Hjärnkampen

»Jag har aldrig förstått hur det kan finnas något mer intressant än den mänskliga hjärnan«, säger Anna Tebelius Bodin.

Hon vet mer än de flesta om hur vår 40 000 år gamla hjärna står sig i ett modernt samhälle. Det är om denna hon kommer att prata på HR-dagarna på Cirkus 8–9 oktober.

Framför allt kommer hon att förklara hur vår hjärna fungerar i den digitala eran.

»Vi är ju å ena sidan inte gjorda för detta, å andra sidan är vi gjorda för precis det här«, säger Anna vars jakt på kunskap om hjärnan började i Lund och fortsatte på Harvard, där hon var forskningsassistent samtidigt som hon läste sin Master.

»Plattformarna vi använder är utformade för att matcha vår hjärna vilket gör att vi får en överstimulans som vi aldrig tidigare fått. Det är vårt dopamin som gör att vi får ›cravings‹.«

Våra digitala arbetsredskap och dess applikationer är konstruerade så att de skapar förväntan hos oss. Och när vi känner förväntan, då stiger dopaminnivåerna.

»Ett pling i telefonen fungerar ungefär som doften av bullar«, säger Anna. »Vi har ett behov att få upp dopaminet på en gång. Det är anledningen till att vi hela tiden fortsätter söka efter det. Vi har en oändlig tillgång.«

Beteendet leder till stress och olust, och med ett ständigt otillfredsställt antiklimax.

»Vi hamnar i en loop där vi aldrig blir riktigt ›mätta‹ och där inget smakar riktigt gott. Det är en beroendespiral. Vi har överstimulerat hjärnans emotionella system och understimulerat hjärnans kognitiva system. Behovet är så starkt! Människor ignorerar en massa saker som är viktigare: Umgänge, relationer, koncentration i klassrummen … inom alla möjliga områden. Den direkta belöningen sätts framför de längre vinningar, för att få ett snabbt dopaminpåslag.«

Nu är inte dopamin något som hjärnan fick tillgång till i samband med den smarta mobiltelefonens intåg. Suget efter dopamin har människan alltid haft men vi har haft svårt att komma åt det på beställning.

»Människan har velat ha den här dopaminkicken i alla tider men i dag finns det större möjligheter än någonsin att få den. Det finns obegränsat med socker, skulle man kunna säga. Vi är som en godissugen femåring i godisbutik. En femåring kan inte hantera det, han äter tills det han kräks. Allt telefonen innehåller är vår hjärna gjord att hantera. Men den är inte gjord att hantera det hela tiden, ständigt och jämt.«

Anna ser inga tecken på sjukdomsinsikt eller på att vi håller på att tillfriskna. Tvärtom.

»Det kommer nog att bli lite värre innan det blir bättre. Jag upplever inte att insikten har så stark inverkan på vårt faktiska beteende. Så starkt är tyvärr vårt behov av dopamin. Även om vi vet att det inte är helt lyckat för oss så är vi inte beredda att släppa telefonen eller mejlen ens under några timmar. Och att vara på G hela tiden, den beredskapen är inte hjärnan gjord för. Vi behöver återhämtning däremellan.«