Boomers, millennials, zoomers. Beroende på födelseår skiljer vi oss från varandra. 40-talisterna är narcissister, 80-talisterna snöflingor. Tiktokkidsen är bortskämda och lata. Eller?
Generationstänkandet är så grundmurat i vårt samhälle att vi knappt ens reflekterar över hur legitimt det egentligen är – eller vad det får för konsekvenser. Det är också en industri. Otaliga rapporter, studier, Ted Talks och böcker produceras i ämnet. Det är brödföda för diverse konsulter och ett etablerat ämne inom akademin.
Men är det vetenskap, eller alarmistiskt trams? Nu kommer forskningen som pekar på det senare.
Ett av de mest uppmärksammade verken i ämnet är The Generation Myth ( 2021 ) där Bobby Duffy, forskare vid King’s College i London, går till botten med så kallade generationsskillnader utifrån hundratals studier, med data från hela världen. Samtliga antaganden som det hela bygger på visar sig vara just – trams.
Skillnaderna mellan olika åldersgrupper är i själva verket inte särskilt stora. Våra värderingar och attityder – om allt från pengar till sex, religion och politik – har mindre med födelseår att göra än andra faktorer. Dagens unga är till exempel inte mindre politiska än tidigare »generationer«, utan är ungefär lika politiska som unga alltid har varit. Våra förväntningar på arbetslivet, i sin tur, förändras över tid vartefter arbetslivet förändras. Skillnaden mellan unga och äldre är snarare att de börjat arbeta vid olika tidpunkter. Synen på etisk konsumtion skiljer sig heller inte i någon högre grad, oss människor emellan. Oavsett ålder.
Så varför har vi köpt denna idé så länge? Generationsmyten, skriver Bobby Duffy, är inget annat än en »berättelse som upprepats i oändlighet«. Det vill säga, ett fantasifoster som blivit en sanning i kraft av att upprepas tillräckligt ofta. Kanske kan man datera dess ursprungsår till år 1926, när Ernest Hemingway myntade begreppet »den förlorade generationen« i klassikern Och solen har sin gång, som handlade om dåtidens desillusionerade ungdom.
Generationsmyten är inget annat än en »berättelse som upprepats i oändlighet«. Det vill säga, ett fantasifoster.
Begreppet importerades alltså från USA för nästan 100 år sedan. I modern tid är det just två amerikanska böcker, publicerade år 1991, som haft stort inflytande i debatten: Generation X av Douglas Coupland och Generations av författarduon William Strauss och Neil Howe.
Medan den förra var en roman, omåttligt populär bland 70-talister, framförde de senare en teori om fyra generationstyper som cirkulerar under en 80-årscykel. Profeter (babyboomers), nomader (generation X), hjältar (millennials) och konstnärer (generation Z).
Denna teori rimmar väl med hur vi fungerar. Hjärnan söker ständigt efter mönster, heter det, men nyare forskning visar att vår varseblivning i hög grad styrs av föreställningar och förväntningar. Det vi tror blir det vi ser, snarare än vice versa. Yttre förväntningar och föreställningar formar givetvis också vår inre verklighet. Ju starkare dessa föreställningar är, desto mer sannolikt är det att de blir självuppfyllande profetior.
Att idén om generationsskillnader fick sådant genomslag när det begav sig kan också delvis förklaras med perfekt kommersiell tajmning. I Sverige boomade kommersiella medier vid den tiden – och därmed behovet av att segmentera målgrupper i säljsyfte.
Generationsmyten är, med andra ord, ett attraktivt narrativ på flera sätt. Det både genererar pengar och ger oss glasögon som får världen att se lite enklare ut. Problemet är, som sagt, att världen inte är så enkel.
Föreställningen om oss själva som statiska personligheter är, till exempel, falsk. Vi förblir inte desamma genom livet, skriver Duffy, utan formas och förändras. Så vad beror dessa skillnader i beteendemönster mellan olika åldersgrupper på, som vi ändå kan observera? Duffy menar att de kan förklaras med följande tre »effekter«.
