Rädd för att bli ledare?

Hand upp alla som vill bli ledare?

Ställ frågan till en grupp. Många händer åker upp snabbt. Andra i gruppen sätter sig på händerna och tittar ner och blundar.

Varför? För att de är dåliga ledare?

Nja, förmodligen inte. De vet helt enkelt inte hur de skulle vara som ledare. Av den enkla anledningen att de aldrig räckt upp handen, aldrig bestämt var kompisgänget ska fika, aldrig ens tänkt tanken på att söka ledarjobb.

Och det är givetvis synd.

Företaget, föreningen, gruppen kanske går miste om fantastiska ledare. Tre amerikanska professorer – Julia Lee Cunningham och Susan Ashford, University of Michigan, samt Laura Sonday vid Univeristy of North Carolina – har tittat närmare på varför så många inte vill bli ledare och pekar på självbilden som ett grundproblem.

Den som tidigt haft självbilden av sig som ledare blir gärna en sådan. Och, tvärtom, för den som inte sett sig som ledare blir vägen mot att leda lätt en uppförsbacke.

Det börjar ju så tidigt. Något barn blir lagkapten i flicklaget, någon sjunger solo i kören, någon får sin teckning uppsatt i korridoren…

Hand i hand med den bekräftelsen vandrar de barnen ut i livet.

På gott och ont.

Men vad händer med dem som aldrig sjöng solo i kören eller fick sin teckning uppsatt i korridoren? I en artikel i Harvard Business Review pekar forskartrion under rubriken Är du rädd att identifiera dig som ledare? på en gemensam faktor.

Rädslan för det egna ryktet.

Kommer det att viskas bakom min rygg? Kan jag fortsätta i bokcirkeln eller korplaget?

När de studerade 1 700 människor såg de tre olika varianter av ryktesrädslor:

1. Rädsla för att betraktas som dominerande.

Där finns tankar på att uppfattas som bossig, som krävande, som kall och hård, som en som trampar på svaga kolleger.

2. Rädsla för att betraktas som annorlunda.

Där finns ett obehag för att sticka ut, för att ses upp till, för att inte vara en i gänget längre.

3. Rädsla för att betraktas som okvalificerad.

Där finns känslan att kolleger ska tycka att ledaren helt enkelt inte kan sina saker.

I sina studier ser de amerikanska forskarna att ju räddare någon är för ryktet, desto mindre är chansen att den kommer att se sig som en ledare. Och att den som inte ser sig som en ledare har svårare att agera som en ledare. Och att den som inte agerar som en ledare inte ses av sina överordnade som en ledare.

Puh!

Som om detta inte känns deppigt nog visar psykologin att ingen vill identifiera sig som »någon som låter rädslor styra«. Så i stället för tacka nej på grund av skräcken för vad andra ska tycka är det lättare att slå fast »äh, jag är ingen ledartyp«.

Betyder detta att det är kört?

Nej, naturligtvis inte.

Ta bara Pia Sundhage, fotbollstränaren, som hyllas som en fantastisk ledare och nu är förbundskapten i Brasilien.

»Egentligen är det märkligt«, säger hon, »för jag trivs egentligen bäst hemma, är väldigt nära mina fem syskon…«

Hon gör en konstpaus.

»…men jag gillar 2 x 45 minuter också och då måste jag ju flytta arslet om jag ska vara på högsta nivå. Därför har det blivit tränarjobb i Kina, USA och nu Brasilien. Och det har lett till att jag föreläser en hel del.«

»Chefer bör utmana idén om medfött ledarskap genom att skapa möjligheter för medarbetare att utvecklas i ledarrollen.«

Då tar hon upp ledarskap.

Om någon hade sagt detta till henne i Marbäck på 1960-talet hade Pia Sundhage inte förstått någonting. Hon beskriver sig som rätt blyg och lite tafatt. Och hon identifierade sig verkligen inte som en ledartyp.

»Jag ville bara spela fotboll och gjorde det hela tiden. Helst med andra. Annars själv.«

Ledarstilen har vuxit fram.

»Jag tror att saker kommer att gå. För att använda fotbollsspråk ska man spela på bästa fot i stället för att leta fel. Vi gör varandra bra. Och ensam är inte stark, ensam är bara ensam. Om det går bra för laget ställer jag mig längst bak, har det gått dåligt står jag längst fram. Men det ska vara ordning och reda så man vet både skrivna och oskrivna regler.«

Går det åt helsike, ja, då går solen upp nästa dag ändå.

»I bakgrunden hör jag alltid min familj säga ›hur svårt kan det vara?‹.«

Det sista är kanske nyckeln.

Hur svårt kan det vara?

Den amerikanska forskartrion menar att ledarskap är en förmåga som alla kan utveckla och inte en medfödd förmåga. Men människor, inom till exempel en organisation eller ett företag kan behöva hjälp för att utveckla den förmågan.

De lyfter fram saker som högre chefer kan göra för att få fler att vilja och våga ta det steget. Det går nämligen att påverka människors rädsla för vad andra ska tycka och tänka.

I en studie fick en grupp deltagare lyssna på en podd som framställde ledarskap som riskabelt. I en annan grupp framställdes ledarskapet i en podd som inte särskilt riskabelt.

Behöver vi säga vilken grupp som efteråt lättare såg sig som ledare?

»Forskarna har tittat närmare på varför så många inte vill bli ledare och pekar på självbilden som ett grundproblem.«

Detta, menar forskartrion, innebär att högre chefer bör klargöra att misstag som ledare hör till, att det inte kommer att förvandlas till ett blinkande varningstecken på cv:t.

I en annan studie kom man fram till att de som tror att ledarskap är en medfödd förmåga hade svårare med att se sig själv som potentiella ledare – medan de som såg ledarskap som något man kan lära sig hade lättare att identifiera sig som framtida ledare.

Chefer, menar forskartrion, bör därför utmana idén om medfött ledarskap genom att skapa möjligheter för medarbetare att utvecklas i ledarrollen och inte minst dela med sig av egna misstag.

Tommy Lundberg, som arbetar som kommunikationsrådgivare, föreläsare och författare med fokus på ledarskap och medarbetarengagemang, skrev häromåret boken Skulle du vilja jobba med dig som chef?.

Undertiteln i den är intressant: En arbetsbok för det svåra jobbet att vara ovanför de andra och samtidigt med dem.

Han funderar på frågan varför inte alla vill bli ledare och säger:

»Man kan nog snarare fråga sig varför vissa vill bli ledare. Vi letar efter enkla svar, men frågan är komplex. Mycket handlar om självbilden och jag tror att det är oerhört många faktorer som påverkar, från uppväxt och tidiga erfarenheter till hur man lyckats med studier, jobb och så vidare. Kort sagt, vilken bekräftelse man fått.«

Det där med bekräftelse är intressant.

Tommy Lundberg konstaterar att om någon får en chefsposition så landar det alltid i att det är andra som bekräftat kapaciteten.

»Men att ›se sig som ledare‹ handlar om att jag själv ska identifiera mig som den bäst lämpade att leda andra. Vi är i grunden flockdjur och att känna tillhörighet är ett grundläggande psykologiskt behov. Kanske är det balansakten som ställer till det för självbilden. Att vi tror att ledarskap handlar om vilken position jag har i gruppen, när det i själva verket handlar om vilken relation jag har till och med dem jag ska leda.«

Hand upp, alla som vill bli ledare? 

Text: Ola Liljedahl
illustration: Valero Doval