»8 timmars arbete, 8 timmars fritid och 8 timmars vila!« Så löd stridsropen från världens många utslitna, men i stigande grad organiserade arbetare under 1800-talets andra hälft. Och ropen hördes. 8 timmars arbetsdag började införas lite överallt runt förrförra sekelskiftet. Det skulle dröja till 1919 innan riksdagen klubbade igenom att 8 timmar skulle utgöra en normalarbetsdag. Då räknades även lördagen som en sådan varför 48-timmarsveckan blev standard. 40-timmarsveckan – att vilodagen utökades till två, lördag och söndag – infördes sedan i Sverige 1971 och blev officiell 1973.
Så har det sett ut sedan dess. Det stora flertalet av oss förväntas i dag arbeta (minst) 8 timmar om dagen, 40 timmar per vecka. Det är sällan förhandlingsbart, i alla fall inte med bibehållen heltidslön. Som bevis för att rätt mängd arbete, just 8 timmar, lagts ned har bröderna Willard och Harlow Bundys massproducerade stämpelklocka från 1890, senare tidboken och, numera, tidrapporteringsappar, gps och rörelsemonitorering, funnits till hjälp. 40 »instämplade« timmar per vecka är lönegrundande. Och detta i mycket stora delar av världen, från väster till öster, syd till nord.
Men då var då och nu är nu. 50 år efter 40-timmarsveckans införande har i princip hela arbetsmarknaden automatiserats, rationaliserats eller åtminstone effektiviserats. Av snart sagt samtliga arbetsmoment. Från att allt en gång varit manuellt i någon mån är i dag en stor del av såväl administrationen som produktionen automatiserad. Miniräknaren, för att inte tala om räknestickan, finns i dag endast på tekniska museer. Ingen behöver klättra på höga lagerhyllor med en kartong i armarna och kassörskornas tid är snart förbi. Helt enkelt: Borde det inte gå fortare att utföra arbetet i dag? Att färre timmar tarvas.
»50 år efter 40-timmarsveckans införande har i princip hela arbetsmarknaden automatiserats.«
Ändå lever 8-timmarsdagen, 40-timmarsveckan, kvar starkt. Hur kommer det sig? Ett svar är att standarder är bekväma. Om alla jobbar 8 timmar – och gärna under samma 8 timmar – vet alla när en medarbetare är på plats, ungefär när på dygnet som man kan få ett svar från en kund eller en leverantör.
Men ungefär där tar argumenten för de stipulerade 8 timmarna slut. Och ropen börjar åter skalla. Den här gången för 6 timmars arbetsdag.
6-timmarsdag har varit ett krav från vänsterhåll länge. Så sent som 2021 lämnades den senaste motionen från Vänsterpartiet in till riksdagen om införandet av en sådan. Man pekar där på att produktiviteten har fördubblats i Sverige sedan 40-timmarsveckan infördes på 1970-talet medan lönedelen av det samlade produktionsresultatet har sjunkit. »Det ekonomiska utrymmet för en arbetstidsförkortning med bibehållen lönenivå är alltså betydande i ekonomin som helhet«, skriver man.
Men man måste inte gå till partipolitiken. Sociologen Roland Paulsen har i flera studier, böcker och artiklar också pekat på det orimliga med 8-timmarsdag som cementerad standard, då den enligt hans forskning för med sig maskning på jobbet och att anställda ägnar sig åt privata sysslor på arbetstid. Han menar – förutom hans argument om att en kraftigt ökad produktivitet befogar arbetstidsförkortning – att vi på sikt borde landa på 4 timmars arbete om dagen, till och med. Beräkningar visar att näringslivets reducerade vinster med införandet av en 6-timmarsdag skulle vara försumbara.
»Efter cirka en timmes 100-procentig uppmärksamhet på en uppgift går energinivåerna ner. Och det brant.«
Andra tar saken i egna händer. Som konsultbolaget Brath. De har infört 6 timmars arbetsdag för samtliga medarbetare. De menar, tvärtom, att tillväxten har ökat med färre timmar på jobbet för de anställda. De mår totalt sett bättre av de extra timmarnas fritid och presterar därmed bättre när de är på jobbet.
Den amerikanska affärstidningen Forbes dömer ut 8-timmarsdagen som rätt och slätt kontraproduktiv och har tagit journalisten och författaren Tony Schwartz på orden: »Hantera din energi, inte din tid.« De lät Techföretaget Draugiem Group mäta en rad amerikanska företags medarbetares arbetsvanor och fann att tiden för nedlagt arbete – i USA jobbar man i genomsnitt 8,8 timmar per dag – hade väldigt lite med produktivitet och prestation att göra.
Undersökningen visade bland annat att idealet var att arbeta i 52-minutersintervaller följda av 17 minuters rast. Och då riktig rast, som en promenad, inte att uppdatera sina sociala medier. Våra hjärnor fungerar så, hävdar man, att efter cirka en timmes 100-procentig uppmärksamhet på en uppgift går energinivåerna ner. Och det brant. Men återkommer efter cirka en kvarts vila. Och, betonas det, i försvinnande få fall kan energinivån bibehållas under 8 timmar i rad.
»Beräkningar visar att näringslivets reducerade vinster med införandet av en 6-timmarsdag skulle vara försumbara.«
Det är nog här den största striden står i dag. Inte som förr mellan utslitna kroppsarbetare och deras fabrikörer, utan mellan effektiv prestation och hjärntrötta medarbetare. Vad arbetstiden används till, och hur.
Kanske är det där vi är på väg att hamna efter århundraden av kamp om si eller så mycket arbetstid. Flera studier visar att medarbetares möjlighet till flexibel arbetstid främjar den psykosociala miljön. Om prestationen är uppnådd kan arbetet vara över, säg, klockan 14 vissa dagar. Klockan 17 andra. Såvida den anställde har optimerat tiden fram till dess.
Framtidens anställningskontrakt kanske inte handlar om några 8, 40 eller 160 timmar, utan kort och gott om vilken uppgift som ska utföras. Då kommer givetvis kampen om exakt hur lång tid som en uppgift kräver varje dag, men det blir åtminstone inte något meningslöst uppfyllande av 8-timmarsdagen.
Innan det kan komma på fråga måste vi dock, arbetsgivare och arbetstagare, ha gjort oss av med ett par mycket gamla herrars idéer. Som Martin Luther som tog bort fokus på det dagliga brödet till förmån för det dagliga arbetet: att inte förtjänsten var det viktigaste, utan tjänsten. Eller som aposteln Paulus sa: »Den som inte vill arbeta får inte heller äta.«
Frågan är: När menade de att vi kunde börja förbereda middagen?
Text: Niklas Wahllöf
Illustration: Kai