Charlotte Mattfolk noterar att de två körsbärsträden i trädgården utanför hennes fönster är på väg att tappa sina blad. »Det är mycket blomblad på marken«, konstaterar hon på telefon, som svar på frågan vad hon ser från sitt köksbord, där hon sitter och genomför denna intervju.
Hon berättar också att hon och familjen »bor lite i skogen», att villan är omgiven av tall och gran. Och att huset ligger på en höjd, som en liten bergstopp, med utsikt över sjön.
Att hon bor så, på en höjd, är logiskt med tanke på vad hon vigt en stor del av sitt yrkesliv åt.
»Jag gillar att se ut över vidden, det passar mina tankegångar. Det är lite så jag tänker när jag tänker på framtid«, säger hon.
Charlotte Mattfolk arbetar med strategisk scenarioplanering, som är ett sätt att förutspå framtiden genom att hämta in information från en stor mängd olika källor och intervjuer.
Hon kom först i kontakt med metoden, som har sitt ursprung i militärens strategiska analyser, då hon vid millennieskiftet arbetade på konsultbolaget Framtidsfabriken. Tillsammans med en grupp andra managementkonsulter fick hon gå en utbildning i omvärldsanalys. Sedan dess har hon, som hon uttrycker det, »varit hooked«.
500 framtidsstudier senare är känslan densamma.
»Det är ett så bra verktyg för att analysera olika alternativ. Här kan vi försätta oss i olika verkligheter, det är lite storytelling i det, det är ett kreativt verktyg. Det passar mig att kunna dra ut det i extremer«, säger hon.
Strategisk scenarioplanering är ett systematiskt sätt att se framtiden, det är både kvalitativt och kvantitativt.
»Det är som att klättra upp på ett berg, man kommer till någon sorts topp, jag får en överblick, jag får en 360-vy över vad som kommer att hända«, säger Charlotte Mattfolk.
Man kan ana hur hon slänger en blick över sjön, genom sitt köksfönster.
Vi säger att vi lånar planeten av våra barn. Men hur många är det som lever efter den devisen?
Att utforska framtiden genom att ställa upp olika scenarier är ett sätt att agera mer hållbart. »Vi säger att vi lånar planeten av våra barn, men hur många är det som lever efter den devisen? Här behöver vi skifta i synsätt, när vi talar om framtiden och scenarier. Många tycker att det är slöseri med tid att titta på fram-tiden, det handlar om här och nu, det är inget vi har någon nytta av«, säger Charlotte Mattfolk och nämner hur mayaindianerna tänkte långsiktigt när de planerade sina byggnader och att de håller än i dag.
»De hade ett kalendertänk där de förutspådde saker framåt, de tittade på stjärnorna och solen och byggde så att det blev skugga på ett speciellt sätt. De hade förmågan att planera framåt, om man tänker på vilka förutsättningar de hade, inga datorer eller cadritningar, de måste ha tränat på den typen av tänkande«, säger hon.
Hennes intresse för människors beteende och hur samhället påverkas har följt med ända sedan barnsben. Hennes mamma var forskare och filosof och hennes pappa arbetade inom SAS.
Hon minns att det alltid pågick diskussioner om världen och samhället. Dessutom bodde de utomlands i omgångar, bland annat i Brasilien och Kenya.
»Mamma har pratat mycket om filosofi, olika sätt att se på en fråga, inte jobbat med svaret, utan fokuserat på frågan. I mitt jobb som konsult har jag försökt förstå det riktiga problemet och sedan hitta vägen, genom att förstå hur framtiden ser ut.«
Aldrig tidigare har det känts så angeläget och samtidigt svårt att blicka in i framtiden som nu. Den som har varit med ett tag har fått se cirklar rubbas av finanskriser, it-bubblor, åskmoln och epidemier, men det som sker just nu har inte någon upplevt i modern tid. Det nya coronaviruset har manat fram något som mer än något annat liknar en krigssituation, konstaterar Charlotte Mattfolk.
»Det här är liv och död, det drabbar alla, men det kommer också leda till positiva saker.« Hon låter nästan lite optimistisk.
Charlotte Mattfolk gick själv in i detta decennium med en ny affärsidé. Tillsammans med tre kollegor har hon startat bolaget IAMAI, som kretsar kring en kunskapsplattform för personer med hennes bakgrund, alltså managementkonsultens, som vill jobba i egen verksamhet. Här ska de som erbjuder konsulttjänster möta dem som vill köpa, här ska AI-algoritmer tränas i att effektivt matcha färdigheter med problem och person.