Livscykeleffekten, som innebär att vi förändras med åldern.
Periodiska effekter, eller allmän påverkan av samhällskriser.
Kohorteffekten, som uppstår när vissa åldersgrupper påverkas av gemensamma erfarenheter under ungdomen då de är som mest formbara.
Sanningar om nya generationer kan också vara förvånansvärt skeva. 70-talisterna kallades för »slackers«, ett gammalt ord som gjorde comeback år 1990 med Richard Linklaters »generationsfilm« Slacker. Visserligen debuterade »generation X« relativt sent som föräldrar och yrkesutövare, jämfört med den äldre generationen. Men det kan förklaras med att deras ungdom präglades av arbetslöshet under 1990-talets djupa lågkonjunktur. Och »generation Z«, som kallats opolitisk och individualistisk, har uppvisat raka motsatsen under året då studenter över hela världen förenats i den kanske största proteströrelsen i väst sedan Vietnam.
Ett av problemen med generationsmyten – förutom att den gör oss dummare – är förstås att den sår split mellan människor. Den reducerar oss alla till våra födelseår, beskriver oss som fundamentalt olika eller inkompatibla. Med varandra, eller med arbete i sig. På så sätt skapar vi konflikter – på jobbet, inte minst. I en intressant artikel ( Harvard Business Review, 2019 ) slår forskaren Eden King och hennes kolleger vid Rice och Northern Illinois University fast att »generationsmedlemskap« inte har något samband med någon form av arbetsprestationer. I själva verket är det generationsmyten i sig som påverkar hur vi presterar, skriver de:
»Det som verkligen spelar roll på jobbet är inte de faktiska skillnaderna mellan generationerna utan människors övertygelse om att dessa skillnader finns. Dessa föreställningar kan komma i vägen för hur vi samarbetar med våra kolleger, och de kan få oroande konsekvenser.«
Det kallas »ålders-meta-stereotyper«: det vi tror att andra tänker om oss utifrån den åldersgrupp vi tillhör påverkar oss. Fördomar om fördomar, som lägger ytterligare ett raster på det vanliga fördomsproblemet. Oavsett om man tillhör en yngre eller äldre ålderskategori tenderar man att reagera på två olika sätt, enligt Eden King med kolleger. Antingen ser man det som en utmaning, »jag ska minsann visa dem!«, eller ett hot, »tänk om jag lever upp till dessa negativa förväntningar?«. Båda reaktionerna kan orsaka såväl konflikter som flyktbeteenden på jobbet.
Låga förväntningar tenderar också att bli infriade. Det är ett fenomen som är väl känt i skolvärlden och kallas för golemeffekten. Om man som yngre medarbetare betraktas som oansvarig eller omotiverad – av sig själv eller andra – kan prestationen försämras på de punkterna. Motsatsen är pygmalioneffekten: höga förväntningar genererar ofta bättre resultat.
Vanliga fördomar räcker dock gott för att förstöra på arbetsplatsen. I en studie av Eden King visade det sig att stereotypa föreställningar om äldre medarbetares inlärningsförmåga påverkade deras fortbildning negativt.
»När utbildare trodde att de lärde en äldre person hur man gör en datoruppgift hade de lägre förväntningar och gav sämre träning än när de trodde att de undervisade en ung person«, skriver de.
Argumenten mot generationstänkandet är starka. Bryter man ner det i sina beståndsdelar landar man i att det handlar om samma sorteringssjuka som alltid hemsökt arbetsmarknaden – ett föråldrat tänk som lägger krokben för oss.
Vi borde inte heller behöva forskning för att se att »generationsskillnader« bara är ett annat ord för ålderism. Det hör hemma lika lite på en arbetsplats som all annan typ av diskriminering. Kanske dags för oss alla att tänka till?
Text: Salka Hallström
Bild: KAI