Jag var inte ens en månad in på nya jobbet när ett möte med en marknadschef utvecklades illa. Jag motsatte mig där starkt en förestående och mycket dyr annonskampanj. Denna var missvisande, dum, till och med skadlig för företaget och måste stoppas, råkade jag uttrycka. Snart studsade upprördheter fram och tillbaka över sammanträdesbordets blanka skiva i masurbjörk. Ostrategiskt av mig. Marknadschefen blev nämligen så sårad att denne efteråt gick raka vägen till vd:n, återgav valda delar av mötet och överdrev duktigt vad som sagts. Morgonen efter möttes jag av vd:ns pekfinger i mitt bröst och orden: »Har du inte slutat än?«
Jag skulle ut. Bort. Hämnden var satt i bruk.
Tyvärr är det inte en unik historia. Alla har vi hört, sett eller själva varit med om hur en på något vis skyldig på jobbet getts omöjliga arbetsuppgifter efter en dispyt, blivit satt i så kallad frysbox, omplacerats, stängts ute från nödvändig information, köpts ut, eller kort och gott sparkats. Enligt Lindy Greer, professor i organisation och management vid Michigan Ross i USA, är det just i ledarteam som man oftast hittar revir- och prestigebetonade beteenden som manifesteras genom straff eller hämnd. Och att det i den hierarkiska bolagsstrukturen blir extra svårt att förlåta ett eventuellt övertramp.
»Det är just i ledarteam som man oftast hittar revir- och prestigebetonade beteenden som manifesteras genom straff eller hämnd.«
Många gånger slår också den drabbade tillbaka och hävdar sin rätt. Hämnas hämnden, om man så vill. Dylikt finns det nu till och med siffror på. Den brittiska arbetsmarknadsmedlarorganisationen Acas hävdade i en rapport 2021 att konflikter mellan ledning och medarbetare på arbetsplatser bara i Storbritannien kostar i runda slängar motsvarande 400 miljarder kronor att lösa. Årligen. Då har man räknat med sådant som avgångar, sjukskrivningar, medlingskostnader och skadestånd. Men inte förlorad produktion på grund av låsningarna.
Att skipa rättvisa
Det är inte alls konstigt att straff, eller hämnd, existerar i moderna organisationer. Hämnden är en urgammal reaktion på en orätt, verklig eller upplevd. Den är grund till många väpnade konflikter, till och med massakrer, genom historien. Hämnd ligger inte sällan bakom mord, hatbrott, misshandlar eller våldtäkter. Talesättet »ett öga för ett öga, en tand för en tand« återfinns på inte mindre än tre ställen i Gamla Testamentet i det som kallas Moses lag. Koranen har sin motsvarighet. Hämnden hade också sin gudinna i grekisk mytologi: Nemesis. Och kulturhistorien vimlar av hämndbegär i en lång båge, från en sådan som William Shakespeares Hamlet som är besatt av att hämnas sin faders död, till en modern superhjältefilm som The avengers. Inom straffrätten har hämnden spelat en avgörande roll. Inte så få menar att en av civilisationens grundstenar är principen att gör du ont ska ont också drabba dig. Eller som vi allmänt säger: att skipa rättvisa.
Men många kan gå ett helt liv utan hämnas en enda gång. Några har aldrig använt bilens tuta hur många som än trängt sig före i köer, än mindre tagit till nävarna. Andra slog aldrig tillbaka i sandlådan. Och djuren, sånär som på något tveksamt bevisat undantag, hämnas inte. Vad är det som händer i oss, några av oss, varför upplever även en högt uppsatt att den måste hämnas en prestigeförlust? Detta har psykologiforskaren och tidigare juristen James Kimmel bestämt sig för att reda ut, i nya boken The science of revenge: The world’s deadliest addiction – and how to overcome it. Kimmel stödjer sig på uppemot sextio studier och visar att en orätt landar i samma område i hjärnan som fysisk smärta. Följande steg blir förstås signalen att göra sig kvitt obehaget. Värk kan man ta tabletter mot, men en orätt lindras inte av några piller utan av hämnd. Redan planerna på att utkräva hämnden skapar samma skjuts av dopamin. Och det för ganska många, cirka 20 procent av oss anses ha den typ av sårbarhet för orätt och orättvisor som gör att vi ser hämnd som bästa medicin. Vilket råkar vara precis siffran för hur många som riskerar att bli beroende av smärtlindring av andra slag, som läkemedel/droger, alkohol, sex. Som undertiteln i James Kimmels bok avslöjar: ja, hämnd kan bli ett missbruk. Han påpekar att hämnden, för den som har nära till den, är en så självklar, naturlig konsekvens av en orätt att den inte måste utkrävas mot just den »skyldige« personen, utan gentemot dennes motsvarighet eller representant. Ett helt kollektiv. En masskjutning är nästan alltid en hämnd gentemot någon eller något, men drabbar sällan just den specifika person som gjort massmördaren orätt. Något som de vedervärdiga massdåden i skolor vittnar om.
Smaka på samma medicin
Nu har dock forskarsamhället börjat laborera med åtgärder gentemot hämndbegäret. Detta är ännu i ett tidigt skede men James Kimmel tror att samma behandlingsmetoder som används för det vi normalt ser som missbruk – kognitiv beteendeterapi, tolvstegsprogram, läkemedel, rehabilitering etcetera – även skulle fungera på de överdrivet hämndlystna. Det klassiska fängelsestraffet fungerar bara i så måtto att den våldsamme hämnaren försvinner från våra gator. Men först efter en genomförd hämnd. Dessutom tenderar ett straff att vara början på en lång loop: När vederbörande väl släpps ut ska inte sällan det samhälle som, givetvis orättvist, straffat honom få smaka på samma medicin. Och vendettor och blodshämnder i till synes aldrig sinande strömmar är något som vi får bilder av dagligen. Men behandling kan, hävdar James Kimmel, kväva hämnden i sin linda om beteendet upptäcks tidigt.
Så hur bra, rätt eller naturlig än hämnden kan kännas så är den alltså sällan effektiv. Den tenderar att bli hårdare än oförrätten, ackumuleras och göra liten nytta totalt sett. Vilket inte minst en ny trend på arbetsmarknaden visar:revenge quitting. Den ska ha startat med en Joey La Neve De Francesco som 2011, missnöjd med sin hotellarbetsgivares behandling av honom, valde att tåga ut ur byggnaden åtföljd av en spelande bleckblåsorkester. Och filmkameror. Klippet från den spektakulära avgången blev viralt och har i dag nästan 10 miljoner visningar. Det har åtföljts av en lång rad liknande hämnder, utlagda på sociala medier, som avser att svida hårt i arbetsgivare som på olika sätt hävdas ha gjort medarbetaren orätt.
Även här kan man dock fundera över resultatet, hur befriande hämnden än kändes när den genomfördes: arbetslöshet.
Och hur det gick för mig? Annonskampanjen stoppades och marknadschefen valde att sluta på företaget mycket kort efter vårt möte. Om det var på grund av att vd:n hämnades på denne för att ha dragit i gång en vedergällningsprocess vet jag inte. Det kan ju också ha varit revenge quitting.
Text: Niklas Wahllöf
Illustration: Valero Doval