»Managementkonsultbranschen är den mest gammalmodiga man kan tänka sig, och ändå är det ofta vårt jobb att hjälpa våra kunder att transformeras in i en digital värld. Det blir en otrolig paradox«, säger hon och talar om gamla hierarkiska strukturer, dyra tjänster, väldigt ålderdomliga incitamentsystem.
»Det är lite skomakarens barn, ingen har tid att fokusera på förändringen, i stället driver man förändring hos kund«, säger Charlotte Mattfolk, som fram till årsskiftet själv var vd för ett managementkonsultbolag, byggd enligt klassisk struktur.
Tidigare hade de konsulter som slutade antingen gått till en linjeroll i ett kundbolag eller till ett konkurrerande konsultbolag, men nu började hon se ett mönster, att konsulter hoppade av för att starta eget.
»De vill komma åt oberoendet, bestämma mer själva. Problemet är att det är svårt att hitta uppdrag«, säger Charlotte Mattfolk.
Hon kom till insikten att »det här håller inte« och började fundera över vad det är för typ av aktörer som behövs för att kunna förnya branschen.
»Det här är liv och död, det drabbar alla i hela samhället, men det kommer också leda till positiva saker.«
»Utbud och efterfrågan måste kunna mötas, det är anledningen till att vi har skapat plattformen. Den baseras på ett antal AI-algoritmer som tränas i att matcha rätt förmågor med rätt problem och rätt person med rätt kund, som vill betala. Vi tror att det kommer att vara långa uppdrag och väldigt korta uppdrag som plötsligt tillgängliggörs, för att det är så mycket lättare att lägga en beställning«, säger hon.
Den nya plattformen rullades ut ungefär samtidigt som ett visst virus upptäcktes i Kina och skulle komma att lamslå världen.
Förbannar Charlotte Mattfolk sin dåliga tajmning? Tvärtom.
»Efter tjugo år, med flera olika vdroller, kände jag att jag inte har någon kontroll över mitt liv, alla andra bestämmer över mig, så här vill jag inte ha det. Och just nu är jag jättenöjd över att inte jobba på ett stort bolag, då hade jag bara jobbat med permitteringar. Nu kan vi istället jobba med rapporten och skapa kunskap«, säger hon.
»Rapporten« är den kartläggning som gjorts utifrån 50 intervjuer med forskare, företagsledare och experter om hur livet kommer att se ut efter corona. Det har mynnat ut i fyra tänkbara scenarier om hur framtiden kommer att påverkas av den pågående pandemin, som också ligger till grund för Sveriges HR Förenings utbildning i just strategisk scenarioplanering.
Det skulle vara lätt att tro att den nya situationen på arbetsmarknaden skulle bromsa gigekonomins utveckling, att den skulle få fler att längta tillbaka till den traditionella anställningen, men intervjuer som Charlotte Mattfolk har genomfört visar motsatsen.
»Anställningstryggheten är en chimär. Den fanns för femton tjugo år sedan. Man blir av med jobbet när det händer saker, det är det många som nu har sett. Det kommer att vara en del gigare och egenföretagare som slås ut, till exempel de som arbetar med föreläsningar och event. Där man har noll att göra. Men generellt sett så kommer utvecklingen att driva mot mer gigare och färre traditionella anställningar«, säger Charlotte Mattfolk.
Hon konstaterar att egenföretagande »inte är för alla«, men att digitala lösningar skulle kunna göra det möjligt för fler att klara av att vara egenföretagare, och på så sätt göra sig mindre känsliga.
»Bland dem som blir av med jobbet och tvingas in i arbetslöshet finns det en väldig frustration, sorg, oro, man känner sig orättvist behandlade av samhället och bolagen.«
Krisen kommer att få digitaliseringen att accelerera, har det sagts. Men hur mycket kommer det att accelerera de organisatoriska förändringarna?
Charlotte Mattfolk liknar utvecklingen med en »en raketresa in i digitala världar«.
»Och där kommer vi att stanna. Vi kommer inte gå tillbaka till andra sätt att jobba«, säger hon.
När det gäller organisatoriska strukturer kommer de däremot att påverkas mer av AI, menar hon.
»Det har talats om att AI ska ersätta lastbilschaufförer och den typen av personer. Min insikt, när jag tittade på det här, är att det snarare är många chefer som kommer att ersättas. Det är inte det absolut första som händer, men jag tror att det är där de stora organisatoriska förändringarna kommer att uppstå, man kommer att tänka annorlunda kring hur man organiserar arbetet. Och det kommer att få en skjuts av det digitala arbetet«, säger hon och berättar om en undersökning om framtidens vardagsresande som hon gjorde 2009. En intervjuperson sa att vi i framtiden kommer att jobba hemma och umgås på jobbet.
