år. Att leda organisationer som inte har vinstkrav är svårt. I en verksamhet som ska tjäna pengar har man åtminstone det gemensamma målet att vara lönsam. Så är det inte här och det möjliggör att krafter får fäste som inte är för organisationens bästa. Då händer det att generalsekreteraren får sluta.«
»Jag har absolut varit föremål för krafter som velat bli av med mig. Då gäller det att inte tillgodose deras önskemål.«
Har du varit ansatt?
»Jag har absolut varit föremål för krafter som velat bli av med mig. Då gäller det att inte tillgodose deras önskemål.«
Hösten 2019 tilldelades Anne Ramberg det nyinstiftade Kerstin Hessel-gren-priset. Sveriges HR Förening står bakom initiativet där man varje år prisar »en förebild som med ett långsiktigt engagemang sätter fokus på medmänsklighet och jämlikhet på våra arbetsplatser och i vårt samhälle«. Kerstin Hesselgren – som drev kvinnorättsfrågor och blev första kvinna i Sveriges riksdag 1921 – har gjort avtryck på Anne Ramberg.
»Kerstin var stridbar och gav sig inte. Hon var otroligt engagerad i HR-frågor och HR är inte bara human resources, det är även human rights. Det handlar bland annat om att ta vara på människan, respektera arbetsmiljöfrågor och inte exploatera anställda.«
Med priset kommer ett livslångt hedersmedlemskap i Sveriges HR Förening samt en summa om 10 000 kronor att skänka till en ideell organisation. Anne Ramberg valde FN:s flyktingorgan UNHCR. Hon har varit en tydlig röst i flyktingdebatten och möttes av kritik när hon menade att svensk humanism måste få kosta.
»Uppdraget i Advokatsamfundet är att påverka och då måste man strida för det – och tycka att det är kul att strida!«
»När de generationer svenskar som byggt vårt välfärdssamhälle konkurrerar med tvååriga syriska barn som flytt, så leder det så klart till konflikt. Det är inte meningen att fattigpensionärer som redan lever under magra förhållanden ska finansiera det, men jag menar att man måste vara beredd att göra avkall på sin välfärd om man akut ska hjälpa ett stort antal människor.«
Anne Ramberg placerar händerna över varandra i knät.
»Jag tycker fortfarande att det jag sa är adekvat. Någon måste betala det här. I det långa loppet måste man acceptera att man inte kan ta allting för givet.«
Hösten 2019 fortsätter Anne Ramberg höras i samhällsdebatten: i intervjuer, på Twitter, i bloggen. 67 år gammal har hon lyckats uppbringa engagemang för nya frågor genom hela karriären.
»Det blir så tråkigt annars, livet. Man måste engagera sig för annars blir det så hemskt trist. Särskilt när man är så gammal som jag, då har man gjort det mesta.«
Var kommer stridslusten ifrån?
»Om man vill uppnå något måste man slåss för det, man kan inte lägga sig platt och bli förskräckt varje gång man möter motstånd. Det dyker alltid upp konflikter och det får man inte ducka för.«
Får du energi när det stormar?
»När det gäller sakfrågorna kan det absolut vara energigivande att gräla. Uppdraget i Advokatsamfundet är att påverka och då måste man strida för det – och tycka att det är kul att strida!«
Östermalm. I ett rött tegelhus – genom en brun port och förbi en olivgrön träpanel – öppnar sig Anne Rambergs våning: eldstad i marmor, svarvade möbler på lejontassar. I läsfåtöljen slår hunden Myra med svansen i dynan. Från en oljemålning på väggen betraktar Anne Ramberg stramt besökarna. Själv sitter hon i en fåtölj i vardagsrummet och resonerar kring sitt yrkesliv.
»Jag har aldrig haft någon balans i livet, jag har inte delat in saker och ting i tårtbitar, jag har alltid arbetat eftersom det också är min hobby.«
Har du jobbat för mycket?
»Det är pretentiöst att säga, jag har jobbat för mycket i perioder, men det gör många och under värre betingelser än vad jag har haft. Ta en ensamstående mamma som ska upp halv sex på morgonen, lämna barnen på dagis och sedan sätta sig och arbeta någonstans. Som saknar inflytande och har dålig ekonomi. Där kan man ställa frågan om hon har jobbat för mycket.«
»Jag har den enkla filosofin att man måste ha en viss uppfattning om olika saker och då får man tro på det.«
Anne Ramberg har engagerat sig i den globala jämställdhetsfrågan. Hon beskriver den svenska feministdebatten som en aning snedvriden.
»Jämställdhet är en självklarhet, men kvotering i bolagsstyrelser är inte det viktigaste. Tittar man på kvinnor globalt, hur de är representerade i beslutande organ, hur de behandlas i yrkeslivet och hur stora inkomstskillnaderna är, så är det bedrövligt. Där känner jag engagemang, till skillnad från de här lyx-frågorna. Jag tycker att vår debatt i Sverige är så väldigt känslostyrd.«
Anne Ramberg återkommer till Kerstin Hesselgren.
»Hon levde i en miljö som verkligen inte var välkomnande för kvinnor, men hon lyckades trots ett motstånd i samhället. I dag finns det inget motstånd i samhället mot kvinnor, alla är väldigt överens om att det ska vara jämställt.«
Hur har du själv blivit bemött som kvinna?
»Jag har blivit positivt särbehandlad som kvinna. Jag är övertygad om att jag har fått chanser som jag inte skulle ha fått om jag var kille. Det är alldeles uppenbart så. I alla tv-soffor ska man exempelvis ha en kvinna och en man. Det handlar inte bara om att jag säger så kloka och spännande saker, jag har fått fylla ut många paneler för att jag är tjej.«
Anne Ramberg växte upp på Östermalm. Pappa kommendörkapten, mamma jurist. Hon studerade juridik på Stockholms universitet och efter examen 1976 arbetade hon som affärsjurist. 2000 uppmanades hon söka posten som generalsekreterare på Sveriges advokatsamfund, en position som följdes av en rad andra uppdrag, däribland ledamot i Domarnämnden och ersättningsdomare i Europadomstolen. I dag sträcker sig de internationella uppdragen från International Bar Association Human Rights Institute till International Legal Assistance Consortium. Karriären har präglats av ett starkt självförtroende – sviker det någonsin?
»Det kan finnas stunder när jag inte alls känner mig övertygad om att jag ska klara av en uppgift. Jag tror inte att jag är Tarzan. Men jag åtar mig uppgifterna ändå eftersom man måste vara beredd att lämna sin comfort zone om man vill utvecklas. Det ska få vara lite otäckt också.«
Är du alltid säker på vad du tänker och känner?
»Nej, jag kan vara osäker. Men man måste bestämma sig, man kan inte vara för mycket velpanna. Jag har den enkla filosofin att man måste ha en viss uppfattning om olika saker och då får man tro på det.«
Kommer du någonsin sluta jobba helt?
»Nej! Det är bra för huvudet och det är bra för min omgivning om jag arbetar. Jag skulle inte bli trevlig om jag inte hade något att göra.«
På vilket sätt?
»Det skulle bli svårt att fylla livet med saker som gör det meningsfullt.«
Text: Victor Johansson
Foto: Karl Nordlund