»Då skrattade folk. Men nu kommer det tillbaka i alla intervjuer. I dag är det sanningen, det är precis vad som kommer att hända. Vi har ett socialt behov, därför behöver vi ses på olika sätt, men i en förlängning kommer vi att …«, säger hon och stannar upp mitt i meningen, som om hon tog sats.
»Vem vill sitta i kö? Hela tänket kring hur vi byggt upp trafiksystem och kollektivtrafik, varför ska det ta mig en och en halv timme att åka in till stan från Nacka när jag ska till jobbet, när jag kan åka en timme efter peak och det tar tjugo minuter? Det är inte vettigt att lägga den tiden om jag inte absolut måste«, säger hon.
Tidigare har det inte ansetts helt okej att arbeta hemma, eftersom åsikten att det inte går att skapa en relation utan att träffas fysiskt har varit den rådande. »Jobba hemma« har varit en synonym för att fuska. Så är det inte längre.
»Nu har vi upptäckt att effektiviteten är hög, att det inte alls är ett problem med att jobba hemma. Det är snarare ett problem att man behöver tänka hur man ska lägga in möten, folk sitter i soffan eller i köket från åtta till fem, utan paus. Det blir too much. Hur kan man dela upp det här på ett bättre sätt«, säger Charlotte Mattfolk, tittar på klockan och konstaterar att hon har ett nytt telefonmöte om fem minuter.
En vecka senare har körsbärsträden tappat sina sista blad. I stället har rhododendron blommat i Charlotte Mattfolks trädgård.
Vi plockar upp tråden från det tidigare samtalet.
»Får jag bli lite filosofisk?«, undrar hon och fortsätter utan att invänta svar.
»Jag tror att vi lever i en tid när vi kommer att ifrågasätta storbolag, under många framåt.« Det här blev tydligt när hon pluggade AI på universitetet MIT i höstas och tittade på hur vi i framtiden kommer att tänka på mänskliga resurser, både kompetensmässigt och skattemässigt, det kostar att ha mycket personal.
Hon ser att rörligheten i organisationer kommer att öka.
»Det är anledningen att man permitterat och varslat i dessa tider, för det är en jättestor kostnadspost. Man vill inte vara så sårbar som bolag, man kommer att ha så många som man absolut behöver i vissa kärnroller. Och sedan lyfta in extern kompetens i peakar.
Hon funderar över om hon får säga det hon ska säga: att det har varit positivt med krisen.
Här höjer hon ett finger i luften, eller ja, det låter åtminstone så på telefon, och förklarar att hon inte vill bli placerad i ett fack politiskt.
»Men jag slås av att det är sådana stora frågor som kommer att diskuteras, är det verkligen så att det är en hierarki och en struktur som ger några rätten att ha ett större värde och bestämma över andra?«, säger hon.
»Många har lyft det i intervjuer, skattesystemet måste förändras för att få en hållbar värld, vi måste beskatta naturresurser i dag, inte bara arbetskraften, kan vi beskatta värde av sådant som inte människor skapar, som till exempel robotar. De här frågorna väcks nu. Det ser jag fram emot, samhällets roll, här har vi haft en ganska stark välfärdsapparat, i de länder som inte har det kommer det att märkas«, säger hon.
Min insikt, när jag tittade på det här, är att det är snarare många chefer som kommer ersättas.
Vad har överraskat henne mest under arbetet med rapporten? Att människor är så positiva. Trots att världen stöps om framför våra ögon så är det få som talat om domedagen.
»I stället ser man möjligheter och använder gärna uttryck som ›never waste a good crisis‹. Det finns en gemenskap och en kämparanda, man är väldigt lösningsorienterad. Jag hade förväntat mig att man skulle vara mer pessimistisk. Det säger något om människan, det bekräftar att vi är otroligt anpassningsbara.«
Krisen har visat att världen fortsätter att snurra även om vi rycker ur sladden.
»Många ledningsgrupper sitter i dag och väntar på rätt tillfälle att förändra. Men jag hoppas att vi kommer att applicera den här erfarenheten på andra upplevelser, och att vi framöver tänker: ›Om det gick att ställa om under krisen så måste vi kunna göra det här också.‹ Det ska inte behöva ta flera månader och år att driva förändring. Jag tror att vi kommer att fatta tydligare och snabbare beslut och så kör vi på det.«
Det plingar till i Charlotte Mattfolks telefon. »Visst fasen, nu har jag ett möte«, säger hon. »Du får ringa tillbaka om du undrar över något mer.«
Text: Fredrik Emdén
Foto: Karl Nordlund
